I dagarna har vi sett att Lamotte riktar blicken mot Expo. Det har stört honom att en nazist infiltrerat riksdagen genom en anhörig och han påstår nu att Expos granskningar av extremism är partiska. Det är inte första gången han väljer att ta säkerhetsdebatten som gisslan för att stärka sin egen plattform, men det är kanske ett av de tydligaste exemplen på hur ideologisk frustration paketeras som ”oberoende journalistik”.
Han har för en gångs skull rätt i något. Galenskaperna tar verkligen inte semester, i synnerhet inte galenskaparnas chefsöverste. Så pass att jag denna gången blev inringd från en charter till Kanarieöarna. Jag behövde dock inte åka hem (låt oss inte bli hysteriska) men jag fick ordna bättre wifi bara för att kunna skriva den här artikeln. Det säger en del om allvaret.
Lamottes semesterkassa verkar ha tagit slut. I ren desperation säljer han ut sig själv för 70 % i det mail Karin tog emot i morse. Varför? Jo, han måste ju ha nånting – även om det kanske bara räcker till extra hundmat. Men vi behöver nog inte sörja – det lär komma mer. Det är ju inte lön riktigt ännu. Kanske är det för att han rabatterar ut sina fylletexter så ofta som han numera måste arbeta hårdare också? Det spelar ingen roll för oss, mer än att komedin blir påtagligare för varje gång han lämnar ett hysteriskt avstamp på internet.
Vad händer denna gången?
Lamottes text utgår från avslöjandet om en nära anhörig till en högt uppsatt regeringsföreträdare, som fortfarande inte har namngivits av majoriteten av etablerade medier. De stora redaktionerna – SVT Nyheter, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter – har fortsatt att anonymisera ministern med hänvisning till skyddet för den minderåriga anhöriga. Endast ett fåtal mindre eller politiskt profilerade publikationer, däribland Proletären (2 juli 2025), har valt att namnge honom. När Lamotte i sin text väljer att skriva ut namnet, lämnar han alltså den linje som etablerad media följer och väljer i stället den mediala periferins vägval.
I stället för att bena ut den verkliga kärnfrågan – hur en nazistisk aktivist kunnat stå så nära regeringen utan att Säpo reagerat – riktar han in sig på Expo. Han påstår att ingen annan granskar vänsterextremism eller islamism – trots att Expo gjort just det i decennier. Det finns publikationer, kartläggningar, utbildningssatsningar och offentliga rapporter som bevisar motsatsen. Men Lamotte läser inte innantill – och han vet att hans svans inte heller gör det. För de är där för att bli bekräftade, inte informerade.
”Islamism” och ”AFA” som alibi för högeröverslätning
Lamotte radar upp islamism och AFA som om Expo aldrig lagt ett kritiskt finger på dem. Det är nonsens. Exakt samma redaktion har under mer än två decennier publicerat återkommande granskningar av både jihadistiska miljöer och den autonoma vänsterns våld. Exempel:
Islamistisk extremism (urval)
- Taggsidan ”Radikal islamism” – löpande bevakning
- Digital islamism – mannen som moderniserade hatet (långläsning, 2017 / uppd. 2023)
- Antisemitisk islamistledare har gripits för dödshot (nyhet, 2012)
AFA och autonoma vänstern (urval)
- Anti‑AFA – ”nazisternas Säpo” (reportage, 1999)
- Skärpt tonläge efter knivöverfall (nyhet, 2006)
- Förtalsombudsmannen förlorar i rätten (nyhet, 2023) – om AFA‑profil i domstol
Expo ”blundar” inte. Det är bara Lamotte som hoppas att du inte tar två minuter och söker i deras eget arkiv. Däremot kan det vara så att det han kallar ”vänsterextremism” helt enkelt inte utgör ett lika omfattande samhällshot som aktiva nynazistiska miljöer – ni vet, de med förkärlek för marscher, pogromer, förintelseläger och familjemedlemmar i riksdagen.
Det bästa med Lamottes text är hur den ofrivilligt avslöjar hans egentliga syfte: att bygga ett ”vi mot dem”-narrativ där han själv alltid är den rättfärdige.
”Att blunda för vissa former av extremism är att legitimera dem.”
– Joakim Lamotte
Formuleringen han använder är ironiskt nog direkt applicerbar på honom själv. Lamotte blundar konsekvent för det mest uppenbara: att hans egen agenda är lika ideologiskt selektiv som han anklagar andra för att vara. Han påstår att islamistisk extremism är det största hotet mot Sverige, men tycks glömma bort att högerextremismen inte bara organiserar sig, utan bokstavligen skrivit sig in i maktens korridorer. Det är svårt att förstå hur han får ihop det där påståendet utan att blunda aktivt. Kanske har han bara svårt med grundläggande läsförståelse.
”Det handlar inte om åsikter, utan om faktiska hot mot demokrati, rättsstat, jämställdhet och yttrandefrihet”
– Joakim Lamotte
Det här är fascinerande eftersom just de värdena devalveras av precis de rörelser han konsekvent vägrar nämna vid namn när de befinner sig på den sida han själv låtsas inte tillhöra. Det är ett ideologiskt självskadebeteende i textform, inte en analys. Det finns naturligtvis hot men att försöka rangordna dem utifrån personlig paranoia snarare än faktisk hotbild är både vilseledande och direkt korkat.
Det mest tragiska med Lamottes text(er) är inte hans påståenden, utan hans avsikter. Han vill inte ha bättre journalistik – han vill ha journalistik som passar honom och hans gelikars åsikter. Det han försöker kalla för ”oberoende granskning” är egentligen bara ett sätt att flytta fokus från sin egen politiska sympati till en skenbar jakt på sanning. När han dessutom kallar Expo ”förbluffande tysta” infinner sig frågan om han ens kan läsa. Bokstavligen. Det är faktiskt mer sannolikt att han lider av kognitivt filterbortfall än att Expo inte skrivit. Det finns underlag, länkar, historik och offentliga arkiv redan. Allt han behöver är förmågan att söka. Eller läsa. Eller båda. I slutändan är det inte Expo som får oss att kisa efter sanningen. Det är Lamotte, med sin ständigt pågående, selektiva indignation och klickfiskejournalistik.
Nu blir det fler paraplydrinkar. Väl mött!
– Kjell
