Joakim Lamotte publicerade 2026-02-10 en text på sin weeper-blogg med rubriken ”Bodströms märkliga fixering vid Dumpen”. I texten målar han upp Thomas Bodström som närmast besatt av att angripa Dumpen, och han kopplar det till den nya diskussionen om Jimmie Åkessons ekonomiska stöd till Dumpens ansvariga utgivare Sara Nilsson.
Det finns en sak som försvinner när man läser Lamottes version. Utgångspunkten för Bodströms agerande är att personer vänt sig till honom efter att ha anmält Dumpen och dess dåvarande samarbetspartner Impulskollen. Dessa personer har uppgett att de pressats att betala pengar i samband med konfrontationer och har begärt rättslig prövning av det upplägget.
Det som går att följa i öppna källor är alltså inte ett angrepp på Dumpen av ideologiska skäl, utan ett klassiskt advokatuppdrag på uppdrag av klienter som gjort polisanmälningar och begärt rättslig prövning av påstått olaga tvång och utpressning kopplat till verksamheten.
I oktober 2024 sa Bodström i SVT:s rapportering om Dumpen och Impulskollen att han haft kontakt med personer som känt sig utpressade och velat ha rättslig hjälp. Uppgifterna handlade om att personer skulle ha betalat stora summor till Impulskollen, med påståenden om att det kunde påverka om uthängning skulle ske.
I november 2024 rapporterade SVT att Bodström, tillsammans med advokaten Hanna Larsson Rampe, polisanmält Dumpen och Impulskollen. I samma rapportering framgår att en förundersökning upprättades efter anmälan.
Aftonbladet beskrev samtidigt att anmälan gällde misstankar om olaga tvång, utpressning och bedrägeri, och att Dumpens företrädare förnekade att någon kunnat ”köpa sig fri” från publiceringar. Det framgår i Aftonbladets sammanfattning om att utredning inleddes.
Impulskollen lades ned mitt i stormen
En del av den här historien är att Impulskollen senare meddelade att verksamheten skulle avvecklas. Dagens ETC skrev 2024-10-25 att Impulskollen själva uppgav att de lägger ned, efter uppgifter om brist på vårdtillstånd och kritik mot upplägget. Det finns i Dagens ETC:s artikel om nedläggningen.
Aftonbladet beskrev också att Impulskollen saknade tillstånd att bedriva vård och inte hade legitimerad personal, och att bolaget hänvisade till en ”samlad bedömning” när man valde att lägga ned. Det står i Aftonbladets artikel om Impulskollens nedläggning.
2026: Domen mot Sara Nilsson och den politiska swishen
Det som triggat den nya vågen av debatt är att Dumpens ansvariga utgivare Sara Nilsson dömdes i Göteborgs tingsrätt för grovt förtal efter ett enskilt åtal. SVT rapporterade 2026-02-06 att Nilsson dömdes till villkorlig dom och dagsböter, efter att en man som hängts ut stämt henne. Det framgår i SVT:s genomgång av domen och expertkommentarer.
Aftonbladet har också beskrivit att målet prövats som ett tryck- och yttrandefrihetsmål inför jury, samt att domstolen landade i villkorlig dom och 60 dagsböter (14 400 kronor) och skadestånd omkring 43 000 kronor. Det finns i Aftonbladets rapportering om domen.
I direkt anslutning till domen uppgav Jimmie Åkesson att han swishat pengar och att SD erbjuder sig att täcka kostnader kopplade till domen. Omni sammanfattade att Åkesson enligt egen uppgift vill betala böter och rättegångskostnader, och att Nilsson tackat för stödet. Det framgår i Omnis artikel om Nilssons tack.
Lamotte brölar som en brunstig Lamotte
Lamottes text driver flera tydliga linjer. För det första att Bodström återkommer ”gång på gång” och har ett ”behov” av att göra Dumpen till problemet. För det andra att Bodström har ”som mest fel” när han påstår att Dumpen försvårar polisens arbete (DET GÖR DOM JU FÖR F”#¤%&!!!!).
För det tredje att Dumpens arbete lett till gripanden och fängelsedomar, med en sifferuppgift om att sju män under ”förra året” ska ha dömts till sammanlagt ”över arton års fängelse” efter att ha avslöjats av Dumpen.
Det som saknas i Lamottes text är kontexten om varför Bodström över huvud taget kopplats till Dumpen. I öppna källor börjar Bodströms roll med att klienter uppger att de pressats att betala pengar kopplat till Impulskollen, och att det leder till en polisanmälan och en förundersökning. Den delen är central om man vill förstå varför Bodström uttalar sig och varför han drivit frågan juridiskt.
När Lamotte använder ordet ”fixering” blir det därför en tolkningsram, inte en redovisning av vad Bodström formellt gjort. Själva utgångspunkten i de tidiga uppgifterna är ett klientuppdrag och en anmälan.
