I ett nazistiskt rike som predikade renlevnad, traditionella könsroller och hypermaskulinitet döljer sig en privat såpa fylld av förbjudna romanser, pikanta rykten och familjehemligheter. Här kartläggs Adolf Hitlers dokumenterade och spekulativa privatliv – från kvinnorna i hans närhet och envisa sexrykten, till frågan om han lämnade några arvingar efter sig.
Men den här genomlysningen är mer än historiskt skvaller. Den pekar på en obekväm nutida ironi: en rörelse som skriker om heteronormativ manlighet och traditionella värden har byggt sin identitet kring en ledargestalt omgiven av ihärdiga rykten om sexuell ambivalens och förbjudna begär. Humorn är svart men svår att undvika – extremhögern tycks vörda en tyrann som, om ryktena ens delvis stämmer, långsamt urholkar deras machomyter genom en ihållande dragning mot det de stämplar som omanligt och suspekt. En diffus men envis homoerotisk laddning hänger kvar kring ledargestalten, just den sorts skugga deras ideologi är fixerad vid att förneka, misstänkliggöra och fördriva.
Adolf Hitlers halvsysterdotter Angela Maria ”Geli” Raubal var bara 17 år när hon 1925 flyttade in hos sin morbror, som snart skulle bli Nazitysklands ledare. Hitler, då 19 år äldre än Geli, utvecklade en besatt och kontrollerande relation till henne: han förbjöd henne att umgås med andra män, däribland chauffören Emil Maurice som fick sparken, enligt Wikipedia-artikeln om Geli Raubal när Hitler upptäckte deras flirt, bevakade hennes förehavanden och följde med henne överallt, från shoppingturer till operan. Geli blev i praktiken Hitlers fånge i hans Münchenlägenhet. När den 23-åriga Geli i september 1931 hittades död av en pistolkula i lungan, enligt Wikipedia-artikeln om Geli Raubal, i Hitlers bostad slog skandalen ner som en bomb. Dödsfallet avskrevs snabbt som självmord av polis, men spekulationerna var igång.
Medias rykten surrade om allt från att Hitler utsatt sin brorsdotter för fysiskt våld till en incestuös kärleksaffär eller rentav att han mördat henne, enligt samtida press och senare sammanställningar i Wikipedia-artikeln om Geli Raubal. Den antinazistiske exilpolitikern Otto Strasser spädde på med särskilt snaskiga påståenden om ”perversa” sexuella praktiker mellan Hitler och Geli, uppgifter han själv drev i exil och som återges i biografisk litteratur. Historikern Ian Kershaw konstaterar att oavsett om relationen fullbordades sexuellt eller ej bar Hitlers beteende alla tecken på ”en stark, åtminstone latent sexuell bindning” till Geli, ett resonemang han utvecklar i sina Hitler-biografier.
Hitler själv var förkrossad av Gelis död och föll ned i en djup depression, något som också noteras i Kershaws genomgång av perioden. Han dök inte ens upp på begravningen men besökte graven några dagar senare under stort hemlighetsmakeri, enligt samtida vittnesmål sammanställda i historiska översikter om händelsen. Senare deklarerade Hitler att Geli Raubal var ”den enda kvinna jag någonsin älskat”, ett citat som ofta återges i sekundärlitteraturen kring hans privatliv. Han lät behålla hennes rum orört i sitt alpina hus och hängde upp porträtt av henne både hemma och i Rikskansliet, uppgifter som återkommer i flera biografiska skildringar. (Att hans stora kärlek råkade vara hans egen systerdotter är en familjedetalj som sällan lyftes fram i nazisternas moralfolder.)
Eva Braun – Den osynliga partnern
Kort efter Gelis död trädde en ny kvinna in i Hitlers liv: Eva Braun, en söt 17-årig fotoassistent som Hitler träffade 1929 hos fotografen Heinrich Hoffmann. Eva blev snart Hitlers flickvän – eller snarare hemliga älskarinna – under de kommande 15 åren, något som bekräftas i biografiska genomgångar av Eva Braun på Britannica. I ett Tredje rike där Hitler framställdes som en asketisk ”landsfader” utan privatliv, hölls Eva Braun nästan helt gömd för allmänheten, vilket också framgår av samtida beskrivningar av hennes roll i Nazityskland. Hitler vägrade låta henne synas offentligt vid sin sida eller ens bo i Berlin hos honom, utan placerade henne istället på Berghof, Hitlers alpchalet, där hon fick leva ett isolerat lyxliv och erbjuda ”hemmafrid” och sällskap men hade noll inflytande på politiken, enligt historiska sammanställningar om parets relation.
