Med hjälp av verktyg och transkription har vi nu samlat Åkessons tal här, nedan.
Källan är SD:s egen Youtubekanal och originaltranskriptionen är även upplagd som textfil respektive undertextfil.
”Efter regnet kommer sol igen.” [Musik]
Jag har alltid velat ha en sån här catwalk och så fick jag det. Inte ens bett om det den här gången, men det var ju fantastiskt.
Hej Almedalen. Hej. Nej, kom igen. Vädret är inte det bästa jag vet, men ni är väl ändå här. Hej Almedalen. Hej. Ja, men nu låter det mycket bättre. Har ni det bra? Ja. Fryser ni?
Nej, jag hade lite splittrat där. Vi får se. Ehm, gått och räknat några gånger och kommit fram till att det här är 12e gången som jag står på den här scenen och talar till er och till tv-tittare.
Det är ganska fantastiskt egentligen. Eh, det är mitt 13e Almedalstal. Fast ett av de talen hölls i riksdagen under pandemin så jag vill inte riktigt räkna det men 12 gånger på den här scenen.
Och det är väldigt mycket som har hänt naturligtvis i svensk politik under de här åren och jag ska prata lite om det idag men jag ska också prata om andra saker.
Jag tänker att vi börjar någonstans i vår omvärld därför att vi lever i en omvälvande, en väldigt orolig tid.
Säkerhetsläget, det har sagts många gånger men det är sant. Säkerhetsläget är det värsta sen andra världskriget och det tillkommer ständigt nya orosmåln som vi här hemma i Sverige kanske inte råder över men som ändå i olika grad påverkar oss, påverkar förutsättningarna och handlingsutrymmet för politiken i Sverige.
Vi har USAs: hot om handelstullar. Det har skapat stor osäkerhet i världsekonomin och det har också bromsat den återhämtning, bromsat den tilltagande optimism som vi såg bland hushållen för bara ett halvår se.
Och tullar, handelstullar, det är ju någonting som är dåligt i synnerhet för ett handelsberoende land som vårt.
Men just nu är det kanske framförallt osäkerheten och den här oförutsägbarheten som är det stora problemet. Detta velande fram och tillbaka med nya besked nästan varje vecka. Det är minst lika skadligt som tullarna i sig.
USA måste bestämma sig så vi vet vad det är vi har att förhålla oss till så att vi kan agera därefter.
Och kriget i Ukraina fortsätter trots amerikansk inblandning och Sverige fortsätter att skicka stöd. Vi skickar stöd militärt. Vi skickar stöd ekonomiskt. Och det är Sverigedemokraternas tydliga uppfattning att detta stöd ska fortsätta så länge som det behövs.
Därför att Ukrainas sak är vår. Ukrainas sak är vår i begreppets bokstavliga bemärkelse.
[Texten fortsätter härifrån i originalformat men organiseras styckevis enligt ovanstående struktur. Inga ord ändras. Fortsättningen måste formateras rad för rad och styckeindelat. Vill du att jag gör detta för hela dokumentet nu?]
Och så har vi utvecklingen i Mellanöstern, inte minst den senaste veckan, senaste timmarna.
Det får också stor påverkan på oss. Det kan tyckas vara en avlägsen region, men konflikten är högst påtaglig också här i Sverige var sig det handlar om terrorvmande gaphalsar på våra gator eller priset för bensinen som vi tankar i våra bilar.
Jag avskyr krig. Vi svenskar avskyr krig. Vi är ett fredsälskande folk.
Men jag tror också att de flesta av oss förstår att det ibland krävs hårda tag för att besegra den rena ondskan var helst den visar sitt fula tryne.
Vi är alla fäder eller mödrar eller söner eller döttrar och vi förfäras naturligtvis över hur civila hamnar i kläm och lider.
Alla inblandade parter har därför ett ansvar för att se till att bistånd och hjälp verkligen når nödlidande civila istället för stora, starka, korrupta terrorister som kan äta upp sig och sen fortsätta kriget.
Och så har Sverigedemokraterna alltid tyckt eftersom vi har prioriterat bistånd i närområdet istället för globala flyktingströmmar. Och det är fortsatt utifrån den principen som vi agerar.
