Nu släpper vi en första recension av Joakim Lamottes bok för första gången!
Joakim Lamottes självöverskattande odysse genom en värld av Swish och självupptagna reflektioner är som att stapla sandkorn på varandra och hoppas att det bildar en skyskrapa. Den så kallade “Swishjournalisten” försöker tydligen vara en förlorad poet i ett hav av meningslöshet, men resultaten är lika imponerande som en trasig sax i ett konstprojekt.
Lamotte, som tydligen har ansett sig vara värdig att dokumentera “mänskliga möten,” gör det med samma subtilitet som en elefant i en porslinsbutik – klumpigt och fullständigt förvirrande. Hans gripande berättelse om hot och misshandel är som att tvingas genomlida en dåligt regisserad skräckfilm, där skräcken snarare kommer från den usla framställningen än själva innehållet.
Bokens påstådda status som årets fackbok är som att utropa en rostig skiftnyckel till årets bästa köksredskap. Daniel Gustavsson från Bibliotekstjänst kanske skulle överväga att se bortom ytan av Lamottes pretentiösa prosa och inse att ingen egentligen bryr sig om den självutnämnda “Swishjournalistens” lättsmälta pladder.
Magnus Alselind från Expressen försöker antyda att Lamotte har något relevant att säga om mediesverige, men det är som att leta efter en nål i en höstack av meningslöshet och självöverskattning. Det verkar som om Lamotte försöker bli något större än vad han egentligen är, och uttalanden som “knäckt koden” är bara en patetisk överskattning av en medioker självbiografi.
Svenska Dagbladet, som verkar nöjd med de breda penseldragen, kanske bör överväga att rensa sina glasögon från det tjocka lagret av överskattning och insåg att Lamottes konstnärliga ambitioner är lika förutsägbara som en dålig punchline i en sitcom.
Henrik Sjögrens undran över varför Lamottes bok inte har väckt intresse i etablerade redaktioner är en gåta på samma nivå som att försöka förstå en katt som försöker spela schack. Kanske är det för att ingen bryr sig om en självutnämnd “Swishjournalist” vars insikter är lika värdefulla som en trasig klocka som visar fel tid.
Göran Adamson, sociolog och lärare vid Uppsala universitet, som rekommenderar boken, verkar ha sänkt sina akademiska standarder till en nivå där han ser värde i en bok som i bästa fall är en tröttsam skildring av en medioker mans försök att göra sig större än han egentligen är. Lycka till med den “spännande” läsningen.
– Adolf Bruhn
