Joakim Lamotte har nyligen argumenterat på sin Substack-sida att Sverige är indraget i ett ”värderingskrig”, med bland annat fokus på om män bör få kyssas öppet på gatan. Denna debatt, som han har belyst genom tidigare livesändning på TikTok, tar sitt avstamp i en felaktig föreställning. Att en person i en debatt uttrycker ogillande mot offentliga uttryck av homo/transsexualitet speglar inte en universell sanning om Sveriges inställning. Vårt lands lagar och normer är tydliga med sitt stöd för jämlikhet och självuttryck, inklusive rätten att offentligt visa kärlek, oberoende av sexuell läggning.
Joakim säger sig själv ha svårt att hitta information på Google – uppenbarligen vet han inte hur man använder Google. Även om han inte hittar exempelvis Jonna Sima, så finns det många andra källor att ta till hjälp – om man vet hur man söker. De kommer att visa sig längre ned i vår artikel. ”Man kan ju inte ha koll på allt”, som Joakim skriver.
Homofobi i förorterna
Lamotte rör sig vidare till en diskussion om homo/transfobi i förorterna och pekar särskilt ut muslimer. Här missar han målet rejält. Forskning visar att fördomar och diskriminering inte är begränsade till någon specifik etnisk eller religiös grupp.
Enligt en studie av Pew Research Center finns det en stor variation i attityder till homosexualitet över hela världen, även inom muslimska samfund. Studien visar att acceptansen av homosexualitet är starkt delad beroende på land, region och ekonomisk utveckling. I västra Europa och Amerika är acceptansen generellt högre jämfört med östra Europa, Ryssland, Ukraina, Mellanöstern och subsahariska Afrika. I Asien-Stillahavsregionen är åsikterna delade. Att generalisera en hel grupp baserat på enstaka kommentarer är inte bara orättvist, det ignorerar också de många muslimer som aktivt kämpar för HBTQ+-rättigheter.
Studien framhäver också att även om det finns skarpa skillnader, så har synen på homosexualitet förändrats i många av de undersökta länderna sedan 2002, då Pew Research Center började ställa frågan. Till exempel har acceptansen av homosexualitet ökat i USA, där 72% säger att det bör accepteras, jämfört med bara 49% så sent som 2007
Vänstern
När Lamotte kritiserar den svenska vänstern för att ignorera homofobi bland muslimer, övergeneraliserar han och missar viktiga nyanser. Organisationer som RFSL har länge arbetat med att bekämpa homofobi i alla delar av samhället, inklusive inom olika religiösa och kulturella samfund. Deras arbete inkluderar utbildning, stöd och samarbete med religiösa ledare för att främja tolerans och acceptans.
Lamotte argumenterar för en återgång till ”moderna värderingar” men missar ironiskt nog att moderna värderingar omfattar just mångfald, inkludering och tolerans. Att föreslå att vissa grupper inte passar in i det moderna Sverige på grund av deras åsikter är en farlig förenkling som underminerar det mångkulturella samhällets grundläggande principer.
SD och offerkoftan
Joakim Lamottes kommentar på Facebook om sitt eget skrivande och hans anmärkning om Sverigedemokraterna kastar ytterligare ljus på de problematiska aspekterna av hans journalistik. Genom att framställa SD som ett oskyldigt offer i debatten om homofobi och samtidigt kritisera andra för att inte adressera homofobi i svenska förorter, gör Lamotte en rad felaktiga antaganden och förenklingar som behöver kritiseras.
Ingen politisk grupp eller ideologi har monopol på homofobi eller andra diskriminerande åsikter. Att påstå att endast vissa grupper eller individer bär ansvar för dessa problem är en förenkling som inte bidrar till en konstruktiv lösning. Men att särskilt försvara SD i detta sammanhang, en politisk rörelse som historiskt har uttryckt och förknippats med bland annat homofobiska åsikter och politik, är väldigt problematiskt. Det finns ett flertal offentligt dokumenterade uttalanden och politiska ställningstaganden från SD och dess företrädare som tydligt visar på en agenda som inte alltid stödjer HBTQ+-rättigheter.
Enligt en artikel från RFSL, har SD:s motstånd mot HBTQ+-personers rättigheter omsatts i praktisk politik i vissa kommuner där de har inflytande. Exempel på detta inkluderar motstånd mot stöd för Pridefestivaler och hbtq-certifiering av kommunal verksamhet. En annan rapport framhävd av RFSU pekar på att SD genomgående vill inskränka aborträtten, motverka HBTQ+-personers rättigheter och stoppa insatser för en jämlik och jämställd skola och förskola.
Lamottes försök att avleda kritik från SD genom att påstå att andra väjer för att ta itu med homofobi i förorterna, är inte bara en felaktig representation av verkligheten, utan också ett misslyckande med att adressera kärnan i problemet. Problemet med homofobi och diskriminering är komplext och finns i många skikt av samhället, inklusive inom politiska partier, oavsett ideologisk inriktning. Att använda denna fråga som ett verktyg för att politiskt positionera sig eller försvara ett specifikt parti bidrar inte till att minska diskrimineringen utan riskerar istället att polarisera debatten ytterligare.
Dessutom visar Lamottes kommentarer en brist på djupgående förståelse för de strukturella orsaker till homofobi och diskriminering. Genom att enbart peka på individuella yttringar av homofobi, utan att adressera de underliggande strukturella och kulturella faktorerna, missar han möjligheten att bidra till en verkligt insiktsfull och helhetsorienterad diskussion om hur dessa problem kan hanteras och övervinnas.
Förslag?
Samtalet om HBTQ+-rättigheter och homofobi behöver en mer balanserad och inkluderande ansats, där alla berörda parter – inklusive politiska partier, civilsamhällesorganisationer, religiösa grupper och enskilda individer – tar ansvar för att bekämpa fördomar och diskriminering. Att kritisera andra för att inte göra tillräckligt, samtidigt som man försvarar eller förminskar sitt eget lags brister, är inte bara kontraproduktivt utan också ohederligt. En ärlig och öppen dialog, grundad på fakta och en vilja att förstå och inkludera, är avgörande för att skapa ett mer accepterande och rättvist samhälle för alla, oavsett sexuell läggning eller identitet.
Ytterligare källor
- Folkhälsomyndigheten i Sverige rapporterar att HBTQI-personer generellt rapporterar sämre hälsa jämfört med heterosexuella och cispersoner. De har i uppdrag att följa hälsoutvecklingen och främja god hälsa bland HBTQI-personer.
- Regeringen.se beskriver de insatser som görs i Sverige för att säkerställa lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck. Detta inkluderar arbetet med en ny handlingsplan för HBTQI-personers rättigheter.
- MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) tillhandahåller information om rättigheter för HBTQ-personer i Sverige och listar organisationer och myndigheter där man kan få mer information, hjälp och stöd.
- RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) har rapporterat att utvecklingen av HBTQI-rättigheter har stannat av i både Sverige och Europa.
- Internationellt kan vi jämföra med data från World Population Review, som rankar länder baserat på deras stöd för LGBTQ+-rättigheter. Denna ranking tar hänsyn till lagliga rättigheter och allmänhetens attityder mot LGBTQ+-personer. Sverige rankas ofta högt i dessa jämförelser, vilket indikerar ett starkt stöd för LGBTQ+-rättigheter.