För en ung kvinna med romantiska drömmar var denna tillvaro olycklig. Eva försökte ta sitt liv två gånger under 1930-talet – ett rop på uppmärksamhet från en diktator som ofta ignorerade henne, något som bekräftas i biografiska genomgångar av Eva Braun på Britannica. Ändå stannade hon lojal. I krigets slutskede trotsade Eva Hitlers order och begav sig till Berlin för att dela hans öde, vilket också framgår av samtida skildringar av parets sista dagar i historiska sammanfattningar om bunkern. Som belöning gick Hitler med på att gifta sig med Eva nere i bunkern natten 28-29 april 1945 – ett snabbt ”sista minuten-bröllop” medan Röda armén bombade utanför, ett faktum som redovisas i biografiska översikter om Adolf Hitlers sista dygn. Mindre än 40 timmar senare bet hon sönder en cyanidkapsel i sin mun och Hitler sköt sig; de begick självmord tillsammans som äkta makar den 30 april 1945, enligt etablerad historisk konsensus sammanfattad i Britannicas genomgång av Hitlers död. Hela Tredje riket fick nu veta att Führern inte varit ”gift med Tyskland” allena. Men då var sagan redan all.
(Fotnot: Enligt biografen Heike Görtemaker hade Hitler och Eva Braun ett ”normalt sexualliv”, enligt sammanfattningar i Wikipedia-artikeln om Adolf Hitlers sexualitet – vad nu normalt betyder när det gäller historiens kanske minst normala par.)
Fler kvinnor: från ”nazistiska groupies” till tragiska öden
Hitler omgav sig med fler kvinnor, ofta mycket yngre, som alla drogs in i hans destruktiva bana. Flera av dem gick en mörk utgång till mötes – faktum är att en skrämmande andel av kvinnorna nära Hitler försökte eller begick självmord. Utöver Geli Raubal och Eva Braun kan nämnas:
- Maria ”Mitzi” Reiter: En 16-årig butiksflicka som Hitler förförde 1926 i Obersalzberg, enligt biografiska sammanställningar om Maria Reiter på Wikipedia. Den 37-årige Hitler gav henne stora ord om att gifta sig och skaffa ”blonda barn” tillsammans, för att sedan plötsligt strunta i henne, något som också redovisas i samma genomgång. Den unga Maria blev förtvivlad och försökte hänga sig 1928, men överlevde, vilket bekräftas i historiska redogörelser om hennes liv. Hon berättade senare att hon faktiskt återförenades med Hitler 1931 och spenderade en natt med honom (”Jag lät allt hända”, mindes hon), ett citat som återges i flera biografier. Men Hitler vägrade giftermål med hänvisning till sin ”stora mission” och bröt definitivt med henne. Maria Reiter gifte sig så småningom med en SS-officer och överlevde kriget, men hennes tonårsaffär med ”Adi” lämnade djupa spår. Hitlers egen syster Paula menade att Mitzi var den enda kvinnan som hade kunnat avleda hans destruktiva väg, ett påstående som nämns i familjehistoriska sammanställningar om Hitlerfamiljen.
- Unity Mitford: En engelsk societetsflicka och fanatisk nazist som blev besatt av Hitler, enligt biografiska sammanställningar om Unity Mitford på Wikipedia. Unity umgicks i Führerns innersta krets och skröt öppet om sin dyrkan av honom – hon lär ha sagt att hon skulle ”vilja föda Hitlers barn”, ett uttalande som återges i flera samtida vittnesmål och senare biografier. När Storbritannien förklarade krig mot Tyskland 1939 sköt Unity sig själv i huvudet i en desperat lojalitetsgest, ett dokumenterat självmordsförsök som också redovisas i historiska översikter om hennes liv. Hon överlevde mirakulöst men med svåra hjärnskador, och levde invalidiserad tills hon dog 1948 vid 33 års ålder. Rykten har florerat om att Unity faktiskt födde Hitlers barn i hemlighet i England efter sitt självmordsförsök – hon sägs ha tillbringat tid på ett avlägset förlossningshem 1940, ett påstående som undersökts i journalistiska granskningar under 2000-talet. Dessa utredningar hittade indicier, såsom att Unity verkligen vistats på nämnda klinik, men inga bevis på någon Hitlerson, vilket också framgår av genomgångar av myten om Hitlers påstådda barn. Unitys egen familj avfärdade det hela som ”byaskvaller”. Sant eller ej – historien om ”Hitlers brittiska flicka” har blivit en seglivad myt i populärkulturen.
- Renate Müller: En firad tysk filmstjärna som enligt sensationsrykten hade en affär med Hitler kring 1932, uppgifter som bland annat återges i senare sammanställningar om hennes liv på Spartacus Educational om Renate Müller. Hon rapporterade efteråt chockartade detaljer: Hitler ska ha velat bli förödmjukad – att Renate sparkade och slog honom – tills han fick orgasm och artigt tackade för kvällen. Berättelsen dök upp i en OSS-rapport om Hitlers sexualliv under kriget, men källvärdet är omdiskuterat och brukar behandlas med stor försiktighet i forskningsöversikter om OSS-profilen av Hitler. Renates öde var ändå tragiskt på riktigt. Hon kom i onåd då hon umgåtts med en judisk man i London och ryktades riskera åtal för ”rasförräderi”, något som nämns i biografiska genomgångar av hennes karriär. År 1937 föll (eller kastades) Renate ut genom ett sanatoriefönster när Gestapomän dök upp; hon omkom omedelbart, ett dödsfall som fortfarande omges av frågetecken enligt historiska redogörelser. Joseph Goebbels skickade en blomsterkrans, men Hitler nämnde inte med ett ord att han ens kände henne, vilket noteras i samtida dagböcker och efterkrigslitteratur. Vissa menade att Renate Müller ”visste för mycket” om Führerns privatliv och därför kunde utgöra ett hot, en spekulation som återkommer i flera journalistiska granskningar av hennes död.
