När högerextrema nätaktivister skruvar upp volymen inför valet 2026 doftar det unket bekant. Ljudet är samma skrammel som hördes i Tyskland på 1930‑talet – bara filtrerat genom Facebook‑kommentarer och Twitter‑threads med för många emojis. Varningsklockorna blir knappast mindre öronbedövande av att ingen tycks minnas hur snabbt ”det kommer aldrig hända här” övergår till ”hur kunde det ske?”.
”Igen!”.
Ett illustrativt exempel är en svensk Facebook‑grupp där moderatorn – enligt rådande uppgifter – avled i början av april 2025, trots att man redan tidigare trott att han faktiskt redan var avliden på grund av kommentarer till honom som antytt det. Det i sig är inte det absurda – människor lever och dör, ibland utan att världen märker det. Det verkligt absurda är att plattformens hantering varit så passiv att det möjliggjort en fullständig förvildning av gruppen. Trots att det är bekräftat via begravningsfoton att han onekligen levde fram till sin död, har Facebook inte gjort någonting trots sina egna officiella riktlinjer (Meta Help Center – What happens when a group admin dies), som säger att sådana grupper ska pausas eller ges en ny moderator när ett konto försvinner eller avlider.
Det är dessutom välkänt att mannen haft åtminstone tre till fyra olika konton på plattformen – men trots denna digitala redundans har varken han eller hans fru vid något tillfälle tagit ansvar för gruppens fortsatta förvaltning. Resultatet? Ett självspelande piano för nazistisk propaganda, som ironiskt nog fortfarande används av företag och myndigheter för spridning av innehåll.
Och det här är inte bara ett isolerat haveri. Det är en process som i sin förlängning riskerar att påverka tusentals grupper med liknande strukturer. Motståndet som ändå existerar – från envisa skribenter, lokala politiker och slumpmässigt aktiverade demokratiska reflexer – är därmed inte bara viktigt. Det är en livlina. Varje försök till destabilisering i gruppen möts inte med tystnad, utan med mothugg. Tydliga, väldokumenterade, obevekliga svar som visar att trollfabriken inte bara är desperat – den är också sårbar.
Företag är livrädda för att tappa sin marknadsföring
Idén om att radera hatiska inlägg skulle “döda räckvidden” är ett påstående som cirkulerat i såväl digitala marknadsföringsforum som community manager-kretsar i över ett decennium. Den saknar dock empiriskt stöd. Tvärtom visar forskning att borttagning av hatiskt innehåll inte minskar räckvidd – algoritmerna har redan indexerat interaktionerna vid det laget. Plattformar som Meta har själva erkänt att algoritmisk synlighet inte påverkas retroaktivt av moderering.
Trots detta lever föreställningen kvar, som en sorts digital parallell till skrock. Resultatet är en passiv normalisering där företag hellre låter antisemitism och etnisk hets passera, än riskerar ett par procent färre impressions. Och det groteska i sammanhanget är att detta sker samtidigt som annonser för elcyklar, matkassar och hemförsäkringar placeras bredvid innehåll som borde förpassats till den historiska soptippen för decennier sedan.
Samtidigt smyckar många av dessa bolag sina CSR-sidor med grammatiskt korrekta formuleringar om inkludering, ansvar och social hållbarhet – det vill säga den moderna varianten av att vifta med ett FN-paraply samtidigt som man urinerar i vattenreservoaren. När de ställs till svars hänvisar de till “automatiserade placeringar” eller “algoritmisk otur”, som om ansvaret vore ett väderfenomen snarare än en följd av utebliven tillsyn.
Det kan till och med vara så illa att de som ifrågasätter möts av tystnad. I vissa fall verkar det som om inläggen startas av någon kampanjansvarig, som därefter försvinner spårlöst. Semester? Ny anställning? Ångest? Ingen vet. Det enda som står klart är att ingen längre är där för att moderera eller svara. Det lämnar ett vakuum där hat får gro medan affärsansvariga hoppas att stormen blåser över, så länge varumärket inte nämns på Twitter med taggen #bojkott.
Men det är inte algoritmens fel. Det är ett aktivt val. Ett val att inte stöta sig med klickgrupper och nazister. Ett val att framstå som opolitisk. Ett val att slippa ta ställning. Samma sorts val som möjliggjorde historiens mest brutala ideologier att breda ut sig medan näringslivet stod vid sidan och klockade kvartalsrapporter. Cyniskt, javisst. Men framför allt: verifierbart.
Myten om “Sossepesten under åtta år”
Högerdebattörer älskar formuleringen “Socialdemokraterna hade åtta år på sig att förstöra Sverige”. Den låter slagkraftig men det är också en gravt förenklad och intellektuellt ohederlig tolkning av maktförhållandena i svensk politik under 2000‑talet.
Sanningen är att Socialdemokraterna inte haft ett självständigt majoritetsstyre sedan 2002. Valresultaten därefter visar att varje regering – oavsett färg – styrt i minoritet och varit beroende av stöd från andra partier. Redan 2006 bröts det parlamentariska övertaget för S, och sedan dess har inget block haft tydlig dominans utan ständiga kohandelssituationer, Decemberöverenskommelser och januaripakter.
