Fredrick Federleys comeback är en politisk fråga. Det räcker gott. Vi behöver inte låtsas att juridik, ansvar och omdöme blir klarare av att Joakim Lamotte ställer sig i vägen och börjar veva med den vanliga uppsättningen lockrop för kommentarsfältets mest rättshaveristiska hovrätt.
Att Federleys namn återkommer i offentligheten är i sig inte konstigt. Han söker själv tillbaka till politiken. Men Lamotte och den miljö som lever på samma typ av drev nöjer sig aldrig med att ställa frågan en gång och sedan pröva svaret. De arbetar efter en enklare princip: den som en gång förknippats med skandal ska förbli politiskt radioaktiv för all framtid. Ingen prövning. Ingen proportionalitet. Ingen möjlighet att skilja mellan ansvar, skuld och omdöme. Bara samma malande repris, tills varje försök att återvända till offentligheten framstår som ett brott i sig.
Det är där högerns drevmaskin blir så genomskinlig. Den talar gärna om ansvar, men det den egentligen vill ha är permanent social kvarstad. Inte rättvisa, utan evig märkning. Inte granskning, utan ett system där vissa människor ska stå till offentlig förvaring i all oändlighet, så att samma publik kan få utlopp för samma affekt om och om igen.
Det som inte räcker är Lamottes modell. Där förvandlas granskning till smittolära för vuxna. Man placerar en offentlig person bredvid ett mycket grovt brott, radar upp gärningsbeskrivningen i maximal detalj, väntar på att läsaren ska bli tillräckligt illamående och låter sedan obehaget göra resten av jobbet. Det är inte text. Det är verbal forensik för människor som tror att rättssäkerhet är något man kan hoppa över om man känner sig tillräckligt upprörd.
Först kommer brottskatalogen. Sedan kommer närhetsprincipen. Därefter följer den lilla högerextrema folktribunalen där allt kokas ned till en enda fråga: Vem kan vi hålla ansvarig i andra hand, tredje hand eller femte hand, bara för att slippa tänka en gång till? Det är en metod som passar utmärkt för den som vill framstå som kompromisslös men helst undviker precision.
Federley var inte den som dömdes för de brott Lamotte exploaterar. Det är en avgörande skillnad. Den är juridisk, moralisk och språklig. Den är faktiskt så central att hela Lamottes text måste bygga runt den för att få ihop sitt lilla offentliga steningsevenemang. Därför blir formuleringarna som de blir. Därför staplas brotten. Därför övergår kritik till kollektiv skuldföring. Därför presenteras allt som om varje grad av avstånd vore ett störande tekniskt problem som helst borde avskaffas.
Det är också här den svenska ytterhögern brukar visa sitt verkliga intresse. Den bryr sig sällan om principer när principer blir besvärliga. Den bryr sig om användbar vrede. Den bryr sig om social avrättning som underhållningsform. Den bryr sig om att hålla igång ett tillstånd där omdömeskritik, skuldfrågor och juridiskt ansvar glider ihop till en grå sörja som alla förväntas äta med andakt.
Lamotte skriver som vanligt med den där särskilda tonarten som uppstår när en man upptäckt att indignation går att monetarisera så länge man aldrig stannar upp tillräckligt länge för att bli noggrann. Det är en affärsmodell. Man tar ett verkligt obehagligt förlopp, pressar ut maximal affekt ur materialet och serverar det till en publik som redan bestämt sig för att förakt är samma sak som analys. Resultatet blir ungefär vad man kan vänta sig när offentlig debatt drivs som lågprisimport av lynchstämning.
Vi säger gärna att Federleys omdöme kan och ska prövas politiskt. Väljare får avgöra om förtroendet är förbrukat. Partier får äga sina kandidaturer. Journalister får ställa frågor. Motståndare får kritisera. Det tillhör demokratin. Det tillhör den vuxna världen.
Det Lamotte ägnar sig åt tillhör något annat. Det är drevets infantila juridik, där skuld antas färdas genom bostadsadresser, relationer och social närhet som om lagboken vore skriven av medeltida byäldste med tillgång till Facebook. Det är grovt, förenklat och djupt ohederligt. Det är också politiskt bekvämt för en miljö som gärna talar om moral men får utslag av varje försök till konsekvent tillämpning.
Vi behöver inte försvara Federley för att avfärda den modellen. Det räcker att hålla fast vid en enkel ordning: ansvar ska placeras där det hör hemma, kritik ska vara precis och offentligheten ska inte styras av människor som tycker att närhet till ondska är tillräckligt för att själv få leka domare.
Centerpartiet får gärna förklara varför de vill återvinna detta haveri. Federley får gärna svara på varför väljarna ska lita på hans omdöme nu. De frågorna är sakliga. De är relevanta. De är vuxna.
Lamottes text är något annat. Den är ännu ett bevis på hur den högerextrema drevkulturen arbetar när den vill se ut som granskning. Den skriker om ansvar, slarvar med gränserna för ansvar och hoppas att ingen ska märka skillnaden. I ett friskare offentligt klimat hade det betraktats som ett metodfel. I hans egen publik betraktas det som mod.
Det säger i vanlig ordning mer om publiken än om måltavlan.