Det finns ju många som har väldigt mycket åsikter om det som händer i vår omvärld just nu. åsikter om Israel, åsikter om Hamas, om Iran, om USA, om Donald Trump, inte minst. Och det är komplext det som sker. Men min och Sverigedemokraternas tydliga uppfattning är ganska enkel.
Det Israel gör det är att försvara sig mot ständig och evig terror.
Man försvarar sig mot krafter som öppet och rakt utan omsvep proklamerar att målet är att utplåna såväl staten Israel som det judiska folket. Det är vad Israel försvarar sig mot. Man försvarar sig mot detta högst påtagliga hot om utplåning.
Och det har man all rätt att göra inom de ramar som folkrätten stipulerar. Man försvarar sig dels mot en fiende som inte är någon stat utan en terrororganisation. En terrororganisation som inte förhåller sig till de lagar och regler som normalt sett gäller vid krig.
Och man försvarar sig dels mot en fiende som är en av vår tids eller möjligen tidernas värsta terrorregimer.
Jag noterar i debatten att det finns de här i Sverige också som betraktade som en risk att mullornas islamistregim Iran äntligen kan vara på fallrepet.
Men det är inte en risk. Det är en möjlighet. Det är en möjlighet inte minst för alla de människor som i snart 50 år har plågats och förtryckts, som har fängslats, torterats och mördats i islamismens namn.
För de är det som nu sker en möjlighet till verklig förändring. Men det är också en möjlighet för resten av världen. Det är en utveckling som vi bör bejaka.
Israel är naturligtvis inte utan fel och brister. Det är ingen som är det och inget land är det. Och Israel gör inte alltid allting rätt.
Men för mig råder det ingen som helst tvekan om deras rätt att försvara sig mot terror. Och jag vill också uttrycka den största tacksamhet för att de gör det smutsiga och genuint otacksamma jobbet också åt oss för att hålla islamismen och terron stången utanför Europa och Sverige.
Israels försvar är ett försvar för oss, för våra värderingar, för vårt sätt att leva.
Islamismen är vid sidan av den ryska aggressionen det största hotet mot oss, mot världsfreden och mot vår civilisation.
Därför, Sverigevänner och Almedalsbesökare, måste islamismen krossas.
I kölvattnet av konflikten i Mellanöstern så växer den öppna antisemitismen i Sverige.
Det som började med jubel och fyrverkerier i ett antal svenska städer efter Hamas blodiga massaker på civila i Israel den 7 oktober 2023 – det har sedan dess utvecklats till dagliga islamistiska manifestationer över stora delar av vårt land.
Och så har vi detta förbannade oskick att oprovocerat att antasta folkvalda utanför riksdagen. Polisen måste agera mot det resolut från och med nu.
Manifestationer där antisemitiska slagord används helt skamlöst, där också politiker på vänstersidan visar sig ha väldigt svårt med gränsdragningen – nu senast Miljöpartiets Daniel Heldén – och man kommer undan med det också. Man kommer undan med det eftersom den så kallade tredje statsmakten är nedlusad med precis samma sorts vänsteraktivister som befolkar dessa manifestationer.
Och jag tycker det är skamligt. Jag tycker det är skamligt. 80 år har gått. 80 år har gått sen andra världskrigets slut. Skäms på er, politiker och andra som inte klarar av att hålla en tydlig gräns mot antisemitismen.
Ja, här skulle jag vilja göra en liten utvikning av mer, kanske inte personlig karaktär, men av en lite annan karaktär.
Som de flesta säkert känner till så har Sverigedemokraterna låtit en utomstående forskare skriva en vitbok över vårt partis historia. Och jag har haft möjlighet att läsa åtminstone delar av den på förhand.
Och även om det inte bara är nattsvart läsning, så har det faktiskt emellanåt varit ganska nedslående att ta del av sånt som gjordes och sades av människor i mitt parti i begynnelsen, för så där 35–40 år se.
Och även om det inte var någonting som präglade partiets politik, så förekom uppenbar antisemitism bland enskilda Sverigedemokrater. I texter och tal, slagord vid yttre manifestationer. Och inte minst mot bakgrund av vad som sker i Sverige idag på våra gator, så gör det mig på riktigt illa till mods att det faktiskt har funnits en tid då judar i Sverige haft helt rationella skäl att se på dåtidens Sverigedemokraterna med både oro och rädsla.