Båda Löfvenregeringarna var tunga minoriteter som tidvis styrde på oppositionens nåder. Budgeten föll redan 2014. Förslagen sablades ned i utskott. Och varje reform måste födas ur smärtsamma kompromisser med allt från Centerpartiet till Liberalerna. Euractivs rapportering efter valet 2014 bekräftar hur svag S-positionen var redan från början.
2022 tog Ulf Kristersson över – även han i minoritet – med ett tydligt beroende av SD:s godkännande för att kunna regera – France24, 2022.
Så när högern ylar om att “sossarna förstört allt på åtta år” ignorerar de både konstitutionella realiteter och sina egna misslyckanden. Den faktiska sanningen? Sverige har sedan 2006 varit ett politiskt stympat land – där varje försök till långsiktig styrning saboterats av splittring, populism och kalkylerad illvilja från precis de rörelser som nu säger sig vilja städa upp. Den som vill skylla all samhällsoro på S får alltså förklara varför SD‑stödd borgerlighet inte lyckats “städa upp” på tre år.
Ett decennium av minoritetsstyre – i siffror
För att ytterligare belysa hur den svenska demokratin präglats av parlamentarisk instabilitet sedan 2002, följer här en sammanställning av valresultat och mandatfördelning. Tabellen visar tydligt att inget block haft egen majoritet sedan Göran Persson lämnade statsministerposten.
| År | Vänsterblock | Högerblock | S minoritetsstyre | Statsminister | S Mandat | Länk till valresultat |
|---|---|---|---|---|---|---|
| 2002 | 191 | 158 | 🔴 Nej | Göran Persson (S) | 144 | Valmyndigheten 2002 |
| 2006 | 171 | 178 | ❌ Nej | Fredrik Reinfeldt (M) | 130 | Valmyndigheten 2006 |
| 2010 | 156 | 173 | ❌ Nej | Fredrik Reinfeldt (M) | 112 | Valmyndigheten 2010 |
| 2014 | 159 | 141 | ✅ Ja | Stefan Löfven (S) | 113 | Valmyndigheten 2014 |
| 2018 | 144 | 143 | ✅ Ja | Stefan Löfven (S) | 100 | Valmyndigheten 2018 |
| 2022 | 149 | 127 | ❌ Nej | Ulf Kristersson (M) | 107 | Valmyndigheten 2022 |
🔴 Nej – S hade egen majoritet men var inte i minoritetsläge.
❌ Nej – S hade ingen statsministerpost och ingen majoritet.
✅ Ja – S innehade statsministerposten men utan egen majoritet i riksdagen.
Samtliga källor är hämtade från Valmyndighetens officiella valresultatsdatabas. Tabellen visar entydigt att inga svenska regeringar – varken socialdemokratiska eller borgerliga – haft ett egentligt mandatövertag sedan 2002. Det är i det här parlamentariska gruset som den högerextrema retoriken om ”sossefascism” gror, som om minoritetsstyre vore ett medvetet sabotage snarare än ett uttryck för ett splittrat väljarkår.
Historiska paralleller – från Weimar till Sveavägen
Hitlers strategi var enkel: underminera tilliten genom att så split, hävda att “etablerade” partier är odugliga och erbjuda radikal enkelhet i utbyte mot total kontroll. Misslyckas man med att förstå detta, kommer historien inte bara att upprepa sig – den kommer att göra det med en ironi så skarp att till och med Weimarrepublikens spöken skulle rodna. Parallellen blir brutal när dagens svenska fascister diskuterar “folkförrädare” och ”vänsterpack” med samma vokabulär som bruna pamfletter brukade beskriva “judiska bolsjheviker” – och samtidigt röstar ned varje förslag som kunde lindra sociala klyftor. Resultatet? En självuppfyllande profetia som stärker narrativet att “inget fungerar”.
“Aldrig mer” låter övertygande tills man inser hur effektivt filterbubblor maskerar fascism som vardagsironi. Alla gör faktiskt något – problemet är att reaktionerna drunknar i bruset. Killinggängets gamla nazistsketch visar på att vi är på väg att göra om samma skit en gång till: Vi skrattar åt galenskapen, men publiken blir större för varje repris.
- Fakta: Sverige leds för närvarande av en moderatledd minoritet som vilar på SD.
- Fakta: Socialdemokraterna regerade i åtta år utan egen majoritet.
- Fakta: Historien visar att högerextremism frodas i oreda.
Den som fortfarande tror att demokratin är självsmörjande kan gott studera valfri Facebook‑grupp där moderation saknas – det behöver inte ens vara den där nazisterna tog över flödet efter en frånvarande administratör. Det kan vara vilken grupp som helst, oavsett om den leds av ett konto som är aktivt, raderat, på semester eller dött i verkliga livet. Vår civila brandvägg står och faller med samma sak den alltid gjort: att fler säger ifrån än de som skriker högst – och att någon över huvud taget har vett nog att låsa dörren innan trollen möblerar om hela huset.
