Just nu kokar internet. Det blev en sån där klassiker där rubriken springer 100 meter före innehållet. Socialdemokraterna sa nej till ett utskottsinitiativ från MP, V och C om att stoppa de så kallade tonårsutvisningarna, och det tolkades i många flöden som att S accepterar utvisningarna som de ser ut i dag – även i grupper där man annars förväntar sig att kritiskt tänkande sitter i ryggmärgen. Men så enkelt är det inte.
Efteråt har dessutom flera socialdemokrater gått ut och sagt att den bilden är fel, och att de vill ha en lösning som faktiskt får effekt. Samtidigt ljuder nu tunga namn i debatten, särskilt på Facebook, som kräver en omedelbar pudel – trots att mycket talar för att det är pressens rubriksättning, konfliktlogik och klickdriven ragebaiting, där ilska och snabba reaktioner premieras på bekostnad av sammanhang och eftertanke, som låst fast frågan i ett missvisande narrativ redan från start.
TLDR: Det som hände var ett nej till en specifik riksdagsmanöver, inte ett nej till att stoppa utvisningarna. Samtidigt är S en del av bakgrunden till att de här fallen finns, och kommunikationen blev ett självmål. Det är detta vi går igenom, nedan.
Rubriksättningen och trollfabriksnarrativet
Det finns ett extra lager här som gör att allt brinner fortare än det borde: flödeslogik och organiserad förstärkning. Vi vet att SD har jobbat med anonyma konton och intern jargong som kallats just ”trollfabriker” i granskningar. Det som blir tydligt i efterhand är hur detta i praktiken blivit omvänt: det är inte bara sociala medier som påverkas, utan hur etablerad massmedia plockar upp, förstärker och normaliserar de konfliktramar som redan satts.
Det är inte en ”känsla” utan dokumenterat i TV4:s Kalla fakta-granskning, återgivet av SVT och prövat av Granskningsnämnden som i efterhand friade programmet. Granskningarna visar att det finns organiserade aktörer som aktivt försöker styra vilka vinklar som blir virala och vilka citat som klipps loss ur sitt sammanhang, vilket påverkar hur berättelser får spridning. Detta har bland annat belysts i SVT:s genomgång ”Här är de anonyma kontona som SD kontrollerar – kallas trollfabrik internt” och i Mediemyndighetens besked om att Granskningsnämnden friade TV4:s program Kalla fakta.
När detta kombineras med vanlig klicklogik i media blir resultatet rätt förutsägbart: rubriken måste vara skarp, konfliktcitatet måste ligga tidigt, och den som inte läser längre än tre rader tror att hela saken är avgjord. I just den här historien blev ”S säger nej” det perfekta bränslet, för att det passar en redan etablerad berättelse om att S ”följer SD”.
Vi har redan analyserat den här mekaniken tidigare, med fokus på hur vissa redaktionella mönster tenderar att lägga sig nära SD:s sätt att rama in frågor. Det behöver inte betyda att någon ”tycker att SD har rätt” i sak. Det räcker att man jagar klick, tempo och konflikt i en miljö där vissa aktörer medvetet matar fram just konflikt.
Här finns den avgörande förskjutningen som lätt missas. SD:s långvariga arbete med anonyma konton och koordinerad opinionsbildning har inte bara påverkat sociala medier, utan också flyttat misstankens fokus. I dag behandlas i praktiken ofta Socialdemokraterna – och närstående miljöer som AiP – som om de vore trollfabriken. Effekten blir att S tillskrivs manipulation, cynism och narrativ kontroll, medan SD framstår som den ”uppriktiga” parten. Det förändrar hur journalister läser, tolkar och sätter rubriker om S, redan innan innehållet ens prövats. Se våra tidigare artiklar nedan.
Analys: Varför härmar TV4 och Expressen Sverigedemokraternas retorik
Vältider och underminerandet av S trovärdighet
Är problemet AiP – eller att Lamotte själv inte får stödpengar
Vad betyder ”tonårsutvisningar” i det här sammanhanget?
Det handlar om unga som kommit hit med familj, levt här i flera år och haft uppehållstillstånd kopplat till sina föräldrar. När de fyller 18 bedöms de som vuxna i anknytningshänseende. Om de saknar egna skyddsskäl eller egen grund för tillstånd kan de få beslut om att lämna landet, även om föräldrar och syskon får stanna. Den praktiska effekten blir familjesplittring.
