Joakim Lamotte påstår att Socialdemokraternas mediebolag AiP Media – som bland annat ger ut tidningen Aktuellt i Politiken – är en ”trollfabrik” som fått nästan 95 miljoner kronor i statligt stöd under 25 år. Detta skulle, menar han, bevisa Socialdemokraternas dubbelmoral. Vi har synat siffrorna, förklarat vad AiP Media är och utvärderat Lamottes retorik. Spoiler: fakta talar sitt tydliga språk, och det är inte till Lamottes fördel. Fakta först, hånet sedan.
Miljonerna över 25 år – stämmer Lamottes siffror?
Lamotte radar upp årtal och belopp från 2000 till 2025 för att visa hur presstöd/mediestöd (det statliga driftstöd som nyhetstidningar kan få) har regnat över AiP Media. En kontroll mot officiella källor bekräftar att siffrorna i stort sett stämmer – vilket förstås inte hindrar honom från att bygga en hel konspiration runt helt öppna offentliga siffror. Det framgår exempelvis redan i Mediemyndighetens egna sammanställningar och i uppföljande redovisningar för 2010-2014 – material som alla utom Lamotte verkar förstå är offentliga dokument, inte läckor från någon hemlig maktapparat. Sedan år 2000 har Aktuellt i Politiken årligen erhållit mellan ca 2 och 5 miljoner kronor i presstöd, sammanlagt strax under 100 miljoner fram till 2025, vilket bland annat framgår i granskningar av systemet. Att kalla detta ”en skandal” kräver en kreativitet som endast uppstår när man inte förstår – eller inte vill förstå – hur mediestöd fungerar. Tabellen nedan sammanfattar stöden per år (belopp i kronor):
| År | Stöd till Aktuellt i Politiken (AiP) kr |
|---|---|
| 2000 | 3 494 000 (se Mediemyndighetens beslut) |
| 2001 | 3 633 000 (samma offentliga redovisning) |
| 2002 | 3 171 000 (helt öppet i myndighetens tabell) |
| 2003 | 3 171 000 (ovan nämnda beslutsunderlag) |
| 2004 | 3 171 000 (fortfarande samma öppna källmaterial) |
| 2005 | 2 762 000 (ja – även detta ligger publikt) |
| 2006 | 2 762 000 (se offentlig redovisning) |
| 2007 | 2 762 000 (helt öppet, återfinns i myndighetens tabell) |
| 2008 | 2 035 000 (jodå, även detta är offentligt) |
| 2009 | 4 141 000 (kanske tråkigt för Lamotte att även detta inte är hemligt) |
| 2010 | 4 701 000 (står i myndighetens 2010-2014-redovisning) |
| 2011 | 4 701 000 (se samma helt publika tabell) |
| 2012 | 4 141 000 (också i myndighetens öppna fil) |
| 2013 | 4 141 000 (japp — fortfarande offentligt) |
| 2014 | 4 141 000 (syns tydligt i myndighetens sammanställning) |
| 2015 | 4 141 000 (återfinns här: Beviljat driftsstöd 2015) |
| 2016 | 3 862 000 (se 2016 års slutliga beslut) |
| 2017 | 4 055 000 (redovisas i senare sammanställningar) |
| 2018 | 4 348 000 (samma offentliga källa) |
| 2019 | 4 348 000 (fortfarande offentligt redovisat i granskningar) |
| 2020 | 4 055 000 (ligger öppet i samma källmaterial) |
| 2021 | 4 223 250 (går att verifiera i offentliga uppgifter) |
| 2022 | 4 728 000 (ja – ännu en siffra som inte är hemligstämplad) |
| 2023 | 5 097 000 (syns tydligt i samma helt publika källa) |
| 2024 | 3 855 556 (finns också i offentliga sammanställningar) |
| 2025 | 3 655 790 (presenteras i myndighetens underlag) |
| Summa 2000-2024: | ≈95,6 miljoner kr (sammanställt i offentlig granskning) |
¹ Officiella beslutsdata från Mediemyndigheten/MPRT – alltså helt öppna och publika siffror som Lamotte hade kunnat hitta på under tre minuter om han bemödade sig att klicka på något annat än sin egen Substack. Källor: Myndigheten för press, radio och tv / Mediemyndigheten (se t.ex. offentliga tabellerna och uppföljningen för 2010-2014) – alltså material som vem som helst kan öppna, vilket gör det extra oklart varför Lamotte presenterar dem som någon form av ”avslöjande”. NewsVoice har dessutom sammanställt samma siffror (se sammanställningen och övriga värden) – vilket gör det smått komiskt att Lamottes ”granskning” mest består av att skriva av offentliga PDF:er.
