“Jag blir förbannad och äcklad.”
— Mattias Karlsson, pressträff 26 juni 2025 (Omni)
Så inledde Mattias Karlsson ironiskt nog den påstått självkritiska pressträffen – se hela klippet hos SVT Nyheter – samtidigt som hela landet sedan länge känner till Sverigedemokraternas ideologiska bagage. Partiet har envist förnekat sina rötter, men när verkligheten nu bankar på dörren går det inte längre; den intellektuella akrobatiken är fullkomligt barock.
Men vänta nu. Vilken verklighet då, exakt? Vi andra har existerat i den här verkligheten hela tiden – arkiven har varit öppna, forskningen har funnits, människor har pratat, men en del var även där som vittnen. Det är ju inte så att det här är något som hände under 1400-talet, där dokumentation ofta är bristfällig eller har gått upp i rök i samband med någon diffus stadsbrand. Det här lever kvar i färska minnen, dokumenterade i realtid med film, ljud och tryck. Det är inte direkt som att bevisläget vilar på någon AI-genererad Disneyproduktion. Så varför förneka? Vem exakt är det som skall luras? Även de som inte levde då är inte idioter. Det är som att vi skriver en artikel för att bevisa att någon ägde en cykel igår, men cykeln står kvar på gården. Ändå sitter vi här och lallar runt med ett knippe nazistkräk som vägrar sluta ljuga – och tror att man kan förneka något som hände nyss med nyssnazisterna.
Vad var det för tidsmaskin Mattias använde?
Vi sitter här som publik och betraktar hur Mattias Karlsson tycks stiga fram ur en parallell verklighet, lika oberörd av kronologi som av personlig skuld. Med en retorik som skulle göra vilken B‑regissör som helst avundsjuk beskriver han vitbokens avslöjanden om Sverigedemokraternas nazistiska arv – som om han inte själv varit med och skrivit kapitlen.
Det väcker frågan: vilken sorts tidsmaskin är det egentligen han använt? Inte en historisk, för där skulle han drunknat i arkiven. Inte en dokumentär, för då hade han behövt förhålla sig till ljud, bild och vittnesmål. Kanske en sorts ideologisk skymningsmaskin – ett filter där det förflutna bara existerar i fragment som passar narrativet. Han sitter där och låtsaskräks över vitboken, som om han just upptäckt att SD var rasister. Det är som att vi ser någon läsa sitt eget CV med avsky, i direktsändning. Det kan vara bland det mest surrealistiska scenario vi någonsin har upplevt – och då har vi ändå haft att göra med Joakim Lamotte ett tag.
Han var för fan själv med!
Karlsson anslöt till partiet just under den period vitboken ägnar störst utrymme – 1990‑talet fram till riksdagsinträdet 2010, enligt Svenska Dagbladet. Att han nu låtsas studera partiets historia som entomolog betraktar uppstoppade skalbaggar är inte bara intellektuellt lättsinnigt; det är en medveten strategi för att sudda ut ansvaret.
Vitboken, författad av Tony Gustafsson, dokumenterar hur vit makt-idéer, antisemitism och organiserad nazism flätades in i partiets DNA, enligt SVT:s granskning. Gustafsson fick uppdraget av SD 2021, efter att ha varit verksam vid Uppsala universitet som lektor fram till 2022. Det avslöjades dock 2022 att han varit medlem i SD sedan 2017. Han har dessutom inte publicerat akademisk forskning sedan 2010, vilket väckt frågor om hans oberoende. Att partiet själv valt och finansierat sin egen historik kan bara beskrivas som ett desperat försök till kontroll av sitt förflutna – snarare än en genuin uppgörelse med det. Vilket i sak är märkligt, eftersom det förflutna inte försvinner bara för att man försöker kontrollera det.
Här måste vi ändå passa på att ställa frågan: hur påverkar Tony Gustafssons bristande oberoende trovärdigheten i den här massiva uppgörelsen med SD:s historia? Visst, boken är nästan 900 sidor lång och visst, Karlsson sitter och låtsaskräks samtidigt som Åkesson mumlar något om ursäkter och ansvar. Men hela scenen får en märklig bismak. För är det inte just detta en klassisk avledningsmanöver? Man beställer sin egen historia, släpper den lagom långt före valet för att hinna “ta avstånd” – samtidigt som man bevarar strukturerna intakta. Det blir i bästa fall kosmetisk försoning, i värsta fall en akademisk kuliss för fortsatt förnekelse.
Kommer Åkesson lämna sina rötter nu eller fortsätter han stå bakom dem – något som även Expressen tvingats rapportera om i all sin klarsyn? Vi kan ge dig en garanti: INGENTING mer kommer att hända.