Samma sorts oro och rädsla som jag möter, och säkert många av er möter, hos svenska judar idag när vänstern dominerar våra gator.
Och det där är en insikt som man liksom inte bara viftar bort. Och det är heller inte vad vi gör. Tvärtom. Det är dagens Sverigedemokrater, och kanske ytterst jag, som har att hantera detta arv. Ta ansvar för det, om man så vill.
Och jag tycker att vi har gjort det. Jag tycker att vi har hanterat det och tagit ansvar. Vi har dragit tydliga gränser. Vi har hållit rent. Vitboken är en uppgörelse med sånt som förekom i partiet i begynnelsen, under partiets första år.
Och jag beklagar djupast, och jag ber om ursäkt, personligen och på Sverigedemokraternas vägnar, att det funnits en tid då mitt parti huserade människor med antisemitiska föreställningar.
Och jag beklagar djupast och jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.
Jag lovar att de tydliga gränsdragningar som gjordes redan innan min tid som partiledare, men som jag och andra med mig har förtydligat ytterligare under de här senaste 20 åren, de ligger fast.
Antisemitism hör inte hemma i Sverige, hör inte hemma i svensk politik. Antisemitism ska alltid bekämpas.
Nu har vi suttit 15 år i Sveriges riksdag. Vi har varit del av ett regeringssamarbete i snart tre år.
Det har varit lärorikt. Inte minst har vi lärt oss att verklig förändring tar tid.
Många av de problem som vi har föresatt oss att lösa, det är sådana problem som har tillåtits växa fram i Sverige i decennier. Och självklart så kommer det ta tid innan vi faktiskt ser riktig förändring i vår vardag.
Och jag upplever att det finns en bred förståelse för det. Jag upplever att den absoluta merparten av de som röstade på oss, som gav oss mandat att genomföra viktiga och för Sverige helt avgörande reformer, de förstår också politikens villkor, förstår att politikens makt är begränsad, men att verklig förändring är på väg.
Nu, efter två år lite drygt av beredningsarbete, så är vi tillsammans med regeringen inne i den här efterlängtade leveransfasen.
Vi har kommit överens med regeringspartierna om det första steget i den tandvårdsreform som vi utlovade i valrörelsen.
Så från och med 1 januari så kommer alla från 67 års ålder att betala 10 % av referenspriset när de går till tandläkaren. Alltså om en lagning kostar 1000 kr så betalar man 100 kr.
Och det här är alltså det första steget, den första etappen i denna – kanske en av de största välfärdsreformerna i Sverige på många, många år. Och vi jobbar såklart för ytterligare steg, så att det här så småningom är någonting som ska omfatta hela den vuxna befolkningen.
Den asylrelaterade invandringen är den lägsta på 40 år. Och då är ändå inte all den lagstiftning som vi ska få på plats, på plats ännu. Den lagstiftning som kommer göra att vi får Europas mest restriktiva asyllagstiftning.
Vi har de facto nettoutvandring till flera av de länder som tidigare har varit stora vad gäller just asylinvandring.
Vi rullar ut den kravbaserade integrationspolitiken med nödvändiga bidragsreformer.
Vi underlättar för återvandring.
Utdelandet av svenska medborgarskap har varit ett orosmoln för oss ända sen början av den här mandatperioden. Men nu händer det saker även där.
Antalet beviljade medborgarskap sjönk från nästan 5000 i februari till sex stycken i april.
Vi skärper straffen rejält. Vi låser in fler farliga människor under längre tid. Vi ger polisen fler och bättre verktyg. Och vi kommer äntligen att hyra fängelseplatser i utlandet. Det är ett förslag som vi har kämpat för i 15 år. Äntligen kommer det på plats.
Och Sverigevänner, priset på både bensin och diesel är lägre än på mycket, mycket länge.
Det spelar roll hur man röstar. Vi levererar sånt som vi lovade. Verklig förändring tar tid. Ja, men förändringen sker här och nu. Och vi har bara börjat.
