Det är svårt att missförstå budskapet när Jimmie Åkesson markerar Förintelsens minnesdag. Han skriver om sitt besök på Yad Vashem i Jerusalem och slår fast att den som hedrar Förintelsens offer men blundar för hot mot judar i dag är en hycklare. Det är en formulering som fungerar jättebra. Åtminstone för en som inte har sina rötter i nazismen och som lovar att aldrig lämna dem.
Formuleringen är egentligen så självklar att den nästan sköter sig själv. Den kräver inga pressmeddelanden, inga kameravinklar och ingen partiledare. Den kräver egentligen bara en avsändare utan dokumenterad historik. Och där uppstår problemet på grund av bland annat rötterna.
Förintelsens minnesdag är inte en kommunikativ yta. Det är ingen yta alls. Den är ett datum, ett ansvar och en påminnelse om vad som händer när människor delas in, rangordnas och till sist avhumaniseras. I Sverige är minnesdagen kopplad till den 27 januari, dagen då Auschwitz-Birkenau befriades 1945, och har varit nationell minnesdag sedan 2001.
Yad Vashem är inte ett studiebesök bland andra. Det är ett globalt minnescentrum för dokumentation, forskning och pedagogik om Förintelsen. Det är en plats där historien inte förenklas och där moraliska genvägar saknar värde. Det gör platsen tydlig. Det gör också besöket tydligt. Och Åkessons tal ännu lite värre.
Vitboken som aldrig försvann
Sverigedemokraterna har sedan flera år tillbaka låtit dokumentera sin egen historia i den beryktade vitbok. Den beställdes internt, hanterades försiktigt och presenterades initialt i begränsad krets. Därefter blev innehållet offentligt, granskat och allmänt känt. Eller rättare sagt så lyckades vitboken läcka till allmänheten och var sannolikt aldrig tänkt att delas med någon. Det som står skrivet i den är heller inget nytt material som oväntat trillat fram ur ett arkiv.
Vitboken redovisar partiets ursprung, de idépolitiska miljöer det växte fram ur och de personer som bar upp organisationen i dess tidiga skede. Den gör det utan dramatik, vilket i sig är en form av dramatik.
Det som framgår, både i vitboken och i den samlade rapporteringen kring den, är att antisemitism inte är ett olyckligt sidospår utan en del av det arv partiet vuxit ur. Nazistiska och antisemitiska miljöer, idéer om etnisk renhet och föreställningar om judar som hot eller symboler för förräderi redovisas som historiska fakta. Inte som åsikter. Inte som tolkningar. Som dokumentation.
Vem eller vilka som grundade partiet och vilka miljöer som formade det tidiga Sverigedemokraterna är därför inte en akademisk detalj för särskilt intresserade. Det är bakgrunden till att varje försök att ikläda sig rollen som moralisk auktoritet i frågor som rör judars säkerhet och Förintelsens minne blir en skymf i sig.
Antisemitismen är inte något som hände och sedan gick över. Den är dokumenterad som en del av partiets arv. Och arv upphör inte att existera för att det blivit kommunikativt besvärligt. Sverigedemokraterna drar inte till sig rasism, fascism, nazism eller antisemitism av en slump. Deras grundstomme bygger på hatet.
Hot mot judar i Sverige och i världen är verkliga. Det är en relevant och allvarlig sakfråga. Den fungerar också utmärkt som scenografi när någon behöver låna historisk tyngd utan att bära historiskt ansvar. I Sverige konstateras det öppet att judar inte alltid kan bära kippa eller davidsstjärna offentligt utan risk. Antisemitisk hatbrottslighet är dokumenterad och återkommande.
Förintelsens minnesdag handlar om att hedra offren och stå upp för alla människors lika värde. Det är en praktisk formulering. Den kräver konsekvens. Den kräver att samma måttstock används även när den egna rörelsen, den egna historiken och den egna publiken granskas – särskilt när orden kommer från en röst som Åkesson.
Hyckleri som metod
Det här är inte nytt heller. Det är en välkänd genre. Man börjar med en moralisk självklarhet, eftersom de är lätta att bära och svåra att invända mot. Man uttalar den högtidligt, gärna efter ett besök som ger stabil bildproduktion. Därefter pekar man ut någon annan som otillräcklig och hycklande, trots att den enda hycklaren i spelet är han själv.
Samtidigt packas den egna historiken ner i en neutral kartong märkt ”bakgrund”. Kartongen ställs längst in i förrådet, bakom ”det var länge sen”, ”alla var unga då” och den alltid användbara skylten ”vi har gått vidare”.
När en partiledare som leder ett parti som sett behov av en vitbok om kopplingar till extremism och antisemitism börjar dela ut omdömen om vem som får hedra Förintelsens offer, reduceras även minnesdagen till ett verktyg. Metoden är effektiv. Den ger intryck av moral. Den kräver främst disciplin i pressrummet och en publik som accepterar att ansvar är något man delar ut, inte något man bär.
Problemet är alltså inte att Åkesson talar om Förintelsen. Problemet är att han gör det som om han själv stod utanför den politiska tradition som bar, ursäktade och normaliserade antisemitism långt efter 1945.
Hans ord är inte tomma för att de är fel formulerade, utan för att de är strategiskt placerade. De är skrivna för att ge intryck av moralisk höjd, samtidigt som den egna historien hålls på armlängds avstånd, trots att den är väl kartlagd, publicerad och allmänt känd.
När Åkesson talar om hyckleri projicerar han. Han kräver konsekvens av andra som han konsekvent vägrat tillämpa på sin egen rörelse. Han lånar Förintelsens tyngd för att fördöma samtiden, men vägrar bära det ansvar som följer av att företräda ett parti vars rötter ligger i miljöer där antisemitismen inte var en avvikelse, utan en självklarhet.
Det är därför hans ord inte provocerar. De förminskar. De reducerar minnesdagen till ett retoriskt verktyg och gör anspråk på en moralisk auktoritet som aldrig har förtjänats.
Och just där, i glappet mellan högtidliga formuleringar och dokumenterad historia, faller Åkessons budskap samman. Inte för att någon säger emot, utan för att det inte längre finns något att dölja.