Vi har tidigare skrivit om hur det är att vara SD-kvinna – om trakasserier, dubbelmoral och lojalitetstester som främst drabbar kvinnor. Marianne Sandströms debattartikel i Expressen ger en inifrånvinkel på samma problem: en före detta toppföreträdare som berättar om partiets interna tystnad, korruption och förfall.
Sandström gick med i SD 2017. Då uppfattade hon partiet som en röst för landsbygden – ett parti som ville stärka hela landet och skapa rättvisa i fördelningen av naturresurser. Hon skriver om hur frågan om statlig återbäring på vinster från Norrbottens vattenkraft var central för hennes engagemang. Men i takt med att SD vuxit sig starkare i riksdagen har den politiska kompassen förskjutits från lokal utveckling till centralt kontrollbehov. När Ludvig Aspling kallade Jokkmokk en ”tärande kommun” blev det för Sandström ett tecken på att partiet inte längre förstår de regioner det påstår sig representera.
Samtidigt har SD:s retorik mot den samiska befolkningen skärpts. Sandström beskriver hur markrättsfrågan används som en splittringsfråga – inte för att lösa verkliga konflikter, utan för att ställa människor mot varandra. Den som ifrågasätter detta riskerar att betraktas som illojal, och det gäller särskilt kvinnor i organisationen.
Sandström berättar att kvinnor i SD behandlas med helt andra måttstockar än män. Hon nämner en kvinna som uteslöts ur partiet för att ha gillat inlägg från Medborgerlig samling, samtidigt som en man som försvarat mäns våld mot kvinnor fick sitta kvar. I stället för att skydda utsatta medlemmar premieras lojalitet uppåt i hierarkin – oavsett beteende. Det är ett system som uppmuntrar maktmissbruk och skapar en kultur där regler bara gäller för vissa.
Övergrepp tystas ner
Den mest allvarliga delen av Sandströms vittnesmål handlar om sexuella trakasserier. Hon fick en video med sexuellt innehåll skickad till sig av en partikamrat. När hon anmälde händelsen internt konstaterades snabbt att ”inget olämpligt” hade skett. Polisanmälan lades ner. Den misstänkte mannen gick ut offentligt och kallade anmälan ”karaktärsmord”. Så upprätthålls tystnaden – genom förlöjligande, ifrågasättande och tyst acceptans.
Martin Kinnunen, vice ordförande i medlemsutskottet, skrev då ett mejl till hela partistyrelsen där han menade att SD ”borde diskutera hur man respektfullt slår larm” vid ofredanden. Trots detta finns fortfarande ingen tydlig policy för hur partiet ska hantera sexuella trakasserier. Det är inte en slump – det är en del av kulturen.
Sandström beskriver ett parti där vänskapsband trumfar rättvisa och där lojalitet är viktigare än moral. Den som ifrågasätter ledningen får gå. Den som tiger får stanna. Det är en maktstruktur som bevarar sig själv genom rädsla och isolering.
Därför är hennes berättelse viktig
Sandström säger att hon inte längre känner igen partiet. Vi tror snarare att hon ser det för vad det alltid varit. Hennes berättelse bekräftar den bild som många tidigare medlemmar vittnat om – en rörelse där kvinnors röster misstänkliggörs, där övergrepp tystas och där partiets självbild är viktigare än sanningen.
Det är ett av många fall – och det kommer inte vara det sista – som drabbar just kvinnor i partiet. Jimmie Åkesson har ofta avfärdat skandaler som isolerade händelser, men när hela partiet består av ”enskilda fall” blir den förklaringen meningslös. Mönstret är uppenbart och ännu en kvinna bekräftar det med sitt eget vittnesmål.