SVT:s rapportering satte fart på det här igen när de rubricerade beskedet som att S säger nej till förslaget om tonårsutvisningar. Artikeln är publicerad 4 februari 2026 och uppdaterad 5 februari 2026.
I texten förtydligar SVT i sin rapportering om att S säger nej till förslag om tonårsutvisningar att det handlar om att S säger nej till att ”gå ihop med oppositionen” för att driva utskottsinitiativet, och de återger Ida Karkiainens skriftliga kommentar med formuleringen om att ”Sverige har en integrationsskuld” och att en stram migrationspolitik är en förutsättning för att integrationen ska fungera. Samtidigt står det också att hon pekar på migrationsminister Johan Forssells besked om att regeringen ser över en ”ventil” för gruppen och att S är öppna för att samarbeta med regeringen.
Det som sker i flödena är att rubriken och konfliktcitatet överlever, medan förtydligandet om metodvalet och ventilen ofta försvinner. Det var där bilden låste sig för många. Reaktionen som många ger uttryck för – om det verkligen kan vara rimligare att utvisa någon senare i stället för nu – är i praktiken den fråga väldigt många sitter med just nu. Frågan är rimlig, men bygger på ett falskt val: det handlar inte om att föredra utvisning vid 18 framför 21, utan om huruvida en åldersflytt i sig faktiskt löser problemet eller bara skjuter samma konflikt några år framåt.
Integrationsskulden får hela internet att se rött
Här behöver också begreppet ”integrationsskuld” redas ut, eftersom det väckt starka och i många fall arga reaktioner. I den offentliga debatten har uttrycket mötts av allt från saklig begreppskritik till ren ilska. Kritiker menar att ordet i sig är diffust, otydligt definierat och riskerar att reducera människor till problem eller objekt, snarare än att beskriva faktiska samhällsbrister. Andra pekar på att integration i praktiken till stor del fungerar: att invandrade människor bär upp låglöneyrken, arbetar, betalar skatt och att det som ofta kallas ”integrationsproblem” i själva verket handlar om bostadspolitik, arbetsmarknad och klasskillnader.
När Karkiainen använder ordet handlar det dock inte om att peka ut individer eller legitimera utvisningar, utan om ett strukturellt resonemang som länge funnits inom socialdemokratin: att staten och kommunerna under lång tid misslyckats med bostäder, skola, arbete och etablering för människor som redan befinner sig i landet. I den logiken används ”skuld” på samma sätt som man talar om underhållsskuld i infrastruktur – något som byggts upp över tid och som kräver resurser och politiska beslut att åtgärda.
Problemet är att begreppet i dagens debattklimat är extremt laddat och öppet för fria tolkningar. Många hör ett skuldbeläggande av migranter, andra hör ett tekniskt samhällsproblem. I ett flöde präglat av ragebait och konflikt blir det förstnämnda nästan oundvikligt. Resultatet blir att ordvalet i sig tar över diskussionen, och att sakfrågan – vad som faktiskt behöver göras för att människor ska kunna stanna, leva och integreras på riktigt – hamnar i bakgrunden. Det bidrog ytterligare till att rubriker och citat lossnade från sitt sammanhang och förstärkte ilskan i flödena.
Vad var utskottsinitiativet som S sa nej till
Utskottsinitiativet från MP, V och C bestod i huvudsak av två delar, som även sammanfattas i SVT:s rapportering och i de öppna styckena hos Dagens ETC.
Den första var att höja anknytningsåldern från 18 till 21 år. Det innebär att unga upp till 21 skulle kunna få uppehållstillstånd genom sina föräldrar och därmed inte automatiskt falla ur familjeanknytningen vid 18-årsdagen.
Den andra var att återinföra ”särskilt ömmande omständigheter” som generell bedömningsgrund i utlänningslagen, alltså ett bredare undantag som ger Migrationsverket och domstolarna större utrymme att väga in individuella omständigheter.
Socialdemokraternas invändning, så som den formulerats av flera företrädare, är att detta i praktiken inte löser grundproblemet utan skjuter det framför sig. Höjd anknytningsålder flyttar tröskeln från 18 till 21, men lämnar samma situation tre år senare för den som fortfarande saknar egen grund för tillstånd. Samtidigt vill partiet inte återgå till den tidigare ordningen med generella undantag utan invänta ny praxis i Migrationsöverdomstolen och en mer preciserad lösning via lag eller instruktion.