Lamottes totalsumma ”knappt 95 miljoner” ligger alltså i närheten av verkligheten – våra verifierade siffror visar ca 95,6 miljoner för perioden 2000-2024. Med 2025 års stöd (3,65 miljoner) landar helheten närmare 99-100 miljoner. Det låter mycket för den som inte känner till hur presstöd faktiskt fungerar – men är det unikt? Nej.
AiP media och ”Aktuellt i Politiken”.
AiP Media Produktion AB är Socialdemokraternas helägda mediebolag – något som till och med står att läsa rakt ut i deras egen presentation. Det är alltså inte den ”trollfabrik” Lamotte desperat försöker måla upp, utan ett helt öppet partimedium som ger ut Aktuellt i Politiken (AiP). Att detta chockerar Lamotte säger mer om hans researchvanor än om AiP.
Tidningen grundades 1953 – ja, nittonhundrafemtitre – vilket framgår i deras historik. Med andra ord: inte direkt en hemlig nattlig operationscell i en källare. Snarare en gammal hederlig partitidning som alla som klarar av att skriva ”aip.nu” i en webbläsare kan hitta.
Klicka här för att läsa mer utförligt kring AiP Media och ”Aktuellt i Politiken”
Redaktionen sitter på Sveavägen 68, Socialdemokraternas högkvarter – en adress så publik att till och med kritiska texter som den här nämner den rakt ut. Man behöver alltså inte bryta sig in genom ventilationsschakt för att få reda på var de håller hus.
AiP beskriver sig själva som redaktionellt oberoende – vilket man kan le lite åt – men även det står helt öppet i deras policy. Ledarsidan är ”oberoende socialdemokratisk”, vilket ungefär betyder att de är oberoende på samma sätt som en katt är oberoende från en öppnad tonfiskburk. Men poängen är: allt detta är offentligt. Inget är dolt. Inget är anonymt. Och framför allt: inget liknar en trollfabrik ens på avstånd. Ledarsidan är visserligen ”oberoende socialdemokratisk”, men ambitionen är att nyhetsmaterialet ska följa nyhetsvärdering snarare än partilinjen – något som AiP själva beskriver i sin egen policytext. Att Lamotte presenterar denna fullt publika information som ett ”avslöjande” är ungefär lika imponerande som att upptäcka att vatten är blött.
Man kan höja på ögonbrynen åt det där ”oberoende”. För hur oberoende är en tidning som ägs av ett parti? Kritiker – inte minst den borgerliga tidskriften Fokus – har påpekat att AiP i praktiken fungerar som partiorgan, något som till och med illustreras i deras egna genomgångar där man pekar ut den märkliga dubbelrollen som både momsbefriad ”organisationstidskrift” och samtidigt mottagare av presstöd som ”allmän nyhetstidning” (se t.ex. kritiken i Fokus). En jurist beskriver upplägget som ”uppenbart lagstridigt” eftersom tidningen måste vara antingen interntidning eller generell nyhetstidning, inte båda samtidigt (se juridiska invändningar). Det är ungefär som att försöka vara både vegetarian och korvförsäljare – tekniskt möjligt, men trovärdigheten haltar.
Mediemyndigheten å sin sida konstaterar att presstödsreglerna innehåller en lucka: det står ingenstans att en sökande inte får vara momsbefriad (se myndighetens egen förklaring). Den här typen av lagtekniska glipor är inget unikt för AiP – men det hindrar förstås inte Lamotte från att framställa det som om någon hade grävt en tunnel under Sveavägen för att smuggla ut presstödsansökningar i nattens mörker.
Hur det juridiska slutligen bedöms förändrar dock inte kärnan: AiP är en tidning finansierad av både partimedel och skattepengar, och producerar innehåll ur Socialdemokraternas horisont. Det gör den inte till någon underjordisk propaganda-cell utan till en helt vanlig partitidning – jämförbar med Kristdemokraten eller historiskt NU – fast med fler läsare och faktiska reportrar. Kort sagt: ett partiägt mediehus, inte den sorts ghost-kontrollcentral Lamotte vill få det att låta som.