Sammantaget framträder knappast bilden av en stolt arisk kavaljer omgiven av lyckliga kvinnor. Snarare liknar Hitlers kärleksliv en tysk tragedi: en svartsjuk kontrollerande tyrann som drev kvinnor till förtvivlan, och som själv bara vågade gifta sig när kriget redan var förlorat. Som en cyniker kanske skulle konstatera: ”Alla Führerns kvinnor” fick sällan ett lyckligt slut.
Rykten och spekulationer om Hitlers sexualitet
Hitlers person och propaganda byggde på bilden av den ideelle ariske mannen: disciplinerad, heterosexuell, familjeorienterad och fysiskt stark. Inte underligt att hans fiender – och en del psykologer – gärna spekulerade i att verklighetens Hitler i själva verket var allt annat än detta ideal. Genom åren har otaliga rykten florerat: var Hitler hemligt homosexuell? Led han av impotens eller kinky fetischer? Hade han ens fullt manliga attribut – ”hade han bara en kul(a)”? Här är en exposé över de mest omtalade hypoteserna kring Führerns sexualliv:
Homosexuell Hitler? Från Röhm till Machtan
Redan på 1930-talet viskades det om Hitlers sexualitet. Nazisterna själva avrättade 1934 sin stormtruppchef Ernst Röhm, officiellt på grund av hans politiska ambitioner – inofficiellt spelades också hans öppna homosexualitet upp som skäl att röja honom ur vägen, något som framgår av historiska genomgångar av de långa knivarnas natt. Ironiskt nog hade Hitler tolererat Röhms läggning så länge SA behövdes; så snart Röhm blev obekväm exponerades hans ”omoraliska” leverne av regimen, vilket också behandlas i forskning om nazismens interna maktspel. Likaså florerade rykten och smeknamn om Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess i antinazistisk press och senare återgivningar – bland annat att han kallats ”Fraulein Anna” i vissa skildringar (se till exempel National Library of Israels genomgång av hur smeknamnet förekommer i äldre litteratur i ”What Did ’America’s Freud’ Think About Hitler?”) och ”die schwarze Emma” i partikretsar (återgivet i ett återtryck av samtida material i ”NS-Zeit 1934-38”). För en bredare översikt över ryktena (och hur svajigt underlaget ofta är) finns också en samlingssida i Wikipedia-artikeln om Adolf Hitlers sexualitet. Hitlers Tredje rike må ha förföljt homosexuella skoningslöst, men nazitoppen var knappast fri från rykten om dem – ett hyckleri som tidigt påpekades av regimkritiska skribenter utomlands och som ofta lyfts i analyser av nazismens syn på homosexualitet.
Efter kriget tog spekulationerna fart i bokform. En rad författare har föreslagit att Hitler själv kan ha varit homosexuell eller bisexuell, en diskussion som sammanfattas i översikter om Hitlers sexualitet på Wikipedia. Den tyske historikern Lothar Machtan skapade stort rabalder år 2001 med boken ”Den dubbla Hitler” (originaltitel The Hidden Hitler), som också uppmärksammades internationellt i The Guardian. Den svenska titeln som cirkulerar är ”Hitlers hemlighet – en diktators dubbelliv” (eller liknande). Machtan pekar på indicier som att Hitler under första världskriget hade en ”oskiljaktig manlig vän” vid namn Ernst Schmidt som han ”låg med om nätterna”, enligt en soldats memoarer som diskuteras i forskningssammanställningar om ämnet. Vidare lyfter Machtan fram misstänkta polisrapporter från 1920-talets München om att Hitler plockat upp unga män för övernattningar, uppgifter som refereras i senare biografiska genomgångar. Han insinuerar även att Hitler lät mörda vissa närstående nazister för att de kände till hans läggning. Till exempel antyds att Ernst Röhm likviderades för att han visste för mycket om Hitlers homosexualitet och hade försökt utpressa honom, en tolkning som förekommer i debatten kring de långa knivarnas natt. Enligt Machtan ska Hitler dessutom medvetet ha sanktionerat hetsjakten på homosexuella för att dölja sina egna ”sanna färger”, ett resonemang som redovisas och ifrågasätts i samtida och senare historikerdebatt.
Hur trovärdiga är då dessa påståenden? Mainstream-historiker är överlag skeptiska. Bevisen är högst indicier. Som kritikern Ron Rosenbaum syrligt summerade i sin genomgång av Machtans teser i The Guardian: Machtans ”bevis räcker inte på långa vägar; ofta är det inte ens bevis”. Visst umgicks Hitler med homosexuella (ex. Röhm) och visst kan hans känslokyla gentemot kvinnor tolkas som något underligt. Men konkreta belägg för att Hitler själv haft relationer med män har inte framkommit, något som också betonas i breda forskningsöversikter om Hitlers sexualitet. Ian Kershaw påpekar att Hitler i ungdomen tvärtom verkade både pryd och homofob; han undvek prostituerade av rädsla för könssjukdomar och förfasade sig över tal om ”omanligt” beteende, ett resonemang som utvecklas i hans biografiska arbeten och sammanfattas i presentationer av Ian Kershaw. När lumparkompisar under första världskriget frågade om han aldrig haft en flicka svarade Hitler att han ”aldrig haft tid för sånt”, ett citat som återges i Kershaws Hitler-biografier och sammanfattas i Wikipedia-artikeln om Adolf Hitlers sexualitet.
