Joakim Lamotte – eller den budgeterade högerextrema och mycket sämre uppföljaren på ”Den oändliga historien” – är igång igen. Något aktivare än tidigare och långt bortom pensions- och löneutbetalningar vältrar sig i ett självförhärligande gyttjebad.
I den senaste texten om Gaza-aktivister (som han så innerligt älskar) och NMR lyckas han än en gång hamna i samma retoriska träsk som de han påstår sig kritisera. Nej, Kristersson hade inte kunnat ”stoppa NMR”. Politiker i Sverige kan inte beordra polisen att neka tillstånd baserat på åsikter, eftersom grundlagen skyddar demonstrationsfrihet (Regeringsformen 2 kap. 1 § om mötesfrihet och demonstrationsfrihet). Det är domstolar och myndigheter som prövar proportionaliteten, inte statsministerns humör. Att påstå motsatsen är att låtsas att politik fungerar som en diktatorisk joystick – men så är det inte, och så får det heller inte vara. Detta är elementär konstitutionell kunskap som alla borde känna till.
Dessutom legitimerar Lamotte NMR på ett väldigt obehagligt sätt genom att dra dem som parallellt exempel. När han framställer dem som en jämförelsepunktsnorm normaliserar han i praktiken deras existens och använder dem som måttstock. Det är en retorik som riskerar att fungera som indirekt stöd – han placerar NMR i samma fält som andra samhällsaktörer och gör därmed deras närvaro till något givet snarare än avvikande. I praktiken blir det en sorts retorisk normalisering av nazister. Han skriver inte öppet att han stödjer dem, men genom att använda dem som jämförelsepart blir effekten att deras existens framstår som legitim, vilket i sig är en farlig glidning.
Lamotte bygger hela sin argumentation på en kontrafaktisk parallell: ”Tänk om det hade varit NMR”. Retoriken känns igen från både SD:s vitbok Sverigedemokraternas vitbok 1988–2010 och klassiska rashygieniska tankefigurer, där man alltid pekade på ett hypotetiskt hot för att rättfärdiga mer hårdhänt politik. Gobineau och Ploetz byggde hela sina system på just detta – att utmåla vissa grupper som ett om eller tänk om för att legitimera förtryck.
I själva verket vet alla att NMR inte har samma rörelseutrymme i Sverige längre, just eftersom deras öppna nazism mötts av både lagstiftning och massivt folkligt motstånd. Gaza-aktivister kan däremot inte jämställas med en organisation vars ideologi bygger på våldsam antisemitism och paramilitär organisering. Att Lamotte inte gör den distinktionen beror på att han redan valt sida och fullständigt skiter i alla vitala aspekter av problemet. Han är dessutom köpt av högern.
Lamotte skriver att ”aktivister kan ockupera hela stadsdelar”. Det är ett påstående helt utan täckning. När Carl-Oskar Bohlin i september 2025 möttes av en arg demonstration i Stockholm, var det fråga om en tillfällig samling människor, inte någon ockupation. Men för Lamotte blir överdriften själva poängen – han skriver som om vi redan levde i ett parallellt Sverige där regeringen tappat kontrollen. Det är samma dramaturgi han använder i sin bok Där stormen är, där han iscensätter sig själv som hjälten i ett samhälle i fritt fall.
Han menar att politiker blundat för våldsamma aktivister tills en minister drabbades. Men han glömmer bekvämt att samma logik gäller honom själv. När han utsätts för hot blir det en nationell tragedi, men när han sprider generaliseringar om muslimer eller migranter – då är det bara ”journalistik”. Det är exakt den dubbelstandard han påstår sig hata.
Det är ingen slump att Lamotte gärna talar om ”förfall” och ”naivitet”. Orden är hämtade ur samma vokabulär som användes i 1920-talets proposition om Rasbiologiska institutet. Då skulle ”degeneration” förhindras med vetenskapliga metoder. Nu är det Lamottes egenhändigt konstruerade ”pöbel” som måste stoppas. Båda narrativen syftar till samma sak: att övertyga publiken om att samhället står inför en undergång som bara kan lösas med hårdare tag.
Lamotte vill få det att låta som att NMR aldrig haft utrymme i Sverige. Det är fel. Under flera år fick NMR gång på gång demonstrationstillstånd i anslutning till både bokmässor Göteborgs-Posten, 2017 och judiska högtider, bland annat nära Göteborgs synagoga på jom kippur SVT, 2017. Dessa beslut kritiserades hårt eftersom de skapade otrygghet för judar och andra minoriteter. Det finns fler exempel där NMR fått undantag som gett dem oproportionerligt mycket spelrum i offentligheten, innan lagar och myndigheter började bromsa deras verksamhet.
Lamottes text är som vanligt en återanvändning av de mest slitna högerextrema narrativen som går att hitta. När han låtsas vara den som ”vågar säga sanningen” reproducerar han i själva verket samma gamla raster som gett oss både rashygien, nazism och modern brunpopulism. Skillnaden är bara att han tar betalt via Swish istället för att skriva ideologiska pamfletter.