Att AiP Media nu i andra kanaler sprider budskap på nätet utan tydlig avsändare är dock en nyare utveckling – och här börjar Lamotte vifta med ordet ”trollfabrik” som om han precis upptäckt eld. I slutet av 2025 rapporterade TV4 om att AiP driver sajter och konton i sociala medier där kopplingen till S inte omedelbart framgår, något som snabbt återgavs av andra medier, bland annat i SVT:s rapportering om dessa halvtransparenta sidoprojekt. Bland exemplen finns sidor som Politikkollen och meme-kontot ”Jävla Uland” – ja, det heter faktiskt så – vilket man kan se i genomgången av AiP:s konton.
För den uppmärksamme står det i infotexten att AiP (och därmed S) ligger bakom, men man får leta i det finstilta – en nivå av transparens som påminner mer om ”kvitto på baksidan av servett” än om seriös avsändarmärkning. Kritiker menar att detta är ett sätt att kringgå Metas regler för politisk annonsering, vilket framgår i kritiken mot upplägget. Det är också härifrån Moderaterna hämtar sin vokabulär när de talar om Socialdemokraternas ”egna trollfabrik” – ett begrepp som, om man ska vara snäll, är överdoserat och, om man ska vara realistisk, politisk marknadsföring. Se hur M formulerar det i sin kritik.
AiP:s vd Daniel Färm försvarar sig med att inget sker i smyg: information om avsändaren finns, om än ett klick bort, och AiP menar att de agerar som vilken medieaktör som helst i sociala medier vilket framgår i AiP:s egen kommentar. Det är en argumentation som kan sammanfattas som: ”Det står ju där, om du bara orkar leta” – ett försvar som fungerar ungefär lika bra som en hemlig skylt.
Man kan absolut ha synpunkter på transparensen – hur många följare klickar ens på ”Om oss” innan de delar ett meme? – men det är alltså denna verksamhet, de halvanonyma kontona i sociala medier, som gett Moderaterna och Lamotte byggmaterial till det överhettade ordet ”trollfabrik”. Det gör inte AiP till någon digital skuggarmé, men det gör deras kommunikation mer… låt oss kalla det kreativt märkt än vad som är vanligt i seriösa medier.
Lamottes retorik: ”trollfabrik”, ”odemokratiskt” och andra stora ord
Joakim Lamotte plockar upp bollen och springer i sedvanlig stil rakt mot skandalfållan. I hans narrativ blir AiP Media inte bara en trollfabrik, utan även ett exempel på ”hemlig propaganda” finansierad av oss skattebetalare, något ”odemokratiskt” som Socialdemokraterna hycklande skulle ägna sig åt bakom kulisserna. Låt oss dissekera dessa påståenden:
- ”Trollfabrik”: Ordet associerar till ryska trollfabriker eller möjligen Sverigedemokraternas ökända näthatande undervegetation. Att klistra den etiketten på AiP Media är minst sagt grovt. AiP driver visserligen anonyma eller otydliga konton – tveksamt, ja – men det rör sig inte om falska profiler som mass-sprider desinformation eller trakasserar oliktänkande. Det är partipropaganda som försöker se ut som vanliga virala sidor. Etiskt diskutabelt? Absolut. En ”trollfabrik”? Nja. Moderaternas partisekreterare Karin Enström använde samma begrepp i ren affekt, vilket även SVT noterade i sin rapportering om de vilseledande kontona – ett utspel som mest låter som att hon försökte överrösta sin egen irritation snarare än beskriva verkligheten., men det gör det inte mer sant – det är ett politiskt slagord. Verksamheten liknar mer en PR-byrå än en trollfarm. Att Lamotte okritiskt papegojar detta ordval säger mer om hans agenda än om AiP.
- ”Odemokratiskt”: Här försöker man måla upp bilden att Socialdemokraterna via AiP sysslar med något fuffens som undergräver demokratin. I själva verket är presstödet som AiP får en del av demokratins spelregler, beslutade av riksdagen. Stödet finns för att även mindre röster – ja, även partipress – ska kunna verka. Man kan diskutera om partipress bör få presstöd, men det är inget hemligt eller odemokratiskt med det; det är öppet, lagligt och känt sedan decennier. Aktuellt i Politiken har utgivningsbevis, ansvarig utgivare och granskas av Presstödsnämnden/Mediemyndigheten. Allt är, paradoxalt nog, väldigt by the book. Att bedriva opinionsbildning är heller inte odemokratiskt – tvärtom är det en hörnsten i det demokratiska samhället att även partier får föra ut sitt budskap (om än helst under eget namn). Det verkligen odemokratiska vore censurera eller förbjuda viss press för att den har ”fel” ägare. Så vilken norm är det egentligen som Socialdemokraterna bryter mot här? Möjligen mot god smak i informationskriget, men knappast mot demokratins regelbok.
