Joakim Lamotte har dragit på sig sin allra stiligaste offerkofta och bestämt sig för att köra en vals om … Turkiet! Ett land som på inget sätt kan jämföras med Sverige. Men han gör det ändå. Han avslutar sitt snyftkalas med frågan: ”Varför är det så lätt för vissa att se problemen i Turkiet, men så svårt att inse att vi har problem med yttrandefriheten även i vårt land?” Det verkar nästan som att han inte fattat vad han själv skriver.
Men gripandet av Joakim Medin i Turkiet får väl Lamotte att koka av moralpanik?
Nej, inte alls. Han verkar snarare nicka gillande från sitt lilla bunker-kontor. Han är mer upptagen med att såga Medin – inte för själva gripandet, utan för att han tillhör ”fel” tidning. Det spelar ingen roll att Medin fängslats av en regim som förföljer journalister, eller att hela den svenska pressen – från höger till vänster – faktiskt rapporterar om det. För Lamotte handlar det bara om att Medin råkar vara publicerad i Dagens ETC. I nästa andetag tycker han att man ska vara avvaktande med att ta ställning – trots att han inte vet vad som hänt, inte tar reda på det och definitivt inte tänker göra det heller.
Det viktiga är att få skriva ännu en harang om hur kränkt han själv är ihop med sin högerextrema svans. Inte ett ord om journalistikens villkor. Bara ”ETC”, ”vänstern”, ”PKK”, repeat.
Vilka journalister är det då han menar ska försvaras i Sverige? Samnytt? Förtalande idioter med tangentbord är inte journalister – det vet vi ju redan.
PKK?
Lamotte skriver att Medin skulle ha ”nära samarbete” med AFA, och att medierna ”undanhåller” att han har kopplingar till PKK – en terroristklassad organisation. Men han har så klart inga källor. Han har inte ens indicier – förutom att han blint verkar köpa allt som turkiska myndigheter och regimlojala medier påstår – som KSAT, Brussels Times, The Local (och en arkiverad kommuniké från Turkiets kommunikationsdirektorat – skärmdumpar från direktoratet finns här på sidan) där man påstår att Medin deltog i en demonstration kopplad till PKK utan att lägga fram något som helst bevis för samarbete eller medlemskap. Som om Erdoğan vore en pålitligare källa än svenska domstolar. Det enda han har är Medins koppling till Dagens ETC – och eftersom Lamotte hatar den tidningen mer än han hatar att bli ifrågasatt (vilket är en hel del), så försöker han på klassiskt högerpopulistiskt manér att bygga ett luftslott där ETC = vänster = PKK = terrorism.
Det är som att säga att om någon skriver i Dagens Industri så måste de vara miljardärer med insiderinformation från Wallenberg. Det är så dumt att det nästan gör ont.
Vad Lamotte försöker göra är att plantera en misstanke i huvudet på folk utan att behöva ta ansvar för det. Han skriver:
”Vad de däremot inte berättat är att Joakim Medin har nära samarbete med den våldsbejakande och antidemokratiska organisationen AFA.”
Och det han faktiskt skriver skulle mycket väl kunna räcka för en förtalsanmälan – inte trots, utan på grund av att han säger det så rakt ut. Det är ett påstående om en namngiven person i en rättslig kontext, utan bevis, med tydlig avsikt att misskreditera. Alltså: skolboksexemplet på förtal enligt svensk lag. Det enda som skyddar honom just nu är att Medin själv måste göra anmälan – och han sitter, ironiskt nog, fängslad i ett land som verkligen struntar i pressfrihet.
Hyckleri? Ja, men det är ditt eget du beskriver, Jocke.
Lamotte försöker, med det självskadebeteende som blivit hans signum, likställa en svensk journalist fängslad i Turkiet med… sig själv, för att han blivit dömd i svensk domstol. Han skriker om pressfrihetens död för att han inte längre får ljuga fritt om folk utan konsekvenser. Han kallar Sveriges rättssystem för en censurapparat – samtidigt som han kräver att medier som Dagens ETC ska bli av med sina presstöd för att de inte är tillräckligt snälla mot honom. Det är som att höra en förolämpad sjuåring ropa att det är diktatur i klassrummet för att fröken tagit hans Pokémonkort.
Joakim Medin greps i Turkiet – ett land som på riktigt fängslar journalister löpande. Det är ett hot mot pressfriheten. Att svenska politiker reagerar med avsky är inte dubbelmoral, det är… hör och häpna, deras förbannade jobb. Lamotte försöker få det att låta som en konspiration mot ”alternativa medier”, bara för att han inte får samma stöd när han skriver vinklade hatkrönikor om ”Näthatsgranskaren” och sedan åker dit – eftersom han, till skillnad från Medin, faktiskt begått brott.
Men Lamotte är ju inte intresserad av sanning. Han är intresserad av att vara kränkt.
Det är hela hans affärsmodell. Offret Lamotte. Stackars, stackars Lamotte. Han som bara ville kalla det ”granskning”, men som gång på gång glömmer vad bevisföring innebär. Nu slänger han in AFA, PKK, SVT, Ulla Andersson, Lawen Redar och hela det svenska rättssystemet i sin paranoida soppa. Alla är emot honom. Alla är tysta. Alla är hycklare. Möjligen med undantag för den helt objektiva och sakliga nyhetskälla han kallar Samnytt – som ju aldrig haft problem med faktaresistens. Aldrig, eller hur?
Och så kör han sitt klassiska trick: ”Jag säger inte att Medin är terrorist – jag bara antyder det 17 gånger med blinkningar, citattecken och insinuationer.” Det är så fegt att man blir förbannad bara av att läsa.
Vet du vad som är mest tragiskt?
Att Lamotte inte fattar att han själv är definitionen av varför pressetik existerar. Han blandar personliga vendettor med påhittade hotbilder, smetar skit på folk med riktiga journalistiska meriter, och vill ha samma rättigheter som dem – utan att uppfylla en enda förbannad skyldighet. Det är som att en snubbe som aldrig gjort lumpen kräver att bli general, bara för att han sett ett 15-minutersklipp på Youtube med pansarvagnar och slowmotionmusik.
Det märkliga är att vi inte ens vet varför Joakim har skrivit allt det här. Det är så förbannat intetsägande den här gången att hans text mest känns som ett förvirrat gnällbrev utan riktning. Han har skrivit en massa ord – men sagt mindre än någonsin.
Nej, Jocke! Du är inte Joakim Medin. Du är inte hotad av staten. Du är hotad av din egen självbild, din totala oförståelse för vad journalistik är, och din eviga drift att göra allt till en personlig vendetta mot ”etablissemanget” – när det i själva verket bara handlar om att ingen längre tar dina utspel på allvar.
Och det stör honom så mycket att han måste skriva 40 tusen miljarder ord om hur orättvist livet är. Men livet är inte orättvist. Det är bara konsekvent.