Det är alltså inte ett ställningstagande för utvisningarna i sig, utan ett avståndstagande från just den här konstruktionen och metoden.
En del av problemet här är att det inte finns något dokumenterat heller. Det finns inget regeringsförslag, ingen proposition, inget departementspromemoria (Ds), inget lagutkast och inget diariefört dokument som man kan länka till och säga ”här är initiativet”.
Är detta bara oppositionell taktik eller ett genuint missförstånd?
Det går att se två saker samtidigt.
För det första: ja, S befinner sig i opposition och saknar egen makt att ändra rättsläget här och nu. I den situationen väljer partiet att inte lägga sin tyngd bakom ett initiativ som de bedömer saknar majoritet och som de menar riskerar att bli symbolpolitik. Det är ett klassiskt oppositionsresonemang om metod, timing och verkan.
För det andra: nej, det betyder inte att S bara är ”missförstådda” i någon neutral mening. Partiet har varit med och format den migrationspolitik som lett fram till dagens situation, och när man då säger nej till ett konkret initiativ utan att samtidigt presentera en lika konkret alternativ lösning, uppstår ett rimligt förtroendeproblem. Det är inte bara en rubrikfråga, utan en konsekvens av tidigare vägval.
Med andra ord: S säger nej av taktiska och processuella skäl, inte för att de accepterar utvisningarna i sak. Men det valet sker i ett politiskt landskap där många redan upplever att partiet rört sig långt från sina tidigare positioner. Därför blir utrymmet för välvilliga tolkningar litet, och rubrikerna får extra genomslag.
Vad sa S enligt medierna?
I flera medier reducerades beskedet snabbt till ett enkelt ”S säger nej”. I princip kan tolkningen göras att S stödjer bara fortsatta utvisningar av ungdomar (den direkta effekten av detta fummel blir att S kan tappa väljare, i synnerhet de som inte begriper att man ska läsa lite till).
Ett tydligt exempel är Dagens ETC, som rubricerade frågan som att Socialdemokraterna säger nej till att stoppa tonårsutvisningarna och lyfte fram citatet ”Sverige ska ha en stram migrationspolitik” från Ida Karkiainen.
I sak återgav Dagens ETC korrekt att S inte ställde sig bakom utskottsinitiativet från MP, V och C, men rubriksättning och ingress gör att avgörande kontext lätt tappas: att initiativet (enligt vad som framgår innan betalväggen) innehåller två huvuddelar – höjd anknytningsålder till 21 år och ett återinförande av ”särskilt ömmande omständigheter” som bedömningsgrund. Själva artikeln går sedan in i prenumerationsläge efter de första styckena, vilket gör att många i delningar bara ser rubrik, citat och konfliktvinkel.
ETC beskrev också hur Centerpartiets Niels Paarup-Petersen kallade Socialdemokraterna ”dumma i huvudet” om de röstade ner förslaget, vilket ytterligare förstärkte bilden av ett principiellt nej snarare än ett taktiskt och processuellt ställningstagande.
I texten framgår att S hänvisar till stram migrationspolitik, men utan att samtidigt tydligt redogöra för att partiet säger sig vilja införa en annan lösning via regeringens aviserade ventil. För den som bara möts av rubrik, citat och konfliktlinje blir slutsatsen lätt att S accepterar eller försvarar utvisningarna i sig.
Det här är också exakt den typ av rapportering där ett nej till form och metod uppfattas som ett ja till konsekvensen. Du behöver bara läsa artikeln snabbt, eller via delningar i sociala medier, och så är allt kört.
Vad S-företrädare har försökt rätta efteråt
I de Facebookinlägg vi tittat på som hastigast, och i den svans av ”förtydliganden” som kommit, är kärnan ganska konsekvent:
Socialdemokraterna säger att de tycker utvisningarna är orimliga, att rubriker som antyder att de vill ha utvisningarna är missvisande, och att de vill få fram en lösning som faktiskt går igenom och får effekt. Man pekar på att regeringen har pratat om en ”ventil” och att S är berett att agera när det ligger ett skarpt förslag.