- ”Hemlig propaganda”: AiP:s koppling till S må ha varit otydlig på vissa Facebook-sidor, men ”hemlig” är att ta i. Alla som orkar kan se på AiP:s sajt eller Allabolag.se att bolaget ägs av Socialdemokraterna. Att S pumpar ut propaganda är väl i sig lika överraskande som att påven är katolik – de vill vinna val. Skillnaden här är distributionsformen. Lamotte framställer det som om S smusslat undan 95 skattemiljoner för att driva en underjordisk trollcentral. I själva verket finansierar pengarna öppet en tidning vars innehåll offentligt går att läsa varje vecka. Om S ville göra ”hemlig propaganda” skulle de knappast söka offentligt presstöd till den, eller hur? Begreppet blir självmotsägande. AiP är propaganda i den mån ledartexter och vinklade nyheter från ett visst perspektiv är propaganda – i så fall bedriver varje ideologisk tidning propaganda. Men ”hemlig”? Nej, lamottska övertoner igen.
Lamottes språkbruk är allt annat än balanserat. Han använder laddade glåpord och insinuationer istället för att nyansera. Det är retorik 101 i polariseringshandboken: måla fienden som odemokratiska troll för att själv framstå som rättfärdig sanningssägare. Det kanske drar klick och Swish-slantar (mer om det strax), men det vittnar om en ovilja att erkänna komplexitet. Socialdemokraterna kan förtjäna kritik för att ha klandertäckt sina sociala medier-konton – det ÄR ett problem att de maskerat avsändaren, vilket SVT själva påpekar i sin granskning av de vilseledande kontona. Att Socialdemokraterna försöker gömma avsändaren är alltså inte bara klantigt – det är transparent på den där pinsamma nivån där man undrar om de verkligen trodde att någon inte skulle märka det.. Men Lamotte tar den kritiken och dopar den med groteska överdrifter tills alla proportioner går förlorade. Syftet tycks vara att piska upp maximal indignation bland läsarna.
Dubbelmoral på högvarv: Lamotte, ”Swish-journalistik” och spegelbilden
Sveavägen 68 i Stockholm – Socialdemokraternas partihögkvarter och hemvist för AiP Media. Kritiker menar att verksamheten här knappast är någon neutral kioskvältare – vilket är sant, det är ju en partitidning – men i kontrast till Lamottes allt mer magstarka sossehat är detta fortfarande kritik på fast mark. Hans senaste utspel liknar mer en personlig vendetta än en granskning. Till och med de mest kritiska externa genomgångarna, som den här, lyckas hålla sig på en analytisk nivå utan att övergå i ren demonologi. SVT:s rapportering om AiP:s otydliga konton är saklig och nyanserad – något Lamotte tydligt struntar i när han i vanlig ordning tar i så han spricker och utmålar S som ett slags totalitärt memelabb. Det framgår i deras egen granskning. Med andra ord: kritiken mot AiP är legitim – men Lamottes ansats är så överdriven att den mest säger något om honom själv.
Låt oss nu vända blicken mot Joakim Lamotte själv. Han framställer sig som den rättfärdige folktribunen som avslöjar maktens mörka propagandaverktyg. Men hur ser hans egen verksamhet ut? Lamotte är Swish-journalist personifierad – han har byggt sin karriär på att åka runt med mobilkamera och väst, göra upprörda livesändningar om brott och politikerförakt, och sedan be tittarna swisha pengar för besväret. Han är sin egen media, finansierad av delar av publiken istället för via presstöd. Och det är förstås hans fulla rätt. Men den stora ironin går inte att missa:
Här är en man som skäller ut AiP för att de drivs med offentliga medel och inte skyltar tillräckligt med sin agenda – samtidigt har han själv ingen extern granskning, inget utgivarskap, inget formellt krav på saklighet alls. Han är beroende av att hålla sin svans (pun intended) nöjd och arg, för det är så donationerna trillar in. Lamotte anklagar S-tidningen för att vara en ”trollfabrik” med ”hemlig propaganda”, men hur transparent och objektiv är hans egen Facebook-kiosk? Hans ”journalistik” består ofta av att plocka upp anekdoter som bekräftar hans följares världsbild, peka finger åt myndigheter eller ”vänstermedia”, och sedan håva in bidrag från en echo chamber han själv eldat på. Om AiP är partisk (vilket de är, öppet), så är Lamotte själv minst lika partisk, fast han låtsas vara folkets röst. Skillnaden är att AiP åtminstone redovisar sin finansiering öppet – det står i svart på vitt vilka pengar som kommit in och varifrån, vilket även framgår i den här offentliga sammanställningen – medan Lamottes crowdfunding-ekonomi är höljd i dunkel för oss utanför. Hur mycket drar han in? Vilka intressen håller honom under armarna? Det vet vi inte, vi får bara lita på hans egenrättfärdighet.