Sahlström och moralramen
Roger Sahlström publicerade under samma nyhetscykel ett inlägg som börjar med formuleringen att ”jurister, advokater och rättsexperter” påstås ”skrika sig hesa” om ”rättsstatens undergång”, och han kokar ned den pågående diskussionen till att ”vuxna riskerar att stoppas från att sexchatta med barn”. Det är hans egen sammanfattning av vad rättssäkerhetskritik i den här frågan handlar om. I sin egen text driver han vidare på temat med formuleringar om att ”barn kan inte samtycka” och att rättssäkerhet i praktiken används för att ”försvara vuxnas sexuella tillgång till barn”. Det är vad han skriver. Det pågår just nu ett märkligt skådespel i svensk offentlighet. Roger Sahlström.
Det viktiga här är vad diskussionen faktiskt rört, i det material som går att belägga i offentligheten.
Göteborgs tingsrätts dom mot Dumpens ansvariga utgivare handlar om yttrandefrihetsbrottet grovt förtal och om publicering av uppgifter, inklusive namn och bild, om en person som domstolen beskriver som ”för allmänheten okänd”. Det framgår tydligt i Göteborgs tingsrätt dömer Dumpens ansvarige utgivare. Det finns begränsningar i yttrandefriheten.
Parallellt finns den straffrättsliga delen om vuxnas kontakter med barn, där Sverige redan har ett särskilt brott som rör kontakt i syfte att träffa ett barn för sexuella ändamål, och där lagstiftaren periodvis justerat brottets utformning och straffskala. Det syns i riksdagens material om effektivare lagstiftning mot vuxnas kontakter med barn och i regeringens tidigare underlag om vuxnas kontakter med barn i sexuella syften.
Sahlströms formulering om att det skulle handla om ”friheten” att ”sexchatta” blir en egen moralram. Den ramen säger något om hur han vill att frågan ska uppfattas. Den säger mindre om vad som faktiskt prövats i domstol, vad som faktiskt polisanmälts, och vilka konkreta metoder som kritiken i praktiken brukar avse.
”Försvårar polisens arbete”
Påståendet om att Dumpen försvårar polisens arbete är en återkommande konfliktpunkt. Det finns olika nivåer i den diskussionen.
En nivå handlar om juridik och publicering. I SVT:s rapportering om domen 2026-02-06 lyfter juridikprofessorn Mårten Schultz att rättsordningen inte ser namn- och bildpublicering i den här typen av sammanhang som försvarlig, även när ämnet i sig är angeläget. Det resonemanget finns i SVT:s expertintervju.
En annan nivå handlar om brottsutredningar. Lamotte beskriver att Dumpen får ”män” synliga, att anmälningar upprättas och att utredningar startas. Den typen av påståenden kräver i praktiken fall-för-fall, eftersom varje polisutredning har sina egna uppgifter om bevisning, metod, sekretess och vad som faktiskt lett till åtal.
I Lamottes text finns ingen sammanställning, ingen domlista och inga diarienummer. Sifferuppgiften om ”sju män” och ”över arton års fängelse” saknar källhänvisning i texten som citerats här.
Bodström har i öppna källor kopplats till Dumpen via ett klientuppdrag där personer uppgett att de pressats att betala pengar kopplade till Impulskollen. Bodström och Hanna Larsson Rampe har enligt SVT polisanmält Dumpen och Impulskollen, och en förundersökning har upprättats.
Sara Nilsson har 2026-02-06 dömts för grovt förtal i Göteborgs tingsrätt, i ett mål som prövats som ett tryck- och yttrandefrihetsmål. Jimmie Åkesson har offentligt uppgett att han swishat pengar och att SD vill täcka kostnader kopplade till domen.
Mardrömmar är inte fakta
I offentlig rapportering går det att följa att en förundersökning inleddes efter polisanmälan från Bodström och Hanna Larsson Rampe hösten 2024. Det framgår hos SVT och Aftonbladet. Det jag inte hittar i öppna källor är ett senare, tydligt redovisat beslut om att utredningen lagts ned, lett till åtal, eller förändrats i sak. När den typen av uppgift saknas får man nöja sig med att konstatera att läget inte är offentligt redovisat.
Lamottes sifferpåstående om att ”sju män” under ”förra året” ska ha dömts till ”över arton års fängelse” efter att ha avslöjats av Dumpen saknar i den citerade texten underlag i form av domar, diarienummer, datum eller ens vilka domstolar som avses. Utan sådan redovisning går det inte att kontrollera påståendet. I artikeln får det därför behandlas som svammel, inte som ett faktum.
Det som däremot går att kontrollera i den senaste rundan är att Bodström och Hanna Larsson Rampe publicerade en debattartikel i Expressen där de kritiserar Åkessons swish och argumenterar för att agerandet strider mot grundlagen. Expressen debatt. Bodström har också sagt till TV4 att Åkesson passerat en gräns när han lägger sig i hur domstolar ska döma. TV4.
Här finns en bottenplatta som håller. Bodström är här därför att klienter anmält ett upplägg kopplat till Dumpen och Impulskollen och velat ha rättslig prövning. Samtidigt finns en färsk dom om grovt förtal i ett yttrandefrihetsmål om publicering, där Sara Nilsson dömts. SVT. Resten är opinionsbyggande med stora ord och tunt underlag.