I slutändan landar de flesta historiker i att Hitler – tro det eller ej – förmodligen var heterosexuell men med kraftigt hämmad sexualdrift, en sammanfattning som återkommer i forskningsöversikter om Adolf Hitlers sexualitet. Hans erotiska intresse tycks ha varit riktat mot yngre kvinnor han kunde dominera (notera att Eva Braun, Geli och Maria Reiter alla var tonåringar när Hitler närmade sig dem), något som också behandlas i biografisk litteratur om hans privatliv. Men han var långt ifrån någon hetlevrad Don Juan. Historikern Volker Ullrich menar att Hitler var osexuell eller ointresserad större delen av tiden, och överlag en oerfaren älskare som främst sökte sällskap snarare än passion, ett resonemang som utvecklas i presentationer av Volker Ullrichs Hitler-biografi.
Impotens och fetischrykten
Att Hitler inte fick barn och verkade ha ett svalt intresse för sex har lett till spekulationer om impotens eller fysiologiska fel. En vida spridd skröna är att Hitler bara hade en testikel. Den brittiska nidvisan ”Hitler has only got one ball” var soldathumor under kriget – men det visar sig att Mr. Bean-marschen kan ha träffat mitt i prick. År 2015 rapporterade Reuters om ett medicinskt journalfynd från Landsbergfängelset 1923 där Hitlers fängelseläkare noterat att han led av ”högersidig kryptorkism”, alltså att den högra testikeln inte hade vandrat ner. Uppgiften har även sammanfattats i bredare genomgångar av Hitlers sexualitet på Wikipedia och i internationell press. Med andra ord: Hitler hade faktiskt bara en kula i bössan. Detta hade länge avfärdats som myt, men tyska historiker och journalister har bedömt läkarprotokollet som äkta, enligt samma Reuters-rapportering. Hur mycket detta påverkade hans fertilitet eller självbild är svårt att veta – men visst är det en pikant detalj att mannen som skulle skapa en ”superras” själv saknade en testikel.
Andra teoretiserar att Hitler kan ha varit sexuellt dysfunktionell eller pervers. En hemlig amerikansk psykolograpport från 1943 (OSS-profilen framtagen av psykologen Walter C. Langer) hävdade rent ut att Hitler var ”en impotent koprofil” – det vill säga någon som tänder på avföring, ett påstående som sammanfattas i genomgångar av OSS-profilen av Hitler. Denna obehagliga stämpel byggde bland annat på uppgifter från den antinazistiske exilpolitikern Otto Strasser, som hävdade att Hitler tvingade Geli Raubal till förnedrande sexuella lekar. Mycket pekar dock på att Strassers och andras vittnesmål främst fungerade som propaganda för att demonisera Hitler, något som också diskuteras i forskningssammanställningar om Hitlers sexualitet. Langer själv medgav att konkreta bevis saknades och att Hitler snarare led av ”sexualneuroser” och starka förträngningar, en reservation som återges i samma OSS-material. Hitler var i praktiken en extrem puritan utåt – han hävdade till exempel att han skulle ”dö av skam” om han sökte tillfällig sex, ett citat som återges och kontextualiseras i Wikipedia-artikeln om Adolf Hitlers sexualitet. Samtidigt finns indikationer på att han hade masochistiska böjelser i privata stunder, baserat på vittnesmål från kvinnor i hans närhet, vilket dock förblir omstritt. Men klart är att bilden av Hitler som aseksuell eller dysfunktionell passade utmärkt för att undergräva nazisternas machomyter. Brittiska propagandister beskrev honom gärna som ”feminin”, ”hysterisk” och ”mer intresserad av konst än av krig”, ett retoriskt grepp som analyseras i studier av allierad krigspropaganda. Att insinuera att Führern var ”omannlig” blev därmed ett effektivt sätt att håna både honom och hans ideologi.
Summering av rykten vs. forskning: Hitlers fiender beskrev honom som homosexuell, impotent, monokulör och sexperverterad – allt som kunde kastra hans aura av styrka, ett retoriskt grepp som dokumenteras i analyser av samtida propaganda och efterkrigsdebatt i The Guardian om Hitler och sexualitetsrykten samt i sammanfattningar av Sexuality of Adolf Hitler på Wikipedia. Efterkrigstidens historiker, å sin sida, finner inget avgörande bevis för något av detta. Hitler framstår mest som en hämmad heterosexuell man med ett minst sagt udda förhållande till intimitet, vilket också betonas i modern historisk forskning. Det kanske mest talande är att han upprätthöll en celibatliknande fasad i offentligheten, och att ingen ”skandal” någonsin läckte ut under hans levnad. Inga kärleksbrev till män, inga okända barn, inga offentliga skandaler – bara ett stort, gåtfullt tomrum draperat i pompösa tal om plikt och ära.
