Detta är ett svar på Kristofer Åbergs debattartikel i Dagens ETC om nazijämförelser i Gaza‑debatten. Åberg har delvis rätt – nazijämförelsen kan mycket väl trivialisera Förintelsen – men han missar samtidigt hur dagens högerextrema israeliska ledarskap och aktuella dödssiffror skapar ett nytt moraliskt bråddjup.
Bakgrund
Sedan den 7 oktober 2023 har det pågått ett krig i Gaza som, per den 4 juni 2025, har kostat omkring 57 000 människoliv – cirka 55 000 palestinier och drygt 1 700 israeler (en.wikipedia.org). Ungefär 80 % av de palestinska dödsoffren klassas som civila enligt flera oberoende analyser (en.wikipedia.org). Samtidigt sitter ministrarna Itamar Ben Gvir och Bezalel Smotrich – båda profilerade högerextremister – i Israels krigskabinett (timesofisrael.com). Diskussionen om Israels agerande har därför blossat upp med ny kraft, och jämförelser mellan dagens Israel och Nazityskland sprids flitigt i sociala medier.
Nazijämförelsen haltar – men verkligheten springer ikapp
Nazitysklands projekt var ett statligt planerat folkmord där sex miljoner judar systematiskt mördades under några få år (holocaustremembrance.com). Att likställa detta med Israels pågående militära operation – hur brutal den än må vara – kan bli fel. International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) listar uttryckligen ”att likna samtida israelisk politik vid nazisternas” som ett exempel på antisemitism (holocaustremembrance.com). Själva jämförelsen trivialiserar alltså Förintelsen och förskjuter fokus från saklig kritik av landets högerextrema styre – ockupation, blockad och misstänkta krigsbrott – till en emotionell förolämpning riktad mot judar i allmänhet. Problemet, som vi kommer till, ligger i något helt annat: Landets styre.
Död är död – men proportioner spelar roll
Varje civilt dödsoffer i Gaza, Israel eller någon annanstans är en moralisk katastrof. Siffror riskerar att avhumanisera – ändå måste de redovisas för att förstå konfliktens omfattning. När kritiker hävdar att ”det är bara drygt femtiotusen döda” relativiserar de ett mänskligt lidande som för de drabbade är absolut. Omvänt innebär den groteska skalan i Förintelsen inte att färre dödsfall i Gaza är mindre värda; det innebär bara att händelserna är historiskt och politiskt olika till sin karaktär.
Högerextrem politik utan antisemitism
Det är fullt möjligt – och nödvändigt – att kritisera den israeliska regeringens politik utan att hemfalla åt antisemitiska narrativ. Ben Gvir har dömts för uppvigling till rasism och stöd till en terrororganisation; Smotrich har öppet förespråkat annektering av Västbanken (timesofisrael.com). Deras agenda för tankarna till etnonationalism och kollektiv bestraffning, men likväl är det skillnad på ”högerextrem” och ”nazistisk” – även om vi själva ofta föredrar att kalla nazister rakt av, eftersom det provocerar bäst så.
När civila bombas i sina hem, når vi en moralisk gräns där etik måste gå före geopolitik. Och när barn dör under rasmassor, spelar det ingen roll vilket språk deras föräldrar talar. Men moralisk klarhet kräver också historisk precision: att bränna ordet ”nazi” på alla som bär Davidsstjärnan flyttar skulden från ansvariga beslutsfattare till en hel folkgrupp. Det är samma kollektiva skuldbeläggning som nazisterna praktiserade – fast från andra hållet.
Thierry Ardisson och en genocidforskare beskrev Gaza som en ”upprepning av Auschwitz utan gaskammare” även om det i sak är felaktigt. Det handlar naturligtvis inte heller om gaskamrar, utan om att metoder som blockad, bombningar och kollektiv bestraffning påminner om samma systematiska utrotning. Men ärligt talat, är det kanske inte så konstigt att folk är förbannade. När halva världen (fel halva) blundar, när folkrätten slaktas live inför öppen ridå, är det inte oväntat att människor uttrycker sig i affekt. Men resultatet blir ändå att judisk historia förvandlas till ett retoriskt tillhygge.