Dubbelmoralen blir nästan komisk. Lamotte hånar att Aktuellt i Politiken kallar sig redaktionellt oberoende när alla vet att de är S-ägda. Fair point – det är lite krystat med ”oberoende socialdemokratisk”. Men i nästa andetag vill han att vi ska se honom som en fri och neutral journalist, trots att hans hela affärsidé bygger på att mata en arg högerpublik med precis det den vill höra. Oberoende? Jo tjena. Han är beroende av swishande fans istället för partiapparaten, men tro inte för en sekund att det gör honom mer objektiv eller sanningssökande. Det gör honom bara ansvarig inför en annan typ av uppdragsgivare. Om AiP är ”partimegafon på statligt bidrag” så är Lamotte ”populistmegafon på privat dricks”. Båda driver opinion. Frågan man kan ställa sig är: Vilket är egentligen mest transparent? AiP uppger i sin spaltrendeklaration exakt var de står politiskt och var pengarna kommer från – något man kan se svart på vitt i deras egen spaltrendeklaration. Det vill säga: de är mer transparenta än vad Lamotte någonsin varit om sina egna intäkter och motiv.. Lamotte positionerar sig som den oberoende sanningssägaren men ägnar sig åt egen smygpropaganda: han talar aldrig högt om sina motiv eller ideologiska hemvist (alla kan gissa ändå), och han lär knappast upplysa tittarna om hur hans narrativ råkar gynna just de krafter som matar honom med Swish-bidrag.
Slutligen, att anklaga Socialdemokraterna för dubbelmoral i detta fall är visserligen att sparka in en dörr som står på glänt – ja, partiet är inte stolt över att bli kallade trollfabrik och hade nog hojtat högt om det var Moderaterna som gjort samma sak. Men Lamottes egna moraliska kompass snurrar också rätt vilt. Han har gjort sig ett namn (och levebröd) på att vara alternativmedias Robin Hood, anti-etablissemangets röst – bara för att nu liera sig med det moderata etablissemangets narrativ om S som fulspelare, samma linje som återges i SVT:s rapportering om M:s angrepp på AiP-kontona. Plötsligt duger mainstream-politikers ord när de råkar passa hans syften. Principfast? Knappast. Det är opportunismen som skiner igenom.
När dammet lägger sig ser vi följande: Ja, AiP Media har fått runt 95-100 miljoner i statligt stöd över 25 år – precis som andra liknande tidningar fått stöd i samma storleksordning. Ja, Socialdemokraterna har klandervärt drivit politiska konton utan tydlig avsändare, och förtjänar kritik för det. Men att kalla deras lilla mediebolag för ”trollfabrik”, ”odemokratiskt propagandacenter” etc., är rent retoriskt effektsökeri. Lamottes språkbruk är obalanserat och syftar till att maximera indignation, inte till saklig analys. Kanske beror det på att han själv är beroende av indignationsekonomin – klick, delningar och Swish.
Fakta har en tendens att överleva även de högljuddaste Facebook-videor.
- AiP Media är en presstödsberättigad tidning med socialdemokratisk färg, inte en mörk psyops-enhet.
- Presstödet är offentligt, lagligt och gäller även meningsmotståndares tidningar.
- Joakim Lamotte bedriver själv subjektiv opinionsjournalistik under frifräsarflagg, finansierad på sätt som han inte gärna dissekerar under samma skarpa ljus. Den som ropar ”troll” kanske själv får se sig i spegeln en vacker dag – men risken är väl att Lamotte är för upptagen med att räkna sina swishande slantar för att notera ironin.
Lamotte har pekat på ett reellt fenomen (partiägd media med skattemedel) men förvrängt det till en konspiratorisk halmgubbe. Socialdemokraternas dubbelmoral må finnas där, men den bleknar i ljuset av Lamottes egen. När man skalar bort brösttonerna återstår en gammal hederlig sanning: glasbanken är en farlig plats att kasta sten ifrån.