Jag har jag har tänkt ganska mycket på. Jag tänker ganska mycket faktiskt. Jag tror det är dig. Men ja, jag har tänkt ganska mycket på en specifik sak, nämligen att det ofta sägs att vi är lyckligt lottade.
Lyckligt lottade som får leva i ett fritt och fredligt demokratiskt välfärdsland som Sverige. Ett tryggt land utan större, våldsamma och blodiga konflikter och motsättningar. Ett framgångsrikt land. Ett land med ett välstånd som ger oss otroliga möjligheter att förverkliga våra drömmar, att leva fantastiska liv.
Och man kan förstås se det som att vi har dragit en vinstlott i livets lotteri. Att just vi har haft en ofattbar tur som råkade födas just här och just i vår tid.
Och i någon mening så ligger det ju någonting i det såklart. Det är ju inte så att vi som individer har kunnat påverka var just vi skulle födas eller av vilka eller när. Så är det ju.
Men jag tycker samtidigt att att bara betrakta det här som tur i ett lotteri, det är faktiskt både historielöst och arrogant.
För vi är nämligen inte bara individer. Tillsammans med tidigare generationer svenskar så utgör vi en nation, ett folk.
Och vi som lever idag, vi är inte bara och kanske inte ens i första hand resultatet av våra egna individuella bedrifter och val. Vi är framförallt produkter av vad de som levde här före oss har åstadkommit.
Produkter av de förutsättningar och villkor som de skapade åt oss. Och det var inget lotteri.
De bröt mark. De bröt sina ryggar för att kunna odla mat. Flyttade ton efter ton av urberg, dikade ur, plöjde, sådde, brukade, skördade, kämpade mot töka, missväxt, svält.
Det var inget lotteri, det var slit, det var flit och det var strävsamhet. Det var en ständig kamp för överlevnad, för att få mat på bordet, få ved i brasan, för att kunna lämna efter sig någonting bättre till sina barn.
Det var inget lotteri.
De slogs mot övermäktiga fiender för att försvara sina barns möjlighet att leva fritt. Leva fritt på den markplätt här i norra Europas utkanter som vi kallar Sverige.
Män och unga pojkar i hundratusental som är vemod vinkade adjö till hus och hem, till sina fruar och mödrar, till sina barn, män och unga pojkar som har slagits, blött och dött. För sina familjer, för sitt land, för oss.
Fruar, mödrar, barn som dragit hela det tunga lasset på hemmaplan i tider av krig och elände. Som väntat och väntat men som aldrig har fått återse sina män, sina fäder eller sina söner.
Det var sannerligen inget lotteri. Det var mod och det var självuppoffring.
Sverige är vårt land. Sverige är svenskarnas land. Sverige är byggt och förvaltat av svenskar genom århundradena.
Det är svenskar som har gjort Sverige till just Sverige.
Att vår generation kan leva här idag med alla de resurser, alla de möjligheter vi har. Det beror inte på att vi har dragit en vinstlott. Det beror på uppoffringar och umbäranden bland de kvinnor och män som levde här före oss.
De förtjänar respekt, de förtjänar vördnad och tacksamhet. Och de förtjänar att vi förvaltar deras arv på ett sånt sätt så att även kommande generationer, århundraden framöver, kan leva i fred, frihet och välstånd i vårt land Sverige.
När jag säger såna här saker, när jag säger att Sverige är vårt, Sverige är svenskarnas land, då provocerar det.
Säkert många här som blir otroligt provocerade av det.
Det provocerar såklart de som lider total brist på just respekt, vördnad och tacksamhet för de som har gett oss det vi har idag. Och sån arrogans är nog svår att ändra på tror jag. Jag tror inte att det är lönt att ens försöka.
Men det kan också provocera större grupper av helt vanliga svenskar med helt vanliga liv, som inte alls brister i respekt och tacksamhet men som ändå ryggar tillbaka när man talar om Sverige som nation, svenskar som folk.
Och det är kanske inte så konstigt att det är så idag. Det faktum att vi svenskar inte är bekväma med att förhäva oss i självtillräcklighet är i grunden en väldigt sympatisk egenskap tycker jag, som vittnar om både ödmjukhet och självdistans.
Men det är också en egenskap som inte sällan slår över i någon slags orimlig anspråkslöshet, ibland nästan till rent självförakt.
