I december gick vi igenom vad som faktiskt finns på bordet om Hitlers privatliv – relationerna, ryktessmeten och de återkommande namnen i biografierna. Vi tittade på Angela Maria ”Geli” Raubal, Eva Braun, Otto Strasser och den där blandningen av kontroll, hemlighetsmakeri och mytproduktion som alltid verkar dyka upp kring diktatorer. Här är länken till den första genomgången: ”Führer-skeletten i garderoben”.
Nu gör vi en ny blixtvisit. Den här gången handlar det inte om tesen att han kanske var homosexuell. Det handlar om något mer basalt: ett privatliv som verkar ha varit fullt av spärrar, skam och praktiska problem som inte riktigt passar affischbilden av den evigt virile alfahanne nazismen försökte sälja in. SVT Play släppte nyligen en dokumentär, som kanske borde hetat ”Berättelsen om Hitlers Pungkula”, snarare än ”Hitlers DNA” – se den här: https://www.svtplay.se/hitlers-dna.
”Hitler’s DNA: Blueprint of a Dictator” är en brittisk dokumentärserie på två avsnitt som försöker ringa in vad ett påstått DNA-prov kan säga om Hitler – släktlinjer, hälsa och den sorts sensationsfrågor som tv alltid dras till. IMDb-sidan finns här: ”Hitler’s DNA: Blueprint of a Dictator”. Nej, det är inte SVT som har producerat den – SVT visar den, men den är inte ”SVT-producerad”, så anti-PKisterna kan spara flodgråten till ett annat tillfälle.
En ideologisk machobild och den pinsamma verkligheten
Nazismen dyrkade renlevnadsideal, traditionella könsroller och hypermaskulinitet – allt personifierat av Adolf Hitler som riksproteotypen för den “perfekte” ariern. I retoriken framställdes Hitler som ett fysiskt praktexemplar, en nästan messiansk figur, obesudlad av svaghet, vilket också betonas i den brittiska dokumentären om hans självbild och mytproduktion som nu cirkulerar i tv-arkiven . Naturligtvis nämner han inte heller ett ord om egna brister i Mein Kampf – där finns inga bekännelser om kroppsliga eller själsliga problem. Istället målade propagandan upp en felfri ledare. Men bakom fasaden dolde sig en mindre smickrande biologisk verklighet. Tack vare ny DNA-analys av Hitlers kvarlämnade blod har historiker och forskare nu blottlagt flera Führer-skelett i garderoben, något som forskarna själva beskriver som både oväntat och avslöjande – och samtidigt bitande ironiskt.
Hitler framställde sig själv som en exemplariskt hälsosam asket: han var nykterist, vegetarian och ogift familjeförnekare för folkets bästa. Han proklamerade högt den ariska kroppens överlägsenhet och fördömde “degenererade” individer. Samtidigt tyder ny information på att Hitler bar på just sådana avvikelser som hans egna ideologer skulle ha stämplat som undermåligt människomaterial och . I det nazistiska tänkandet var rashygienens idéer centrala – målet var att konstruera en perfekt människa . Personer som inte passade in, till exempel funktionsnedsatta, “rasfrämlingar” eller homosexuella, ansågs ha dåliga arvsanlag och pekades ut som ett hot mot nationens sunda framtid . Nazisterna vidtog brutala åtgärder för att hindra dessa påstått degenererade människor från att få barn – ända till att faktiskt utrota dem . Officiellt gällde det även ärftliga sjukdomar som schizofreni och manodepressivitet (bipolär sjukdom), vilka betecknades som “undermåliga” . Ironin kunde inte vara större när det nu framkommer att Hitler själv led av åkommor – genetiska, fysiska och psykiska – som placerade honom farligt nära de föraktade kategorier han ville utplåna.
Kropp, skam och kontrollerad manlighet
En rad fynd bekräftar gamla rykten om Hitlers anatomi. I åratal viskades det att “Hitler har bara en kula” – att han skulle sakna en testikel – något Hitler förstås aldrig medgav offentligt. Brittiska soldater gjorde till och med en populär nidvisa av påståendet under kriget och . Dokumentation ger dem rätt: en bevarad läkarjournal från Landsbergfängelset 1923 (där Hitler avtjänade sitt kuppstraff) visar högersidig kryptorkism, det vill säga att Hitlers högra testikel aldrig vandrade ned i pungen, vilket framgår av . Den nya DNA-analysen har nu genetiskt bekräftat att Hitler faktiskt föddes med en odescenderad testikel, vilket också fastslås och .
