NATO-Jocke är nu officiellt en unikt komisk stilstudie av sällan skådat slag och det eskalerar lite för varje dag som passerar. I sin senaste video bröstar han upp sig med vapen som om han vore Vladimir Putin själv. Hans försök att framstå som humoristisk när han talar om att skaffa tjänstevapen för ett inbillat krig i NATO, samtidigt som han slumpartat nämner svenska “gängkriminella” såsom Kurdiska Räven (och jordgubbar?), visar på en desperat balansgång på vi vet inte vad. Videon ligger så långt ifrån anständig rumsrenhet han kan komma, när han nämner “ortenpojkar” att det blir rent ut sagt dumt, utan att han för den saken lyckas trampa över gränsen och verka alltför rasistisk inför sina dövblinda följare. Hans okunskap i vapenhantering kompletterar bilden av en pojke som inte riktigt vet vad han ger sig in på. Men han lovar att skydda sig själv om vi hamnar i en kris. Med hjälp av skyddsvästen.
På videon skjuter han av ett vapen som verkar ha lite för stark rekyl för honom att hantera. Sidan han visar upp är en sällsynt överspänd men machoskadad attityd och det närmaste i jämförelse vi kan komma, är tillfället då han i domstol satt och hävdade sin alldeles säregna rätt att få förtala människor utan konsekvenser. Frågorna han fick den gången förstod han inte heller. Som en liten arg bäbis studsade han istället upp och ned och fortsatte utkräva märkliga rättigheter, hur bisarrt det än blev (för oss andra). Samtidigt kan man bevittna att Jocke den här gången höjer och förställer rösten en aning så att han låter lite större än han egentligen är. Det gjorde han inte i domstolen. På något sätt framträder det tydligt, att han inombords inte är något annat än liten swishar-pojke i offerkofta.
Samtidigt som han bär på den extremt tunga offerkoftan blandar han in sin nya stil, uppenbart omedveten om hur mycket han gör bort sig inför allmänheten (alltså inte inför hans nazistfrämjande följe, utan de som bor i den “riktiga världen utanför Sundbyberg” //reds anm). Det närmaste vi kommer i jämförelse är en slags machokultur som vi kunde se extra tydligt i Filip Sjöströms och Max Winters frihetsrörelse, där alla män försökte bejaka något de inte riktigt själva förstod sig på. Fast han når ändå inte riktigt hela vägen fram och det blir enbart genant när han försöker tuffa till sig.
Trots att han försöker anta en hårdare stil, misslyckas han alltså kapitalt. Det blir snarare pinsamt när hans verkliga agenda – att främja en viss politisk gruppering (och det är inte “ortenpojkar”) – lyser igenom alltför tydligt.
