I SD räcker det inte att vara lojal. Du måste också vara tyst, följsam och lagom användbar – annars är du nästa på tur. När kvinnor som Jessica Stegrud och Marianne Sandström blir för synliga, för självständiga eller bara säger högt det som redan viskas internt, då kallas det rotation. Men alla vet vad det är: utrensning med leende. Det är där SD:s paradox blir tydlig – ett parti som säger sig stå för traditionella värden men som gång på gång gör sig av med sina egna kvinnor.
Kvinnor lyfts ofta fram som varumärkeslyft när det går bra, men så fort en skandal närmar sig är det de som petas bort. Män får i regel nya positioner att gå till, medan kvinnorna försvinner helt. Officiellt kallas det ”rotation” eller en ”förtroendefråga”, men i verkligheten handlar det om ren skademinimering.
Hanna Wigh – tystad efter att ha sagt ifrån
När SVT rapporterade att riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnat partiet 2017, handlade det inte om en enkel avvikelse. Hon berättade för SVT Nyheter att hon blivit sexuellt ofredad av en SD-kollega och att partiet försökt tysta ner det. I stället för att få stöd möttes hon av misstro och utfrysning. Händelsen blev en symbol för hur kvinnor som slår larm i SD betraktas som problemet, inte som de som försöker lösa det.
Kristina Winberg – visselblåsaren som blev utrensad
När SVT avslöjade att Kristina Winberg petats från SD:s EU-lista 2019, stod det klart att partiet ville tysta en intern kritiker. Sveriges Radio visade senare att orsaken handlade om hennes försök att stötta en partikamrat som utsatts för tafsande. Samtidigt satt den anklagade mannen kvar med fortsatt stöd. Winberg fick ta konsekvenserna för att hon visade ryggrad.
Sara-Lena Bjälkö – kvinnan som försvann ur bilden
I Sveriges Radio P4:s reportage berättade Bjälkö själv hur hon blivit utsatt för tafsandet av Peter Lundgren. Expressen visade sedan hur SD:s krishantering gick ut på att tona ner händelsen och snabbt flytta fokus. Bjälkö försvann från offentligheten, medan Lundgren behöll sin position. Det var en demonstration av den könade lojalitet som präglar partiet.
Elisabeth Nirholt – tystad ur centrala leden
När Expressen avslöjade att SD:s riksombudsman Elisabeth Nirholt anmält en kollega för trakasserier och kort därefter försvunnit ur sin roll, valde partiet att tiga. Händelsen raderades ur kommunikationen som om den aldrig hänt. Den sortens tystnad är partiets signatur.
Therese Kanervainen – utskälld för att hon talade
I Aftonbladet berättade Kanervainen hur hon utsatts för sexuella trakasserier och när hon försökte säga ifrån fick hon höra att hon förstört för partiet. Expo visade hur hon kallades illojal och skvallerkärring. Mannen hon anmälde blev kvar. I SD premieras tystnad, inte mod.
Maddelen Larsson – hatet i mötessalen
När Expo rapporterade om Maddelen Larssons vittnesmål mot ekonomiska oegentligheter möttes hon av hat och hot från sina kollegor. Ingen av männen i mötessalen ingrep. Istället för att belöna integritet straffade partiet henne för att hon avslöjade sanningen.
Margareta Larsson – ledarens svärmor som sade sanningen
DN och Omni rapporterade om hur Margareta Larsson lämnade SD med orden att partiet präglas av rädsla och hierarki. Hennes kritik, att kvinnor i SD hålls på mattan, blev snabbt avfärdad. Det är svårt att missa symboliken: till och med partiledarens svärmor blev obekväm nog att rensas bort.
Anna Hagwall – utesluten, men inte förvånad
När SVT och DN rapporterade om Hagwalls uteslutning framstod det tydligt att partiet inte tolererar kvinnor som utmanar linjen offentligt. Hon var varken den första eller sista att försvinna ur bilden när hon vägrade tiga.
Paula Bieler – en feminist som inte fick plats
Expressen och SVT visade hur SD:s feministiska affischnamn tröttnade. Bieler beskrev hur kvinnors inflytande ständigt misstänkliggörs. Hon var ett exempel på partiets paradox: det behöver kvinnorna för trovärdighet, men klarar inte av dem när de kräver respekt.
Jessica Stegrud – Hotad med petning
När Omni rapporterade att Jessica Stegrud föreslås petas från partistyrelsen 2025 handlade det återigen om partiets behov av att vårda sitt varumärke. Officiellt kallas det rotation. Inofficiellt handlar det om att flytta på kvinnor när de blir besvärliga.
Det märkliga är egentligen hur väl hennes fall bekräftar logiken vi beskriver. Stegrud har knappast hållit tyst – tvärtom har hon varit en av dem som tydligast markerat hårda gränser för vem som anses ”svensk nog”. När den linjen skapar PR‑problem blir lösningen inte att backa linjen, utan att flytta på kvinnan som frontat den. Med andra ord: så länge kommunikationen gynnar varumärket lyfts hon. När den börjar skada varumärket kallas det rotation och hon petas. Män i liknande lägen får oftare titlar och nya stolar. Kvinnor får oftare utgången.
När Omni rapporterade att Jessica Stegrud föreslås petas från partistyrelsen 2025 handlade det återigen om partiets behov av att vårda sitt varumärke. Officiellt kallas det rotation. Inofficiellt handlar det om att flytta på kvinnor när de blir besvärliga.
Marianne Sandström – hoppar av
När Expressen rapporterade att Marianne Sandström lämnar partiet beskrev hon en miljö där starka kvinnor systematiskt trycks undan. Hon talade öppet om hur partiet blivit rädda för kvinnor som tar plats, tänker själva och inte går att styra. Hennes avgång visar att mönstret inte bara gäller visselblåsare – det gäller kvinnor som helt enkelt vägrar spela rollen som dekoration.
SD-kvinnor – vilka blir kvar?
Det finns också kvinnor som blir kvar och till och med avancerar. Gemensamt för dem är inte nödvändigtvis åsikterna i sak, utan hur de agerar internt: lojalitet, låg offentlig konflikt och att aldrig ge partiledningen ett PR-problem. På SD-kvinnors egna kanaler framstår kulturen som harmonisk och framåtlutad. Det är inte hela sanningen, men det förklarar varför vissa kvinnor kan sitta tryggt: de ifrågasätter inte öppet, de städar upp budskapet och de levererar utan att störa hierarkin. Med andra ord – i SD belönas kvinnlig lojalitet, inte kvinnligt ledarskap.
Mönstret är tydligt: de kvinnor som säger ifrån, ifrågasätter ledningen eller vägrar anpassa sig är de som rensas bort. De som finner sig i kulturen, håller sig lojala och undviker att skapa konflikt tenderar att sitta kvar. Det är skillnaden mellan att överleva och att stå upp för sig själv i SD.
SD lyfter gärna fram kvinnor när det är bekvämt. När det börjar storma är det dock kvinnorna som petas först. Män flyttas ofta till nya uppdrag. Kvinnor försvinner. Att vara SD-kvinna är, kort sagt, extremt kontraproduktivt.