Inte nog med det – forskarna hittade en unik mutation på genen PROK2, starkt kopplad till Kallmanns syndrom, en ärftlig hormonstörning . Konsekvensen av denna mutation är att puberteten inte fortlöper normalt. Hos omkring 10% av drabbade pojkar leder det till att man får en onormalt liten penis, en så kallad mikropenis, vilket också framgår . Betydligt vanligare är att en eller båda testiklarna inte når ned i säcken – precis det som var fallet hos Hitler. Med andra ord hade Hitler sannolikt mikropenis och garanterat problem med ena testikeln, enligt expertanalysen . Flera vittnesmål tycks bekräfta detta: redan på 1920-talet noterades att Hitler “inte hade samma sexlust som andra män i hans ålder”, något som återges . Under första världskriget, när han som ung soldat tvingades klä av sig bland kamraterna, ska de ha retat honom för att han var minst utrustad av dem alla, enligt uppgifter . Man kan föreställa sig skammen och det mindervärdeskomplex detta måste ha skapat hos den unge Adolf – enligt en forskare “ett större mentalt trauma för en ung man än mycket annat”, vilket också diskuteras . Den erfarenheten präglade sannolikt Hitler hela livet, något forskarna återkommer till . Faktum är att Hitler aldrig talade öppet om sin familj eller pubertet, och var ytterst obekväm med sin kropp – han vägrade envist att klä av sig inför andra, vilket styrks . Alla fotografier och filmer visar honom noggrant påklädd; myten om der Führers hypermaskulina styrka fick inte solkas av nakna, mänskliga tillkortakommanden.
Det kan tyckas makabert komiskt att uppräkna en ledares intima defekter, men listan över Hitlers privata “särdrag” är närmast absurd i kontrast till nazismens machomyter. Dokumentationen visar att Hitler endast hade en fungerande testikel, medan den andra förblev ofullgången i kroppen, något som framgår av och . Vidare pekar forskningen på att Hitler sannolikt led av mikropenis, där genitaliernas underutveckling kopplas till en ärftlig hormonstörning, vilket beskrivs och . Samtida vittnesmål anger dessutom att Hitler uppvisade låg eller obefintlig libido i förhållande till sin ålder, något som återges . Hans relation till den egna kroppen präglades av uttalad kroppsskam, där han konsekvent undvek att visa sig naken och kontrollerade sin framtoning in i detalj, vilket styrks . Slutligen finns omfattande belägg för att Hitler ägnade sig åt systematisk kemisk kroppsförbättring, där livläkaren Theodor Morell dagligen administrerade en cocktail av läkemedel, något som framgår av och . Behandlingen inkluderade även testosteroninjektioner, i ett uppenbart försök att kompensera Führerns bristande manlighet, vilket diskuteras och .
Den bistra slutbilden? En diktator vars egen manlighet var så bristfällig att han behövde medicinsk rekvisita för att upprätthålla fasaden. Andra nazisttoppar föraktade dr. Morell och klagade på dennes odör, men Hitler ignorerade hånet. Han försvarade sin läkare med de odödliga orden: “Jag anlitar inte Morell för hans väldoft, utan för hans läkarkompetens.” . Hade Hitler kanske själv ett nedsatt luktsinne? Faktum är att anosmi – oförmåga att känna lukt – är ännu ett kännetecken för Kallmanns syndrom. Führern må ha varit nästintill luktblind, men han var fast besluten att ingen skulle “känna lukten” av hans egna svagheter.
Diagnoserna hopar sig: psykisk ohälsa och ideologisk ironi
Hitlers genetiska arvshandel bjöd inte bara på hormonstörningar – även hans psykiska profil bar på ovanliga drag. Forskarnas DNA-sekvensering avslöjade anlag som kan kopplas till flera neuropsykiatriska tillstånd. Bland annat hittades genetiska varianter associerade med autismspektrum (ASD), vilket kan förklara Hitlers benhårt svartvita världsbild . Man fann också genvarianter som starkt förknippas med psykopatiskt beteende, vilket framgår – inte förvånande med tanke på hans extrema empatibrist och grymhet. Mest anmärkningsvärt var kanske att Hitlers riskgener för bipolär (manodepressiv) sjukdom visade sig ligga i toppskiktet. Enligt forskarna hamnar Hitler bland den översta procenten i befolkningen vad gäller genetisk benägenhet för bipolär diagnos, vilket framgår .
Detta ger eko i hans faktiska beteende: hans livläkare Morell noterade redan 1943 att Hitler var manodepressiv, vilket framgår av , och ögonvittnesskildringar av Hitler under 1930-40-talen bekräftar bilden. Hitler genomgick uppenbart växlande maniska och depressiva perioder: under vissa stunder var han euforisk, pratglad, rastlös och ”drevs av en manisk energi”, vilket beskrivs , med besatt fokus på sina mål, något som återges . Under andra perioder föll han ned i apati: han låg kvar i sängen, blev tystlåten och åt knappt – ”kom han inte ur sängen… Så pendlade det”, enligt uppgifter . Med dagens terminologi skulle Hitler sannolikt diagnosticerats som bipolär. DNA-testet i dokumentären ger faktiskt belägg för just den diagnosen, vilket ”revolutionerar bilden av Hitler” enligt experterna och .