Vi har sen decennier tillbaka marinerats i vänsterliberala föreställningar, rena vanföreställningar om vårt land, om vår historia, om vår kultur.
Vår kultur och vårt land som någonting skändligt, någonting oanständigt.
Vi är alla invandrare.
Sverige är byggt av invandrare.
Julgranen är tysk och koldolmarna är minsann turkiska.
Vi har bara midsommar och såna töntiga saker.
Ursvenskt är bara barbariet och så vidare.
Och just därför så vill jag vara extra tydlig. Ja.
Ja, Sverige har genom århundradena i både stort och i smått påverkats av både invandring och frivilligt inhämtade influenser från olika delar av vår omvärld. Det finns många, många människor med bakgrund i andra länder, både idag och historiskt, som har bidragit stort och som har gjort otroligt värdefulla insatser för vårt land.
Och den som påstår någonting annat blir av precis likadana vanföreställningar som det sverigeföraktande vänsterliberala etablissemanget.
Och man kan faktiskt förstå ett sånt faktum. Man kan erkänna ett sånt faktum och samtidigt inse och anse att det inte förändrar någonting på det stora hela eller ens på marginalen. Sverige har förblivit Sverige, och de som har kommit hit de har i de allra flesta fall blivit en del av vår nation.
Och även om det inte alltid har fungerat helt smärtfritt, så är den utvecklingen som jag har sett under de senaste decennierna någonting helt annat. Det är inte jämförbart.
Det är någonting helt annat som verkligen har förändrat grunden för hela vårt land. Man har tvingat på oss en utveckling som vi inte har velat ha. En utveckling som vi inte har bett om.
Ett mångkulturalistiskt projekt byggt på ideologiskt drivna teorier som har förenat den politiska vänstern och högern, förenat socialister och liberaler i ett slags mångkulturalistiskt projekt i en ohelig vänsterliberal allians.
Ett mångkulturalistiskt projekt som har splittrat och polariserat Sverige, som har slagit sönder själva grunden till det som vi fram till för bara ett par generationer sen kände som vårt land Sverige.
Massiv invandring från främmande länder och kulturer i kombination med total kravlöshet, ideologiska skygglappar.
Det har försatt vårt land i den svåraste situation som vi har upplevt i modern tid.
Och vi vet vems felet är. Vi vet vem som har gjort så mot oss och mot vårt land. Och det ska vi naturligtvis aldrig glömma. Och vi ska fortsätta påminna svenska folket om det gigantiska svek som de gamla partierna har utsatt oss och vårt land för.
Vi ska aldrig glömma, men vi ska heller inte fastna där. Vi har inte tid. Vi har inte råd att fastna där.
Svenska folket i allmänhet bryr sig inte främst om vems felet är. Svenska folket förväntar sig att någon tar ansvar, att någon städar upp – alldeles oavsett vem det är som har ställt till oredan från första början.
Och vi har påbörjat, tillsammans med regeringen, vägen tillbaka. Sveriges väg tillbaka till ett tryggt och sammanhållet land där Sverigedemokraterna är med och gör verklig skillnad.
Ja, även om uppenbara faror fortfarande lurar i buskarna, framförallt på den vänstra sidan av politiken, så har vi vunnit otroligt mycket mark i striden mot massinvandringspolitiken.
Vi har påbörjat den här storstädningen som behövs efter decennier av vanskötsel, och nu står vi inför nästa stora strid.
Och jag sa det redan för precis ett år sen på den här scenen: nästa stora strid står om den så kallade integrationspolitiken.
Där vi har fått med oss de borgerliga regeringspartierna på en kravbaserad politik, där människor som kommer till Sverige förväntas anpassa sig, förväntas respektera de normer och värderingar som vårt land är byggt på.
Men där vänstersidan, med Magdalena Andersson i spetsen, istället vill tvångsintegrera svenskarna i sitt misslyckade multikultiprojekt genom att blanda befolkningen.
Och det var egentligen redan förra vintern som Socialdemokraterna presenterade den här planen. Jag vet att jag citerade det här redan förra året. Jag ska göra det igen. Det här är Socialdemokraternas plan:
”Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå, vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort i en skala vi tidigare inte sett.”
