SD samlas i Örebro för sina landsdagar. I teorin är det partiets högsta beslutande organ. I praktiken är det en ritualiserad maktdemonstration där ledningen visar hur många motioner den kan skjuta i sank på kortast möjliga tid.
I SD:s eget motionshäfte ”Politiska motioner” inför landsdagarna 2025 och i Dagens Opinions sammanställning framgår att 441 motioner har skickats in. Det är ett överflöd av engagemang, frustration, idéer och – ärligt talat – ren galenskap.
Partistyrelsen gör kort process: 161 motioner direkt i papperskorgen, 2 får ett halvhjärtat bifall och resten förklaras ”anses besvarad”, vilket är SD-språk för ”tack, men nej tack – vi styr detta parti själva”.
En kongress byggd på avslag
Utåt är landsdagarna en demokratisk process. Inåt är det en administrativ slakt av medlemmarnas arbetsinsats. Ombud och distrikt har skrivit motioner om allt från fiskerinäring och socialpolitik till idéer som hör hemma på Flashback.
Det spelar ingen roll. Det mesta avfärdas. Inte med argument, utan med fraser: ”avslås”, ”avslås i sin helhet” eller ”anses besvarad”. Det är inte debatt – det är avstädning.
Två motioner får överleva
Partistyrelsen klarar av att säga ja till två saker utan att få panik. Vilka ser du här nedan, ihop med ett urval av avslag.
Nationalsången – symbolpolitikens trygghetsfilt
Motionen om att göra ”Du gamla, du fria” till officiell nationalsång är så harmlös att den hade kunnat bifallas i sömnen. Den förändrar ingenting. Den kostar ingenting. Den ger SD ännu en fluffig identitetsmarkör att vifta med i valrörelsen. Ett självklart ”ja” i deras värld.
50‑kilometersgränsen – teknisk detalj i säker zon
Den andra bifallna motionen handlar om att slopa 50‑kilometersgränsen för unga bussförare. Det är ett byråkratiskt hinder som är enkelt att säga ja till. Ingen ideologisk sprängkraft, ingen intern konflikt. Bara ett administrativt tick i rätt ruta.
Resten av motionerna dumpas i högen där engagemang går för att dö.
Hets mot folkgrupp – en feg balansakt
Motioner om att avskaffa lagen om hets mot folkgrupp eller urholka den är en återkommande stapelvara i SD-sfären. Det är en lag deras mer radikala sympatisörer uppfattar som ett hinder snarare än ett skydd.
Partiledningen vågar dock inte ta steget fullt ut. I medier som Omni/TT säger de att de ”bara” vill begränsa lagen så att den inte längre skyddar exempelvis religiösa minoriteter och hbtq‑personer.
På landsdagarna blir det samma stil som vanligt: inga bifall, bara prat om ”översyn”, ”rättssäkerhet” och ”förutsebarhet”. En feg halvmåttlig linje som gör att alla kan låtsas att de fått gehör – trots att ingen egentligen fått det.
Public service – retorik vs verklighet
Utåt talar SD gärna om att lägga ner public service. Inåt vågar de inte fatta beslut som ens skrapar på ytan.
Det finns motioner om avskaffande, om radikalt ändrad finansiering och om hårdare styrning. Partistyrelsen avstyr det mesta och nöjer sig med svävande formuleringar om direktiv och framtida diskussioner.
Det blir inget vallöfte. Det blir ingen revolution. Det blir ett politiskt vakuum.
Myndigheter, stöd och bidrag – allt är redan ”löst”
Motion efter motion handlar om att lägga ner, skära, reformera eller effektivisera statliga myndigheter. Tillväxtverket, Vinnova, olika bidragsformer – allt finns med.
Partistyrelsens svar? Allt är redan löst. Allt är redan på väg. Allt är redan fixat. Det är som att varje motionär får en klapp på huvudet och ett ”tack, men pappa har redan ordnat det här”.
Exempel på vad som offras – allt mellan klokt och katastrofalt
I motionshäftet finns ett smörgåsbord av förslag som borde ha förtjänat seriös diskussion, men istället fastnar i partiledningens mördande byråkratifriserade avslag.
Seriösa förslag:
- LJ02 – Bevara det kustnära fisket. Ett konkret, rimligt förslag om att rädda en hotad näring. Avslaget kamoufleras som ”anses besvarad”.
- SK09, SK10, SK13 – Sänkta momssatser på basvaror. Vardagsnära politik som skulle märkas direkt i människors ekonomi. Samma öde: ”intentionen är tillgodosedd”.
- SK17 – Statlig e‑legitimation. Högst relevant i en tid med identitetsbedrägerier. Dumpas.
- VO53 – Belastningsregister i äldreomsorgen. En fråga som borde diskuteras seriöst. Besvarad och begravd.
Bisliga förslag (den kulturellt SD‑typiska kryddan):
- KU49 – Avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. En återkommande fantasi där konsekvenserna för minoriteter ignoreras.
- UT04 – Ta ställning mot World Economic Forum. Den globala elitens spindelnät, tydligen.
- UT05 – Ompröva medlemskapet i WHO. Världshälsoorganisationen är ett hot, enligt några ombud.
- MIG12 – ”Infiltration” i statsförvaltningen. Rent konspirationstänk.
- SK11 – Särskild skatt på halalkött. Ett förslag som skriker diskriminering.
Alla dessa förslag – seriösa som absurda – hamnar under samma etikett: anses besvarade. Ingen debatt. Ingen utveckling.
Avhoppet Marianne Sandström – när verkligheten tränger in
Mitt i allt detta lämnar Marianne Sandström partiet. Hon är oppositionsråd i Norrbotten, advokat, tung företrädare och ersättare i partistyrelsen. I Expressen säger hon i klartext att SD:s ledning är ”rädd för starka kvinnor”. Artikel: ”SD‑toppen Marianne Sandström lämnar partiet – rädd för starka kvinnor”.
Hon beskriver ett parti där vänskapskorruption styr, där den som har rätt kompisar gynnas och där män och kvinnor behandlas olika. Hon lyfter hur Jessica Stegrud och Julia Kronlid petats ut ur partistyrelsen, samtidigt som antalet män i styrelsen föreslås ökas från 18 till 21 och antalet kvinnor minskas från 11 till 8.
Det är ett parti som pratar om ordning och reda – men som internt inte klarar att hantera kvinnor som inte bockar.
Partiledningen litar inte på sina medlemmar
När man läser yttrandena till motionerna blir det smärtsamt tydligt att SD:s toppskikt inte litar på sina egna. De vill inte ha fler förslag. De vill inte ha utveckling. De vill inte ha diskussion. De vill ha kontroll.
Medlemmarna får skriva motioner. Ledningen får säga nej.
Det är så centraliserad makt fungerar. Och SD har tagit det till perfektion. Det ser imponerande ut på pappret: hundratals motioner, tre dagar av debatt, tjocka handlingar. I verkligheten är det en kuliss. Två motioner får bifall. Resten saboteras metodiskt. Samtidigt hoppar tunga företrädare av och berättar om en intern kultur där lojalitet går före kompetens.
SD:s landsdagar 2025 visar ett parti som inte utvecklas – utan bevakar sig själv.
Ett parti där idéer inte föds.
Ett parti där idéer går för att dö.