När en ledarskribent ironiskt skriver att statsministern ”kan se till” att tolvåringar inte skjuter, är avsikten uppenbart att peka ut ansvar uppåt i systemet, inte att bokstavligen beskriva hur makt utövas. Men även med den ironiska utgångspunkten bygger formuleringen på ett antagande om styrförmåga som i dag saknar täckning, både i sakpolitiken och i hur regeringen faktiskt fungerar.
Ulf Kristersson leder en minoritetsregering som är helt beroende av ett stödparti den samtidigt försöker behandla som en extern detalj. Regeringsmakten vilar på ett avtal där ansvaret är utspritt, där initiativ ofta förhandlas i efterhand och där politiska misslyckanden rutinmässigt skyfflas bort från regeringsnivån. Det är mot den bakgrunden påståendet om att statsministern ska kunna ”se till” något alls måste läsas.
I Oxie misstänks en 12-årig pojke ha skjutit ihjäl en 21-årig man. Enligt Aftonbladets genomgång av pojkens bakgrund hade barnet under lång tid haft kontakt med socialtjänst, varit placerad på HVB och omhändertagits enligt LVU.
Detta är inte ett fall av ”ungdomsbrottslighet” i allmän mening. Det är ett barn som använts i en våldskedja som vuxna byggt och tjänar på. Varje försök att göra händelsen till en fråga om retorik, moral eller symbolisk handlingskraft missar den centrala punkten: staten har mött barnet sent, fragmenterat och utan fungerande stoppmekanismer.
Brå har i flera rapporter beskrivit hur barn i åldern 12-15 år rekryteras till kriminella nätverk. I rapporten ”Barn och unga i kriminella nätverk” konstateras att rekrytering ofta sker snabbt, ibland inom loppet av ett dygn, och att barn används för att förflytta risk från äldre till yngre.
Polisen beskriver samma mönster i sin genomgång av hur barn och unga rekryteras in i kriminalitet. Rekryteringen sker via sociala medier, genom hot, manipulation och ekonomiska incitament. Det är strukturer som varit kända i åratal.
Europol har dessutom varnat för att organiserad brottslighet i Europa i allt högre grad rekryterar minderåriga för grova våldsbrott, och pekar på hur metoderna professionaliseras och sprids.
Detta är inte ny information. Det är bakgrundsbrus för varje regering som påstår sig ta brottsutvecklingen på allvar.
Kristerssons återkommande svar
När kritiken mot regeringens oförmåga att bryta våldsspiralen skärps, återkommer statsministern till samma formulering. I april 2024 sa Kristersson enligt SVT att han ska göra ”allt som krävs”.
Uttrycket låter handlingskraftigt men fungerar i praktiken som ett ansvarsfritt löfte. Det specificerar inga prioriteringar, inga tidsramar och inga erkända misslyckanden. Framför allt säger det ingenting om varför de varningar som funnits så länge inte omsatts i fungerande skydd för barn.
Regeringen har lagt fram flera lagförslag med repressiv inriktning. Bland dem finns säkerhetszoner, prop. 2023/24:84, förslag om anonyma vittnen, prop. 2024/25:20, samt skärpningar kring vistelseförbud och påföljder för unga.
Varje enskilt verktyg kan diskuteras för sig. Problemet är att regeringen behandlar dem som substitut för styrning. De presenteras som svar på en utveckling som i praktiken kräver långsiktig samordning mellan polis, socialtjänst, skola och rättsväsende. Den samordningen lyser med sin frånvaro.
När barn redan bär vapen är det för sent att tala om preventiva ambitioner. Då återstår bara skademinimering.
Att påstå att statsministern kan ”se till” att tolvåringar inte skjuter är att flytta fokus från ansvar till retorik. Det är att låtsas att problemet är viljan, inte förmågan.
Den rimliga frågan är i stället varför regeringen, trots tillgång till all relevant kunskap, fortfarande saknar ett fungerande svar på hur barn ska hindras från att dras in i dödligt våld.
Så länge den frågan besvaras med formuleringar i stället för resultat, är rubriken inte ett löfte om kontroll.
Den är ett symptom på dess frånvaro.