Det är ungefär den linjen som Allan Larsson landar i när han skriver ”hellre resultat än rubriker” i sitt inlägg på Facebook och beskriver utskottsinitiativet som något som troligen ändå röstas ner.
En mer ideologiskt utförlig förklaring kommer från Lawen Redar i ett inlägg på Facebook, där hon placerar frågan i Socialdemokraternas bredare omläggning av migrationspolitiken. Hon slår fast att partiets linje är stram migration kombinerad med tydlig skillnad mot Tidöpartiernas politik. Redar betonar att S sagt nej till angiverilagar, höjda återinvandringsbidrag och retroaktiva indragningar av permanenta uppehållstillstånd, just för att dessa syftar till att driva redan integrerade människor ur landet.
När det gäller tonårsutvisningarna beskriver Redar dem som orimliga, pekar på att frågan prövas i Migrationsöverdomstolen och hänvisar, liksom andra S-företrädare, till att regeringen aviserat en ventil. S val att inte stödja utskottsinitiativet motiveras med att det saknar majoritet och innehåller delar partiet inte står bakom. Hennes poäng är att det i nuläget bara är regeringen som faktiskt kan förändra rättsläget.
Samma sak ligger i Ida Karkiainens egna formuleringar: rubriken blev att S inte ”går med” på stoppet, men hennes poäng är att man vill göra något åt saken – fast inte via just den här vägen.
”Ventil” är fortfarande ett löfte och en inriktning, inte ett färdigt beslut som stoppar något i morgon. Det finns en skriftlig fråga i riksdagen som hänvisar till migrationsministerns pressbriefing den 9 januari 2026, där ministern ska ha sagt att regeringen tittar på hur en ventil kan byggas in.
Samtidigt publicerade Aftonbladet i januari en genomgång om att fler unga utvisas ensamma och kopplar det till åtstramningar och borttagna möjligheter till undantag.
Så ”ventilen” är en möjlig lösning som pratas om. Den är inte den lösning som redan finns.
Förhastade slutsatser och rubrikläsning som politiskt självskadebeteende
En sak som blivit smärtsamt tydlig i den här debatten är hur snabbt många drar långtgående slutsatser på extremt tunt underlag. En rubrik, ett citat, och sedan är domen klar. Det finns ett tydligt mönster där helhetsbilden försvinner redan innan den hunnit förklaras.
Att S säger nej till ett utskottsinitiativ blir i flödena till att S ”vill utvisa ungdomar”. Att S talar om stram migration blir till att S ”köper SD:s världsbild”, de vill säga analys på ren affekt.
Särskilt tydligt blir detta i diskussionen om 18 kontra 21 år. Förslaget att höja anknytningsåldern till 21 framställs ofta som en lösning, men i praktiken flyttar det bara problemet tre år framåt. Samma logik återkommer då: vad händer när personen fyller 21 och saknar egen grund för tillstånd? Utan en bredare konstruktion löser man inte grundproblemet med familjeanknytning och etablering, man skjuter det framför sig.
Det är också här som flera socialdemokratiska företrädare antyder att något mer genomgripande kan vara på väg. Både Karkiainen och Redar hänvisar till ”ventilen” och till pågående rättslig prövning i Migrationsöverdomstolen. Det talas inte om att kopiera gamla undantag rakt av, utan om att hitta en modell som håller juridiskt och politiskt över tid.
Det betyder dock inte att kritiken saknar fog. Men det betyder att debatten blir märkligt binär när varje processresonemang tolkas som moraliskt avståndstagande från de ungdomar det handlar om. Även om man köper S-linjen om ”resultat”, finns det en annan bit som gör att folk inte tror på förklaringen: S har varit med och format regelverket som lett fram till det här läget. Svenska Dagbladet tar upp i en genomgång om att S vill ha stram migration men säger nej till tonårsutvisningar att partiet röstade 2023 för att ta bort en tidigare ventil, och placerar dagens situation i den kedjan.
Det betyder att när S säger ”vi vill lösa det”, så kommer nästa fråga direkt: ”Varför var ni med och byggde det?” Den frågan är inte bara en rubrikfråga. Den är politiskt reell.
Kommunikationsmissen som blev ett eget problem
Anne-Marie Lindgren sätter fingret på själva mekaniken i ett inlägg på Facebook: om man tycker utvisningarna är orimliga men inte vill stödja ett specifikt utskottsinitiativ, då måste man kommunicera så att folk fattar skillnaden. Annars kommer tolkningen av sig själv.