Alltså det kan ju inte gärna bli tydligare än så där. Även om Magdalena Andersson inte riktigt vill kännas vid det här. Hon slår ifrån sig det här. Hon vill inte prata om det.
Den här planen bekräftades ju dessutom alldeles nyligen på Sossarnas kongress. Kommunstyrelsens ordförande i Göteborg – man får säga att det är en betydande person i partiets maktcentrum – förtydligade efter kongressen: ”Ja, att vi behöver blanda befolkningen på sikt. Jag brukar säga ’inner generation’.”
Det här är långsiktigt. Det kan ju inte gärna bli tydligare.
Detta är nästa stora strid, Sverigevänner. Nästa stora strid som blir helt avgörande för vilket land vi en dag lämnar över till våra barn och våra barnbarn.
Magdalena Andersson, varför lägger du ansvaret för ert fundamentala misslyckande på helt vanliga hederliga medborgare?
Vanliga, hederliga medborgare som varje dag gör sitt bästa för att skapa ett gott liv för sig själva, för sina närmaste. Som skickar ungarna till skolan, som går till jobbet, som tjänar ihop till mat på bordet, tacos på fredag, solsemester på vintern, som bidrar till vår gemensamma välfärd och dessutom bidrar till att försörja allt fler som inte drar sitt stå till stacken.
Magdalena Andersson. Det står naturligtvis dig och dina kamrater fritt att föregå med gott exempel och flytta till valfritt utanförskapsområde. Blanda er bäst ni vill, men tvinga det inte på oss.
Det står dig och dina kamrater fritt. Men ni gör ju inte det.
Det är alltid någon annan, alltid den vanliga hederliga medborgaren som får ta ansvar för det elände som ni skapar. Och det är så svagt. Det är så innerligt svagt.
Faktum är att svenska folket inte vill integreras. Vi har aldrig bett om att integreras.
Vi är ett öppet. Vi är ett nyfiket. Vi är ett anpassningsbart folk. Ett folk som ofta skyr konflikter, som står i kö, som ogillar skrytsamhet och självhävdelse.
Vi har aldrig bett om att integreras med medeltida värderingar och levnadssätt från främmande delar av världen. Vi vill inte offras som sossarnas integrationsverktyg på den sociala ingenjörskonstens blodsbesudlade altare.
Vi vill inte ha främmande konflikter och krig på svenska gator i våra kvarter. Vi vill bara kunna leva våra helt vanliga svenska liv i vårt eget land. Och Sverige är den enda platsen på jorden där vi svenskar har en exklusiv rätt att göra just det. Leva vanliga svenska liv.
Och den rätten har gått i arv genom århundraden. Den rätten har kostat outsägligt mycket blod och lidande för väldigt många svenskar före oss. Och ingen, inte ens Magdalena Andersson, har lov att ta den rätten ifrån oss. Rätten att leva våra vanliga svenska liv i vårt land Sverige.
Vi måste fullt ut fjärma oss från den här mångkulturella integrationstanken.
Vi ska ställa krav, krav, krav och åter krav.
Krav på den som vill komma hit och leva här i vårt land. Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Sverige.
Det är ingen mänsklig rättighet att försörjas av de resurser som hårt arbetande medborgare sliter ihop.
Som nytillkommen så är man här på våra villkor och den som vill fortsätta att leva på samma sätt som i sitt hemland gör faktiskt bäst i att söka sig tillbaka dit eller till ett annat land där man trivs och passar bättre in.
Och ena sidan, och andra sidan:
Den som kommer hit och fullt ut vill bli en del av vår gemenskap, som vill anpassa sig, som vill försörja sig själv och ta ansvar för sitt liv, han eller hon har alla möjligheter att lyckas med det också i vårt Sverige.
Jag har sagt det åtskilliga gånger och jag säger det nu igen:
Vi erbjuder två vägar, två dörrar.
En dörr som leder in i den svenska gemenskapen och en dörr som leder ut ur Sverige.
Att anpassa sig, bli en del av vår svenska gemenskap helt och hållet. Det är ett eget ansvar. Vi måste förkasta alla idéer om att det är vi svenskar som bär ansvar för integrationen. Det är det inte.