Arvingar och anhöriga: Blodslinjen som dog ut
Hade Hitler barn? Jean-Marie Loret och andra påstådda avkommor
Officiellt dog Adolf Hitler 1945 barnlös – men det har inte hindrat rykten om hemliga avkommor. Den mest kända historien gäller en fransk man vid namn Jean-Marie Loret, som påstod sig vara Hitlers son. Lorets mor Charlotte Lobjoie berättade på 1950-talet att hon som ung haft en romans med en tysk soldat vid namn Adolf 1917 i norra Frankrike, ett påstående som återges i journalistiska sammanställningar om fallet i ABC News granskning av Loret-berättelsen. Frukten av denna berusade midsommarkväll (enligt Charlottes egen berättelse) skulle ha blivit Jean-Marie, född i mars 1918, vilket också redovisas i samma genomgång. Charlotte adopterade bort pojken som liten, men när sanningen senare kom fram försökte Loret bevisa sitt påbrå. Han gav 1981 ut memoarboken ”Ton père s’appelait Hitler” (”Ditt namn var Hitler”) och pekade på indicier som moderns vittnesmål, vissa likheter i handstil och uppgifter om blodgrupp mellan honom och Hitler, något som sammanfattas i översikter om påstådda avkommor till Adolf Hitler. Lorets eget utseende ansågs också kusligt likt den påstådde fadern, ett argument som ofta återkommer i populärhistoriska texter om ämnet. Dock kvarstod problemet: ingen hård DNA-bevisning har någonsin presenterats. Flera historiker, däribland Ian Kershaw, har därför avfärdat historien som högst osannolik, något som noteras i biografisk forskning om Hitler. Loret själv avled 1985 men lämnade efter sig upp till nio barn, vilka i teorin skulle kunna kräva royalties för Mein Kampf om faderskapet bevisades – en spekulativ följd som ofta nämns i diskussioner om Hitlers påstådda blodslinje. Än så länge lyser dock ett sådant erkännande helt med sin frånvaro.
Ett annat seglivat rykte är att Unity Mitford (den nazisttokiga brittiskan) skulle ha fött Hitlers barn i hemlighet i England. Påståendet bygger på att Unity efter sitt självmordsförsök 1939-1940 vårdades på ett avskilt vård- och konvalescenthem, ett faktum som redovisas i biografiska genomgångar av Unity Mitford på Wikipedia och i populärhistoriska sammanfattningar om hennes sista år. Journalistiska efterforskningar har bekräftat att Unity faktiskt vistades på den aktuella kliniken, men inga födelseregister eller adoptionshandlingar visar att hon fick något barn, vilket också framgår av granskningar av myten om Hitlers påstådda barn. Unitys egen syster Deborah Mitford kallade historien för ”gossip”, ett omdöme som citeras i flera biografiska skildringar av familjen Mitford. Samstämmiga historikerbedömningar är därför att det är högst osannolikt att Hitler skulle ha haft en ”brittisk son” gömd någonstans, något som också betonas i sammanfattande översikter om påstådda avkommor till Adolf Hitler.
Slutligen finns konspirationsteorier om att Hitler och Eva Braun skulle ha skaffat ett barn (eller rentav rymt till Sydamerika och fött en hel kull!). Dessa fantasier hör hemma i samma kategori som Elvis- och UFO-observationer. Inga seriösa källor stöder att Hitler någonsin avlade några barn. Hans äktenskap varade trots allt bara 40 timmar. Hade Eva Braun fött något före 1945 är det osannolikt att det kunnat döljas helt i det fisktankliknande nazi-elitsamhället.
Sista släktingarna: lever Hitlers blod än idag?
Trots att Hitler själv inte fick barn, finns det faktiskt levande biologiska släktingar idag – om än få och ovilliga att skylta med sitt arv. Adolf hade flera halvsyskon, och via dem fortlever generna ett tag till. Här är en exposé över de mest kända nutida släktingarna och hur de distansierat sig från det belastade namnet:
- Paula Hitler (1896-1960) – Adolfs yngre syster (enda helsyskonet som nådde vuxen ålder). Paula förblev ogift och barnlös. Efter kriget använde hon namnet Paula Wolff – en feminiserad variant av Hitlers alias ”Herr Wolf” – och levde därefter isolerat i Bayern, enligt biografiska uppgifter om Paula Hitler på Wikipedia. Hon försörjdes diskret av före detta nazister och kontakter från Hitlers gamla kretsar fram till sin död 1960, något som också nämns i genomgångar av Hitlerfamiljen. Namnet Wolff användes uttryckligen för att undvika uppmärksamhet, en tidig indikation på att heta Hitler inte var någon karriärfördel i efterkrigstidens Tyskland.
