Det är valnatt i Sverige.
Ingen har egen majoritet. Den liberalkonservative statsministern kan sitta kvar, men bara om det parti som hittills stått utanför regeringen accepterar upplägget.
Förhandlingarna börjar nästan omedelbart.
Det nationalistiska partiet har vuxit ytterligare och nöjer sig inte längre med att påverka politiken från ett samordningskansli eller genom förhandlingar om budget och lagförslag. Den här gången vill man in i regeringen.
Statsministern har ett val.
Han kan försöka hitta ett annat parlamentariskt underlag och riskera att förlora regeringsmakten.
Eller så kan han öppna dörren.
Han väljer dörren.
Tolv ministerposter.
Inte statsministerposten. Inte ännu. Finansdepartementet stannar hos hans eget parti och statsministern sitter fortfarande längst fram på presskonferenserna. Utåt är regeringen fortfarande hans.
Han förklarar att samarbetet är nödvändigt för stabiliteten.
”Vi har tydliga gränser”, säger han.
Det låter betryggande.
Det nationalistiska partiet får ministrar med ansvar för bland annat migration, rättspolitik, kultur, bistånd och delar av arbetsmarknadspolitiken. Några poster är tunga, andra mindre betydelsefulla. Ingen enskild utnämning förändrar landet över en natt.
Det är också därför nästan allt går så odramatiskt till.
Det finns inga soldater utanför riksdagen. Ingen förbjuder oppositionen. Tidningarna kommer ut som vanligt på morgonen. Domstolarna arbetar vidare. Folk går till jobbet.
Förändringen sker genom regeringsbeslut, utredningsdirektiv, myndighetsutnämningar, budgetposter och nya politiska prioriteringar.
Helt enligt de demokratiska former som redan finns.
Efter några månader börjar opinionsmätningarna röra sig.
Statsministerns parti tappar.
Det nationalistiska partiet växer.
Dess företrädare börjar offentligt fråga varför ett parti som är mindre än deras eget fortfarande ska ha statsministerposten.
Frågan är egentligen ganska enkel.
Statsministern behöver dem för att regera.
De behöver inte längre honom för att få tillgång till regeringsmakten.
Under våren uppstår en konflikt om ett lagförslag. Statsministern försöker markera en gräns. Han säger att regeringen inte tänker gå längre.
Det nationalistiska partiets ledare svarar lugnt:
”Då kanske Sverige behöver en annan statsminister.”
Några dagar senare börjar samtalen inne i regeringsunderlaget.
Ingen statskupp behövs.
Ingen behöver storma Rosenbad.
Det räcker med 175 mandat.
Statsministern upptäcker att flera av de personer som tidigare försäkrat honom om sin lojalitet nu framför allt är intresserade av att regeringen överlever.
Med eller utan honom.
En misstroendeförklaring hotar. Några riksdagsledamöter meddelar att de inte längre tänker skydda statsministern. Hans eget parti börjar diskutera om ett partiledarbyte kan rädda regeringssamarbetet.
Han tänker inte avgå.
Tvärtom klamrar han sig fast vid posten och fortsätter hävda att det fortfarande är han som leder regeringen. Att andra partier börjat förhandla om hans efterträdare förändrar inte hans hållning.
Men till slut är det inte längre hans beslut.
När det står klart att en majoritet i riksdagen inte längre accepterar honom som statsminister finns det ingen politisk manöver kvar som kan göra honom oumbärlig.
Han blir inte bortplockad av det parti han släppte fram genom någon dramatisk kupp.
Han blir bara överflödig.
Regeringen kan fortsätta.
Samarbetet kan fortsätta.
Ministrarna kan sitta kvar.
Det enda som inte längre behövs är mannen som från början trodde att det var han som höll i nycklarna.
Några veckor senare har Sverige en ny statsminister.
Han som en gång öppnade dörren står nu utanför den.
Det behövdes ingen statskupp för att ta sig dit.
Det räckte med att någon först gav bort nycklarna – och det hade hänt tidigare. När makten väl hamnade i fel händer började allt sakta men säkert glida i en riktning som ingen längre kunde stoppa.