Det är som en klocka, en evig loop av martyrskap, konspirationsteorier och indignation – Joakim Lamotte dyker upp igen lagom till lön och pensionsutbetalningar, redo att mjölka sin trogna Swish-armé på pengar.
Den osedvanligt långa striden mot Kristofer Lundberg fortsätter och det är lite av ett under att Lamotte fortfarande inte blivit inlåst på sluten anstalt. Det handlar fortfarande om att han nekats – av förklarliga skäl – att ta del av en övervakningsfilm från händelsen där han påstår sig ha blivit misshandlad och rånad. Och såklart, enligt honom själv, är det hela ett tydligt bevis på hur rättsrötan frodas i Sverige.
En affärsmodell byggd på evigt gnäll
Lamotte har lyckats skapa en karriär av att spela förföljd, missförstådd och motarbetad. Istället för att arbeta som en riktig journalist, där man presenterar objektiv information och låter läsaren dra sina egna slutsatser, väljer han att ständigt positionera sig som den ensamma sanningssägaren. Varje inlägg bygger på exakt samma mall:
- Jag är offret.
- Vänsterextremister / feminister / ”etablissemanget” förföljer mig.
- Rättssystemet är genomruttet.
- Swisha mig pengar för att jag ska kunna fortsätta ”granska” makten.
Så låt oss dra lite i detaljerna…
”De kvinnliga åklagarna” – en genomskinlig vinkling
Som vanligt lägger han in en pik mot att det var ”tre kvinnliga åklagare” som avslagit hans önskan att få ut materialet. För Lamotte verkar det vara en avgörande detalj att dessa jurister råkar vara kvinnor, vilket får hans lojala svans av kommentarsfältskrigare att spinna loss i teorier om hur ”PK-Sverige” och feminismen styr rättssystemet med järnhand. Vad han såklart glömmer att nämna är att lagen är tydlig: om det finns risk att material kan användas för att trakassera misstänkta, så kan det sekretessbeläggas. Det är inte någon ”konspiration”, det är juridisk praxis.
När bevis saknas, skyll på korruption
Lamotte vill desperat få det att framstå som att han fått sin rättssak nedlagd av politiska skäl. Men det är egentligen ganska enkelt: om tre åklagare, en domstol och polisen alla anser att bevisen inte räcker, så räcker bevisen helt enkelt inte. Att Lamotte anser att det borde göra det är irrelevant. Det finns ingen stor konspiration, det finns bara ett fall som inte håller rättsligt. Men att acceptera det skulle ju inte generera lika mycket Swish.
Swish, Swish, Swish – tiggarhatten är alltid redo
Som alltid avslutas inläggen med ett tydligt budskap: Swisha pengar. Lamotte vill få det att låta som att han är en ”oberoende journalist” som behöver ekonomiskt stöd för att kunna granska makten. I verkligheten är han en swishberoende ”influencer” som länge levt på att odla en förföljelsemyt där han alltid är den förtryckta sanningssägaren.
Samma gamla Lamotte, samma gamla narrativ alltså. Det finns inget nytt här, bara ett nytt inlägg i en aldrig sinande ström av självömkan och högljutt gnäll eftersom han inte har ett riktigt jobb med en riktig inkomst. Klockan tickar, och det dröjer nog inte länge innan nästa ”skandal” dyker upp på hans sida – lagom till att hans lättlurade följare fått in sina pensionspengar.