- William Patrick Hitler (1911-1987) – Adolfs brorson, son till halvbrodern Alois Hitler Jr. William växte upp i England men försökte på 1930-talet slå mynt av sin berömde farbror i Tyskland, något som sammanfattas i översikter om Hitlerfamiljen och i biografiska skildringar av William Stuart-Houston. När ”Onkel Alf” inte levererade drömjobbet började William utpressa honom (han hotade avslöja ”familjehemligheter” för pressen), ett uppmärksammat moment som också beskrivs i populärhistoriska genomgångar av ”Why I Hate My Uncle” och bakgrunden till texten hos Warfare History Network och Flashbak om Look-artikeln. Hitler blev rasande och krävde att brorsonen skulle avsäga sig sitt brittiska pass för att få ett bättre jobb – varpå William anade oråd och flydde tillbaka till London, en konflikt som också återges i sammanfattningar om Hitlerfamiljen och i en svensk/irländsk arkivgenomgång av ”Hitler’s Irish Nephew”. 1940 skrev William en artikel med titeln ”Why I Hate my Uncle” – sedan tog han värvning i US Navy och slogs ironiskt nog mot Hitlers Tyskland, vilket behandlas i samma genomgångar hos Warfare History Network och i biografiska noter om William Stuart-Houston. Efter kriget flydde William undan namnets skugga: han emigrerade till USA och ändrade sitt efternamn till Stuart-Houston 1947, något som redovisas i översikter om Hitlerfamiljen och i The Independent om Hitlers brittiske brorson. Han bosatte sig på Long Island, New York, och försökte leva anonymt. Märkligt nog anspelade hans nya namn på en brittisk rasideolog (Houston Stewart Chamberlain), en koppling som kommenteras i genomgångar av Hitlerfamiljen. William Stuart-Houston fick fyra söner i USA: Alexander (f. 1949), Louis (f. 1951), Howard (f. 1957) och Brian (f. 1965), vilket redovisas i Hitlerfamiljen och i biografin om William Stuart-Houston. Dessa är Adolf Hitlers brorsöner i rakt nedstigande led – de sista av släkten på mannens sida. Alla fyra bröderna har avstått från att skaffa barn (en ofta återgiven uppgift i diskussionen om Hitlers blodslinje). En av dem (Howard) omkom 1989 i en bilolycka, barnlös, vilket också nämns i The Independent och i översikten om Hitlerfamiljen. De övriga har förblivit mycket privata. Enligt journalisten David Gardner (som skrev The Last of the Hitlers) har det funnits uppgifter om en tyst ”pakt” om att låta släktlinjen dö ut, något som refereras i diskussioner om William Stuart-Houston och analyseras källkritiskt i en genomgång av påståendet hos Skeptics Stack Exchange. Per uppgifter som cirkulerade i press och sammanställningar under 2010-talet lever åtminstone tre av bröderna kvar på Long Island i stillhet. De ger inga intervjuer – ”Let’s end the damn bloodline already” tycks vara deras motto.
- Familjen Raubal: Adolf Hitlers halvsyster Angela (Gelis mor) hade förutom Geli även sonen Leo Raubal Jr. (1906-1977) och dottern Elfriede Raubal, vilket sammanfattas i översikter om Hitlerfamiljen. Leo Jr stred som tysk officer, tillfångatogs av Sovjet 1943 och överlevde kriget, enligt samma familjeöversikt och biografiska noter om Leo Raubal Jr.. Han fick en son, Peter Raubal (f. 1931) – Hitlers systerson – som i senare sammanställningar beskrivs som pensionerad ingenjör i Österrike, uppgifter som återges i diskussioner om Hitlers blodslinje och i översikten om Hitlerfamiljen. Elfriede fick sonen Heiner Hochegger (f. 1945), vilket också anges i Hitlerfamiljen och i populärhistoriska genomgångar av Hitlers blodslinje. Både Peter och Heiner är alltså Adolf Hitlers systersöner (brorsbarn) och tillhör de få sista kända blodsförvanterna. Precis som sina amerikanska släktingar har de enligt återgivna uppgifter inga barn, något som ofta nämns i sammanställningar om Hitlers släkt i nutid och i artiklar om blodslinjen som dog ut. Enligt reportage och återberättade uppgifter ska även de ha varit inne på att det vore bäst att ”sätta punkt” för släkten efter allt vad ”onkel Adolf” ställt till med, en berättelse som cirkulerar i samma typer av genomgångar. Och kan man klandra dem?
- Angela Merkel: NEJ. NEJ. NEJ. BARA NEJ!!!! Det här är inte bara ett seglivat konspirationsrykte, det är också kronologiskt omöjligt. Adolf Hitler dog den 30 april 1945. Angela Merkel föddes den 17 juli 1954. Det finns alltså ett glapp på nio år där den påstådda släktskapsmekanismen helt enkelt inte existerar. Föreställningen faller redan i kalendern innan man ens behöver öppna ett arkiv. Att ryktet ändå lever säger inget om Merkel, men desto mer om hur konspirationstänkande fungerar: man börjar med ett namn, ignorerar grundläggande fakta och fyller luckorna med önsketänkande. I praktiken är detta ett skolexempel på hur extremhögerns nätmiljöer och clickbait-logik producerar släktskap ur ren fantasi. Angela Merkel är inte släkt med Adolf Hitler, varken teoretiskt eller praktiskt. Inte ens i ett parallellt universum där klockor, biologi och sunt förnuft satts ur spel är hon släkt med honom – vi har varit där och kontrollerat uppgifterna!
