Det är tisdag, solen går upp i öster och Joakim Lamotte har återigen lyckats skriva något som får en att undra om han glömde hjärnan på busshållplatsen. Denna gång handlar det om svenskt bistånd och hur det, enligt honom, ödelägger Sveriges försvar och välfärd.
Problemet? Hans argument har ungefär samma stabilitet som ett korthus i storm.
Lamotte påstår att Sverige skickar ”hundratals miljarder” i bistånd till ”skurkstater”. Det låter ju förfärligt! Men om man faktiskt orkar läsa en faktabok (vilket vi vet är en utmaning för Lamotte och hans svans) så ser man snabbt att Sverige har en biståndsnivå som ligger runt en procent av BNP. Av denna går en stor del till humanitära insatser, katastrofhjälp och utvecklingssamarbeten.
Och varför gör vi detta?
Jo, för att det långsiktigt förbättrar säkerheten för hela världen – inklusive Sverige. När vi hjälper samhällen att bli stabilare minskar risken för konflikter, flyktingströmmar och terrorism. Vilket i förlängningen gör att vi slipper ta itu med ännu större problem längre fram.
Men enligt Lamotte är det här ”skattepengar i sjön”. Istället borde vi, enligt hans lysande analys, slänga alla resurser på försvaret. För ja, vi måste rusta upp – men att tro att man måste välja mellan försvar och bistånd är som att påstå att man måste sluta reparera taket för att köpa nya däck till bilen. Det ena utesluter inte det andra.
Och den här idén om att biståndet ”bara går till korrupta diktaturer”? Fullständigt nonsens. Sverige ger bistånd till organisationer som FN, UNICEF, och Världsbanken, och ja, ibland går pengar till länder där korruption är ett problem – men det betyder inte att pengarna per automatik försvinner ner i fickorna på någon minister i Kongo. De går till skola, sjukvård och vattenrening för miljontals människor som annars skulle leva i misär. Men det kanske Lamotte tycker är onödigt?
Och så denna eviga intellektuellt svältfödda krokodiltårar jämmerlåt om att ”vi har pensionärer som svälter”? Ja, det finns problem i Sverige, men att peka på biståndet som boven i dramat är ren dumhet. Sveriges ekonomiska problem handlar om allt från misslyckad skattepolitik till ekonomisk stagnation, men det är ju förstås mycket enklare att skylla på biståndet än att erkänna att en viss regering med bruna inslag har styrt oss in i en vägg.
Lamotte försöker framstå som en man av ”vanligt folk” men hans argument håller ungefär lika bra som en fallfärdig lada i stormvind. Sverige kan, och bör, fortsätta att vara en humanitär stormakt. Att värna om världens mest utsatta handlar om moral, ansvar och strategisk säkerhet.
Lamotte? Han fortsätter att svamla om biståndspengar medan han cashar in på att hata allt som är progressivt. Vi låter honom göra det, medan vuxna i rummet fortsätter jobba för en bättre värld.