Kritiska frågor som uteblir som vanligt
Här blir vi rasande. I tv‑soffor och mikrofonhav snarare hovas Karlssons solospel in utan att någon noterar att tidsresenären bar partiskjorta redan på 90‑talet. När en reporter nickar förstående i stället för att påminna om hans egen signatur på gammel‑SD:s manifest, läggs ytterligare ett mörkläggningsnät upp över den svenska offentligheten.
Det är som att svensk journalistik eftersträvar självskadebeteende i realtid, istället för att ställa viktiga följdfrågor. Var journalisten född under 2000-talet, eller var hen bara dum i huvudet? Var är frågorna du skulle ha ställt om Karlssons eget deltagande? Han gick trots allt med redan 1994, ett år efter att den nazist-demonstration han förfäras så mycket över ägde rum: Karlsson var 16 år, bodde i Växjö och hade ännu inte gått med i partiet. I en Expo-intervju säger han att han först tog kontakt 1994 men blev medlem först 1999 när han pluggade i Lund.
Den förening Karlsson senare var ordförande för, Nationaldemokratiska studentföreningen i Lund (start 1999/2000), existerade inte 1993 (Gimle grundades inte förrän 2018) – den kan inte ha haft något med Trollhättan-marschen att göra. Men den var bara en del av en ideologisk miljö som låg helt i linje med Karlssons egna värderingar – och det är just sådana delar som borde ha poängterats.
Men kanske gick journalistkåren in i konferensen helt opålästa – eller ännu värre: ointresserad av sambanden. Vi vet i alla fall att det här töntiga gänget har varit med så pass länge att den här typen av inslag knappast har gått obemärkt förbi. Hur ska man annars kunna minnas någonting alls? Vem var Karl XII nu igen? Är det där vi drar gränsen för historisk relevans nu? Allt som hände före 1994 är helt okänt? Varför gick du med i Sverigedemokraterna, när det redan fanns så många andra att välja på, Mattias?
Karlsson tror han kan lura Sverige, men det är bara idioterna som blir lurade
Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet kallar vitboken “en genuin akademisk uppgift” och konstaterar att rasideologi och antisemitism “levde kvar” långt in på 2000‑talet, enligt SVT:s granskning. Med andra ord: den tidsperiod Karlsson nu behandlar som historisk kuriosa var samtidigt hans egna politiska ungdomsår. Levde kvar? Men vadå ”levde kvar”? Som om det vore något historiskt museum vi talar om. Det lever, rör sig och röstar – i allra högsta grad – än idag. Partiets försök att måla över detta med retorik om försoning är redan motbevisad av den vardag vi alla ser: i deras anhängares uttalanden, i deras retweets, i deras politik, i deras partikamraters. I TROLLFABRIKEN!
Åkesson säger sig vilja hantera partiets rötter genom att plötsligt be om ursäkt, samtidigt som SD:s centrala företrädare uttrycker bestörtning över innehållet i vitboken, enligt SVT:s rapportering – och Åkessons citat om rötter finns dessutom kvar. Borde han inte börja om? Abdikera helt?
När samma symbolik frodas i trollfabriker och kommentarsfält, samtidigt som partiledningen spelar chockad över sin egen historia, då har vi inte längre att göra med moralisk ambivalens. Det är dessutom märkligt att deras egna anhängare inte reagerar. Vet de inte vad partiet står för – eller är på väg? Eller bryr de sig inte? Att gå med i ett parti utan att ha koll på vad det faktiskt representerar är ju lika logiskt som att en nazist skulle gå med i Vänsterpartiet – bara för att det ändå inte spelar någon roll vad något betyder. För att tala klarspråk: Om partiet menar allvar, är det inte dags att lämna det som anhängare?
Nej det är ju inte det. För det här spelar all roll i världen – särskilt när det luktar precis likadant som tidigare. Flugorna hittar fortfarande fram till sin illaluktande skit. Dubbel bokföring hade varit ett mer ärligt namn än vitbok.
Vi gratulerar Mattias Karlsson till den imaginära tidsmaskinen. Tyvärr för honom har forskare, arkiv och vår kollektiva minnesfunktion inte beställt biljetter. När vitboken nu har landat finns inga fler retoriska gömställen kvar.
Eller jo det gör det faktiskt. Ingen ska ju tro att bara för att det finns en vitbok med brun hinna av historierevisionism att något kommer förändras. Det här är inget annat än ett taktiskt utspel inför stundande valrörelse.
Karin Allarpsdotter
Ledarskribent, Kollapsminoriteten