Det finns idag ingen ny generation Hitler. Blodslinjen slocknar med ovan nämnda herrar. Som en bisarr slutnot kan nämnas att Paula Hitler var den sista i den närmaste familjen vars gravsten bar efternamnet Hitler, då hon vid sin död 1960 fortfarande begravdes som ”Paula Hitler”, något som framgår av biografiska uppgifter om Paula Hitler på Wikipedia. Därefter har inga kända släktingar velat använda namnet offentligt. Det är kanske talande att mannen som drömde om ett tusenårigt arv lämnade jorden utan en enda erkänd son eller dotter.
Ideologin och verkligheten – idealen ställda mot Hitlers liv
Nazismen framställde sig själv som en återuppväckt borgerlig moralordning: kärnfamiljens helgd, traditionella könsroller och en ariskt hypermaskulin manlighet i kontrast mot det ”dekadenta” moderna samhället, något som sammanfattas i genomgångar av kvinnans roll i Nazityskland hos Britannica. Kvinnan hyllades som barnföderska och hemmahustru, belönad med Mutterkors för många ”ariska” barn, ett statligt belöningssystem som beskrivs i historiska översikter om nazistisk familje- och befolkningspolitik. Hitler själv talade om moderskap som det högsta ärofyllda uppdraget för en kvinna – ”Det finns ingen större ära för en kvinna än att vara mor till söner och döttrar av vårt folk” – ett synsätt som återges i samtida tal och analyser av nazismens kvinnosyn. Männen å sin sida skulle vara stålhårda krigare, opåverkade av ”feminina” svagheter. Homosexualitet sågs som statsfiende – nazisterna skickade tusentals homosexuella män till koncentrationsläger märkta med rosa trianglar, något som dokumenteras i forskningsöversikter om förföljelsen av homosexuella i Nazityskland. Den fascistiska machokulten odlade bilden av ledaren (Führern) som en faderlig, asexuell och moraliskt oklanderlig gestalt, upphöjd över vanligt familjeliv.
Mot denna bombastiska fasad framstår Adolf Hitlers eget privatliv som en skriande kontrast – ja, rentav som en tragikomisk parodi på nazismens ideal. Här har vi Führern själv: barnlös, oförmögen att ens bygga en egen ”arisk” familj att föra arvet vidare med. Medan propagandaaffischer uppmanade tyska par att avla många blonda barn, låg Hitler i sin bunker utan några arvingar – den släkt han hade såg till att inte föröka sig mer. Nazisterna belönade moderskap; Hitler höll sin egen kvinna (Eva Braun) borta från modersrollen, instängd i ett gyllene fängelse av hemlighetsmakeri. Regimen fördömde ”omoral” och perversion, men Hitlers mest intensiva relation var med hans egna systerdotter – något som i nazistisk raslära hade setts som degenererat släktbland (incest var tabubelagt och kunde leda till ärftlig ”urartning” enligt deras pseudovetenskap). Hitler predikade kyskhet och tukt – men omgav sig med unga kvinnor i beroendeställning och anklagades för sexuella manipulationer så snuskiga att Joseph Goebbels inte vågat trycka dem ens som antisemitisk propaganda.
När det gällde manlighetsidealet svärmade nazismen för styrka, aggressivitet och hälsa. Hitler själv var en vegan, åtminstone periodvis, med kronisk gasmage, skakande hand (Parkinson? Detta är en ren hypotes) och – som vi sett – en testikel kort (Reuters-notisen handlar om kryptorkism), uppgifter som återkommer i medicinska och biografiska genomgångar av hans hälsa i Wikipedia-artikeln om Adolf Hitlers sexualitet och i internationell rapportering. Regimens soldater skulle vara fruktsamma avelshingstar; Hitler kan mycket väl ha varit impotent eller åtminstone föga viril enligt flera källor, bland annat den medicinska journal som uppmärksammades i Reuters granskning av Hitlers fängelsejournal från 1923 samt forskningssammanställningar om hans privatliv. Homosexualitet förföljdes, men Hitler omgav sig med homosexuella män (Röhm och andra) när det passade, ett hyckleri som analyseras i historiska studier av förföljelsen av homosexuella i Nazityskland och i diskussioner om nazitoppens privatliv. Kanske var han inte homosexuell, men han var heller knappast den heterosexuella urbilden av en potent patriark, något som betonas i bredare översikter om Hitlers sexualitet.
I allierad propaganda och satir feminiserades och patologiserades Hitler och Mussolini ibland som fåfänga, ”kvinnliga” primadonnor, som ett sätt att punktera deras egen machomyt, ett retoriskt grepp som diskuteras i forskning om brittisk subversiv propaganda i K Graham, ”Germany, National Socialism, and British Subversive Propaganda” och i översikter om brittiska propaganda- och krigsfilmer i Robison, ”Lancastrians, Tudors, and World War II” samt i journalistiska sammanfattningar av debatten i The Guardian. Fascismens fiender såg tidigt hyckleriet: hur kunde nazisterna predika machismo när deras ledare själv gav ett så neurotiskt och omanligt intryck? Den tyske satirikern Kurt Tucholsky häcklade redan 1932 Hitlers spensliga figur och nervösa gester, långt ifrån en arisk ubermensch, något som uppmärksammas i litteraturhistoriska genomgångar av Kurt Tucholsky.