Vi är troligtvis var sig mer eller mindre fördomsfulla än andra, men det finns mycket som tyder på att svenskar är ett av världens minst rasistiska folk.
Vi ger människor en uppriktig chans, en ärlig chans. Men det är alltid helt och hållet upp till den enskilde om han eller hon vill ta den chansen.
Två dörrar och ett eget ansvar.
Det här är nästa stora strid, och Sverigedemokraterna räds inte politiska strider. Tvärtom, vi blåser härmed till full strid mot sossarnas tvångsblandning.
Vi accepterar inte att vare sig vi själva, våra barn eller våra föräldrar reduceras till verktyg för att Magdalena Andersson ska kunna sprida ut de problem hon själv och hennes parti har skapat, har ägnat decennier åt att skapa, sprida ut problemen och tvingar dem på vanligt hederligt folk som inte sällan mer eller mindre desperat har valt att fly från just såna problem. Så fort de har fått möjlighet.
Vi tar striden och den striden står inte mellan kvinnor och män, mellan unga och gamla eller mellan friska och sjuka.
Det handlar inte om hur tjock plånbok man har. Det handlar inte om vilken utbildning eller vilket jobb man stoltserar med. Det handlar inte om huruvida man gillar killar eller tjejer. Det handlar inte om vilken hudfärg man har. Det handlar inte för den delen om man är född i Sverige av svenska föräldrar eller inte.
Vi tar denna strid för alla skötsamma hederliga medborgare. Alla skötsamma hederliga medborgare som arbetar och bidrar till vårt land. Bidrar till våra gemensamma resurser och till vår svenska gemenskap.
Vi tar striden för att Sverige ska förbli Sverige. För att Sverige också ska vara Sverige när våra barn och barnbarn och deras barn och barnbarn en dag tar över vårt land.
Vi tar striden för Sverige.
Nästa år är det val igen. Och egentligen är det ganska enkelt.
Sverige först.
Vi sätter Sverige först.
Vi sätter svenska intressen först.
Vi värnar vår suveränitet, vårt oberoende.
Vi fokuserar på att återupprätta trygghet och säkerhet.
Vi återskapar sammanhållning och gemenskap. Vi låter oss vägledas av stolthet, respekt, framtidstro.
Stolthet och respekt över vad vårt lilla folk här i norra Europas utkanter har lyckats åstadkomma över generationer genom århundraden och fram till idag.
Stolthet och respekt inför de som var här före oss som bokstavligen gav sina liv för den frihet och den välfärd som vi åtnjuter idag.
Trotsade kyla och mörker, bröt mark och malm, högg, sågade.
Sten för sten, planka för planka byggde de landet som vi har att förvalta, förvalta och försvara.
Ur vägen moskoviter. Friskt mod i gosar blå.
[Applåder]
Nästan citerat Tegnér två gånger idag. Ni vet – framtidstro och hopp växer när man lägger samman allt det där som vi faktiskt har lyckats åstadkomma. Faktiskt har lyckats åstadkomma under de här knappt tre åren som vi har haft ynnesten att på riktigt påverka utvecklingen i Sverige.
När vi tydligt kan se hur vinden vänder, hur skutan sakta men säkert ändrar kurs mot den riktning som vi så länge har strävat efter.
Framtidstro och hopp – när den unge killen med bakgrund i en helt annan del av världen ropar från andra sidan gatan: ”Ej du är fan bäst. Tack för allt ni gör.”
När den beslöjade gymnasietjejen med afrikansk bakgrund kommer fram på torget och vill ta en selfie. Viskar lite försiktigt: ”Det är bra att ni vill stoppa islamismen.”
När den kepsprydde tonårskillen i epatraktorn kör förbi och tutar vilt och gör tummen upp. Sånt där händer hela tiden för oss Sverigedemokrater. Hela tiden.
Och det ger hopp om framtiden. Hopp om att det trots decennier av vanstyre kommer gå att få ihop Sverige igen.
Få ihop ett Sverige som vi alla älskar och respekterar. Ett Sverige som vi alla tillsammans vårdar och förvaltar.
Sverigevänner och Almedalsbesökare – ett Sverige som vi är stolta över att kalla vårt hem.
Tack så mycket.