Det är närmast övertydligt hur dessa egenskaper spelade in i Hitlers ledarskap. Hans autistiska drag yttrade sig möjligen i en minutiös pedanti och oförmåga till nyanser – Hitler såg världen i svart eller vitt, civilisation eller undergång, utan mellanlägen, vilket framgår av . Psykopati gav honom förmågan att hänsynslöst utnyttja och eliminera miljoner människor utan samvetskval. Manin gav en hyperfokus som kunde misstas för genial arbetskapacitet – han blev , inklusive . Och depressiviteten bidrog till isolation, paranoia och ett ökande medicinberoende, där det också noterats att Hitler mot slutet av kriget visade tecken på Parkinsons sjukdom och led av okontrollerade skakningar – möjligen förvärrat av stress och amfetaminmissbruk. Summan av kardemumman: Hitler var långt ifrån den kliniskt sunde och känslomässigt stabile “landsfadern” som nazistisk propaganda försökte sälja in.
Det finns förstås en risk att i efterhand patologisera en historisk persons ondska – alla med autism eller bipolär läggning blir ju inte massmördare (tvärtom är de allra flesta med sådana diagnoser varken våldsamma eller grymma). Som psykiatern Simon Baron-Cohen påpekat bör man akta sig för att likställa Hitlers extremism med vanliga patienters drag, eftersom DNA ensamt inte räcker för att ställa psykiatriska diagnoser. Men i Hitlers fall sammanföll en osannolik uppsättning ovanliga genetiska anlag med en unik historisk miljö. Kombinationen av hans kroppsliga komplex, hans psykiska disposition och den ideologiska kontexten gav katastrofala följder. Här någonstans uppstår en cynisk slutpoäng att begrunda: Tänk om nazisterna hade vetat? Hade de insett att deras “ariske” Messias i själva verket var en genetisk mosaik av precis det de föraktade, ja då hade de kanske stämplat Adolf Hitler själv som ett fall för tvångssterilisering eller värre. Nazisternas rashygieniska lagar pekade ju specifikt ut manodepressiva, schizofrena och andra “mindervärdiga” individer för eliminering och . Hitler fyllde kriterierna med råge.
Funktionellt dysfunktionell – historiens ironiska poäng
Att Adolf Hitler inte hade några judiska förfäder, vilket bekräftas av DNA-analysen som visar att inga judiska släktlinjer kan påvisas, är kanske föga förvånande. Den ihärdiga ryktesspridningen om en judisk farfar tycks därmed vara slutgiltigt motbevisad; Hitlers genetiska ursprung framstår som uteslutande centraleuropeiskt (österrikisk-tyskt), vilket också framgår av genomgången som konstaterar ett rent österrikisk-tyskt ursprung. Den “ariska rasens” store profet var alltså etniskt arier på riktigt. Men universum har uppenbarligen sinne för ironi: Hitler må ha varit rasligt “renlärig”, däremot var han biologiskt och ideologiskt dysfunktionell. Hans privata realitet var motsatsen till den sunda, starka norm han påtvingade ett helt samhälle. I det nazistiska övervaknings- och kontrollsamhället patologiserades minsta avvikelse – staten skulle diagnostisera och rensa ut det “sjuka” ur folkets kropp. Samtidigt satt rikets ledare själv på åtskilliga diagnoser och defekter som hade placerat honom längst ned på värdeskalan i den egna rörelsens ideologi.
Det hela är, på det mest bistra vis, oerhört komiskt. Här har vi världshistoriens kanske farligaste tyrann, upphovsmannen till en machokult utan like – och han saknade bokstavligen kula för uppdraget, vilket framgår av och . Mannen som skröt om germanskt hjälteblod behövde hormonshjälp för att orka med sitt sexliv, något som diskuteras och . Puristen som föraktade de svaga stod själv på darrande ben, nerdrogad av läkemedel och plågad av inre demoner, vilket framgår av och . Det är historiens egen syrliga kontrast mellan fasad och fakta. Führerns garderob har öppnats på vid gavel och ut väller nu de genetiska skeletten, ett efter ett, tills ingen längre kan blunda för rummets bisarra elefant: att Adolf Hitler i slutänden personifierade den ideologiska dysfunktion han själv kultiverade. Skamligheterna han bar på gjorde honom inte homosexuell i den förenklade bemärkelse som skvallerpressen ibland antytt – snarare gjorde de honom ideologiskt impotent. Nazisternas alfahanne var i själva verket en tragikomisk figur: en självutnämnd Übermensch med defekter som hade kunnat få honom klassad som Untermensch i sitt eget rike, enligt och .
Den cyniska lärdomen i kollapsens efterspel blir att fanatisk normdyrkan nästan alltid döljer något patologiskt. Hitler är förstås extremfallet – få andra despoter lär kunna matcha listan av bisarra handikapp – men principen består. Führerns fall visar hur farligt det kan vara när en människa försöker upphöja sig till ofelbar norm – samtidigt som hon förnekar och projicerar sina egna brister på omvärlden. I Hitlers fall kostade det miljontals liv. I vår tid må insatserna vara lägre, men mekanismerna känns igen hos varje högerextrem “moralkrympling” som skriker högt om andras fördärv. Kanske borde vi minnas att de högljuddaste normpoliserna ofta gömmer de mörkaste hemligheterna – och att historiens största Führer inte var större än att han stupade på sitt eget bananskal.