I nazismens snäva könsrollsmall fanns heller ingen plats för en mäktig kvinna vid ledarens sida. Hitler höll Eva Braun borta från offentligheten av rädsla för att framstå som försvagad av romantik, något som framgår av samtida beskrivningar och senare biografiska sammanställningar om hennes roll i regimen hos Britannica om Eva Braun. Nazisternas kvinnosyn var på sätt och vis så regressiv att Hitler – genom att inte bilda familj – kunde framstå som den ultimata hängivne ledaren, ”gift med folket”, ett propagandagrepp som ofta lyfts i analyser av Führer-myten och Hitlers offentliga image i översikter om Adolf Hitlers privatliv. Men i längden undergrävde detta hans egen ideologi: Förebilden för det ariska familjelivet var en ogift, barnlös man som umgicks med sin systerdotter, förförde tonåringar och gömde undan sin flickvän. I ett system besatt av blodslinje och arv lämnade han ingen legitim arvinge. I en rörelse som dyrkade moderskapet begick hans älskarinna självmord utan att någonsin blivit mor, ett tragiskt slut som också redovisas i historiska genomgångar av Eva Brauns sista år.
Det nazistiska imperativet krävde också ”sund kropp, sund själ”. Hitler må ha varit nykterist och antirökare offentligt, men privat slukade han stora mängder läkemedel, led av återkommande mag-tarmproblem och enligt vissa äldre hypoteser även könssjukdomar (även detta äldre hypoteser), något som diskuteras i medicinska och biografiska genomgångar av hans hälsa i Wikipedia-artikeln om Adolf Hitlers sexualitet. Hans psyke var fyllt av fobier och tvångstankar – knappast den starke nordiske riddaren ur propagandan. Medan homosexuella slängdes i läger, kunde Hitler enligt samtida vittnesmål fälla kommentaren ”det struntar jag fullkomligt i om de… tar det framifrån eller bakifrån” i samband med anklagelser mot homosexuella inom partiet, en formulering som återges och kontextualiseras i forskningsöversikter om nazitoppens dubbelmoral i Wikipedia-artikeln om Adolf Hitlers sexualitet samt i analyser av förföljelsen av homosexuella i Nazityskland. En anmärkningsvärd dubbelmoral: officiellt nolltolerans, inofficiellt skyddade han ”sina egna” tills de inte längre var politiskt användbara, ett mönster som också behandlas i historiska genomgångar av nazismens sexualpolitik. Fascismen predikade renhet, men runt Hitler frodades hemligheter, lögner och förakt för de ideal han utåt sett exploaterade.
”Han som skulle frälsa folket kunde inte ens rädda sin egen familj”
Den största ironin är kanske hur Hitler – som stiliserades som germanska folkets fadersgestalt – själv svikit alla traditionella fadersideal. Han var inte en beskyddande make (Eva Braun fick klara sig själv), inte en far (inga barn), inte ens en lojal son (han skämdes över sin egna fars slarviga bakgrund). Nazismens familjekult var en fasad; i kärnan fanns en isolerad man med en dysfunktionell pseudo-familj av ja-sägare, beroende kvinnor och kujoner. När Hitler tog sitt liv i bunkern slutade även släktnamnet Hitler att föra sin ”ariska arvsmassa” vidare – hans genetiska arv valde självmant att utplåna sig. Kvar finns bara historien om mänsklig vidrighet i industriell skala, iscensatt av en man som privat inte ens kunde hantera relationen till en enda kvinna utan katastrof.
Nazismen krävde att folket skulle offra allt för ledaren och nationen – blod, barn, moral. Ledaren själv då? Han offrade visserligen sitt liv i slutändan, men fram till dess krävde han offer av alla andra medan han själv levde i en egocentrisk bubbla av privilegier och hemliga utsvävningar. Den fascistiska synen på könsroller, manlighet och sexualitet krackelerar i mötet med Adolf Hitlers faktiska liv. Hypokrisi är ett milt ord: det är som om hela nazismens moralkodex var ett teaterspel, och bakom ridån stod en liten förvirrad man som inte levde som han lärde.
”Mussolini kanske hade mördarens instinkt, men Hitler var något värre – hysterikern med mindervärdeskomplex, en förklädd liten man som krävde att dyrkas som stor. Hans politiska perversion speglades av en sexuell perversion.” – en formulering som cirkulerat i antifascistisk polemik och efterhandsåtergivningar, och som ibland tillskrivits exilsatirikern Kurt Tucholsky, men där en entydig primärkälla är svår att peka ut i öppna källor. Om vi vill citera Tucholsky med säkert källstöd är det tryggare att hålla sig till hans dokumenterade formuleringar om militarism, till exempel ”Soldiers are murderers”, publicerad i Die Weltbühne.
Den antifascistiska poängen är egentligen ganska enkel: ju högre tonläge om moral och renhet, desto större anledning att titta bakom kulisserna. Adolf Hitlers privatliv var fullt av motsägelser och havererade ideal – vilket råkar spegla fascismen rätt väl, utan att man ens behöver ta i särskilt hårt.