Joakim Lamotte har publicerat texten ”Sluta skuldbelägga alla män för mordet i Rönninge” komplett med Swish, bankgiro och en uppmaning att stötta ”oberoende journalistik”. Det i sig är ingen nyhet. Och frågan är väl om något i den här artikeln kommer komma som en nyhet för någon heller. Men vi skriver den, inte minst för att vi kan.
Det är hos Jocke som mordet i Rönninge kliver ur verkligheten och rakt in i åsiktsmaskinen. Inte som underlag för saklig analys, utan som bränsle i ett redan väloljat narrativ om kränkta män, illvilliga genusdebattörer och ett samhälle som påstås ha tappat förståndet. Först en tragedi. Sedan en tes. Därefter ett betalflöde. Och han gråter. Han gråter floder av offerkoftor. För han har gjort mer för feminismen än feministerna själva. Åtminstone mot.
För sakens skull länkar vi inte till hans originaltext eftersom det kommer ge honom trafik. Istället har vi lagt en skärmdump på hans alkoholiserade offerkofte-snyftande direkt i vår artikel.
Buhu!
Lamotte inleder med att lista gärningspersonens påstådda historik, varningssignaler och rättsväsendets misslyckanden. Åsiktsjournalistiken klassiska grepp – om man staplar tillräckligt många obehagliga detaljer tidigt i texten, blir all invändning senare lätt att etikettera som ”försvar” av något som ingen försvarar.
Det är också bekvämt. En telefonkatalog fylld med gärningar kräver inte en fungerande analys, bara ett tangentbord och tillräckligt mycket ilska. Ilska som i hans fall utan vidare hade kunnat hålla Forsmark igång på egen hand.
När Lamotte konstaterar att gärningspersonen identifierar sig som kvinna är det inte för att tillföra saklig relevans, utan för att avgränsa bort. Könsidentiteten används som ett retoriskt villkor: om gärningspersonen inte passar in i kategorin ”man”, anses samtalet om män, våld och mönster därmed avslutat. Effekten är förutsägbar. Transpersoner reduceras till funktion, inte människor. De får fungera som undantag som ska få resonemanget att hålla, samtidigt som de implicit placeras utanför både empati och strukturell förståelse. Det handlar inte om transpersoners livsvillkor eller utsatthet. De förekommer här enbart som ett undantag som ska få resonemanget att gå ihop och därmed göra vissa frågor onödiga att ställa.
”Ilskan är rimlig” som frisedel
Lamotte skriver att ”ilskan” efter mordet är ”rimlig och nödvändig”. Därefter följer instruktionen om vart ilskan ska riktas i stället (inte mot Forsmark). Det ser ut som empati i ingressen. Det fungerar som styrning i brödtexten men är egentligen samma mekanik som när någon börjar med ”självklart tar jag avstånd” och sedan ägnar resten av texten åt att bli märkbart irriterad på dem som tog avstånd först.
Inte alla män – Men alltid samma män som brölar om det
”Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna” skriver han.
Det är ett intressant urval av bevisning. Och ett välbekant försvar. ”Inte alla män” dyker här upp som det alltid gör efter #metoo: inte som analys, utan som reflex. Ett sätt att flytta fokus från mönster till känslor hos dem som känner sig träffade. Att nästan allt grovt våld begås av män blir i sammanhanget sekundärt. Det avgörande blir att män som inte begår våld upplever sig orättvist adresserade – och att dessa män därmed anses ha befriats från ansvar att förhålla sig till problemet överhuvudtaget. Det vi får är alltså en man som argumenterar om ”män” genom att hänvisa till sin egen bekantskapskrets. Det är en metod som fungerar utmärkt om man vill slippa prata om statistik, mönster, normaliserade beteenden och det där tråkiga som inte ryms i en Facebookstatus. Generellt sett saker som inte gasar på rätt slags hat som ger honom trafik.
Lamotte driver med iden att ”samtalscirklar om maskulinitet” skulle ha hjälpt, och fyller på med ”vanliga män” som ”gråter i grupp”. Det är effektivt, eftersom det är lätt att vinna mot en karikatyr (det vill säga Jan ”Shaolin Kung Fu” Emanuel).
Samtidigt är det slående hur lite han verkar vilja återge vad debattörer faktiskt säger. Vi får en sammanfattning av deras budskap i Lamottes version, inte deras resonemang i deras ord.
Om man vill se hur diskussionen faktiskt sett ut i närtid finns exempel i bland annat Göteborgs-Postens genomgång av #himtoo och Nina Rungs resonemang, samt i Attila Yoldas egna inlägg om ”inte alla män”.
Det är en annan sak att inte hålla med. Det är en enklare sak att låtsas att man inte behöver läsa.
Den kollektiva skulden uppfinner han själv
Lamotte återkommer till ”kollektiv skuldbeläggning” som om det vore en beslutad ordning. Vi får ”män måste” och ”män ska” i sammanfattningen av motståndarsidan. I praktiken är det ofta en uppmaning om ansvar och beteenden och mer sällan en juridisk kollektivdom. Skillnaden är relevant för den försvinner lätt om man tjänar på att blanda ihop moralisk diskussion med straffrätt.
Ett av textens mest användbara verktyg är att Lamotte både vill prata om ”män” som kollektiv och samtidigt använda gärningspersonens könsidentitet som argument för att ämnet ”manskultur” är ”verklighetsfrånvänt”. Det går att göra, om man ser könsidentitet som en rekvisita.
Det är också ett effektivt sätt att göra en individuell tragedi till ett paket med tre debatter i en: brott, straff och kulturkrig.
”Kvinnor applåderar” och den evige mansöversättaren
Slutpläderingen, den mest komiska i hela texten, avslöjar vad texten egentligen handlar om: ”Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor” skriver Lamotte.
Det är här han tar på sig rollen som kvinnoviskare. Det är här han påminner oss om att kvinnor inte bara kan vara rädda, arga, ledsna eller kravställande. De kan också vara lurade och ofta förstår dom varken sitt eget bästa eller hur de tänker överhuvudtaget. För kvinnor är trots allt inte män. Och det borde dom vara. Och han lyckas landa i att kvinnor borde sluta lyssna på kvinnor, så att de kan lyssna på honom istället.
Vad saknar han?
Det som saknas är inte ilska. Den finns i överflöd.
Det som saknas är respekt för att två saker kan vara sanna samtidigt: att rättsväsendet kan misslyckas med farliga individer, och att kvinnor i vardagen lever med riskkalkyler som män sällan behöver göra. Den verkligheten blir inte mindre verklig av att någon skriver ”hashtags räddar inga liv”.
Och när texten mynnar ut i ”etablissemanget” som alltings källa, är vi tillbaka i den trygga comfort-zonen: en värld där det alltid finns en diffus grupp att peka på, och där skribenten själv råkar stå på den enda platsen där allt är glasklart. Populismens högborg, vilket är en väldigt bekväm plats att ta betalt ifrån.