Hon lyfter också en sak som många missar när det blir ”vänta på ventil”: utvisningarna fortsätter under tiden. Det är svårt att prata bort med processargument när människor får besked nu.
Det här har också börjat glida från en sakfråga till en intern förtroendefråga.
I Rörelsen, som är en plattform för socialdemokratisk idédebatt, publicerades den 6 februari 2026 en debatttext av Robin Wäsche med rubriken ”S-ledningen underskattar medlemsdemokratin”. Han utgår från att han delar partiets grundlinje om stram och rättssäker migration, men menar att det blir allvarligt när partiet misslyckas med att förklara sina vägval. Poängen är inte att S inte ställde sig bakom utskottsinitiativet ”i sin helhet”, utan att man inte tydligt berättade varför och var gränsen gick, vilket skapar ett tomrum som fylls av spekulationer och misstro.
Texten placerar också händelsen i ett större mönster av snabba positionsförflyttningar som upplevts komma ”uppifrån” och presenteras som färdiga beslut, där migration och Nato nämns som exempel. Wäsche skriver uttryckligen att han inte angriper politisk riktning i sig, utan arbetssättet: förankring, intern dialog och kommunikation, vilket han utvecklar i debattartikeln ”S-ledningen underskattar medlemsdemokratin” i Rörelsen.
Det här är relevant av två skäl.
Det första är att det stärker bilden av att rubriksättningen inte bara skapade missförstånd i ”allmänheten”. Den slog rakt in i en redan trött intern publik.
Det andra är att det gör pudelkraven svårare att hantera. Om folk upplever att de förväntas försvara en linje de inte förstått eller fått vara med och forma, då är det inte säkert att en snabb justering av formuleringar räcker. Då vill man se ett tydligt besked om vad S faktiskt tänker göra, och när.
Kan spårbytet ha blandats ihop med här?
Ja, det är en rimlig gissning. Spårbytet är en annan reform, men i praktiken hamnar allt i samma känsla av ”hårdare, snabbare, mer ut”.
Spårbyte var möjligheten att, efter avslag på asyl, kunna ansöka om arbetstillstånd inifrån Sverige om man hade jobb. Den möjligheten försvann den 1 april 2025 enligt Migrationsverket.
När människor redan är uppe i varv om tonårsutvisningar, och samtidigt minns att spårbyte avskaffats utan övergångsregler, då blir det lätt att allt blir ”S är med på allt, alltid” i en och samma klump. Det behöver inte vara logiskt. Det räcker att det är konsekvent i känslan. I den bakgrunden försvinner ofta att motståndet mot spårbyte inte bara kommer från höger, utan också från fackligt håll. LO har till exempel i sitt remissvar om ett förbättrat system mot arbetskraftsexploatering pekat på hur spårbyte kan undergräva villkor och skapa exploatering (LO:s remiss), och Transportarbetareförbundet har drivit linjen att skärpta regler behövs för att skydda arbetstagare snarare än arbetsgivare (LO vill ha skärpta regler).
Det där är relevant bakgrund, men det förklarar inte huvudkonflikten vi analyserar just nu.
Redaktörens slutord
Om vi ska kunna säga ”media missrepresenterar” eller ”S gömmer sig bakom processen” utan att gissa, behöver vi hålla oss till det som faktiskt går att belägga. Utskottsinitiativet från MP, V och C (så som det återges i SVT och i de öppna delarna av ETC) bestod av två huvuddelar: höja anknytningsåldern från 18 till 21 år och återinföra ”särskilt ömmande omständigheter” som bedömningsgrund. Det är därför en rimlig fråga om en ren åldershöjning bara flyttar samma problem tre år framåt.
S-linjen som nu återkommer i flera förtydliganden är att de inte kan ställa sig bakom hela konstruktionen, att de vill invänta praxis från Migrationsöverdomstolen, och att de bedömer att en ”ventil” behöver komma via regeringen för att få faktisk effekt. Samtidigt säger Magdalena Andersson till SVT att de rapporter som kommer om gymnasieungdomar som utvisas är ”orimliga”, men hon motiverar hållningen med att partiet avvaktar regeringens besked om ventil. Det går att belägga i SVT:s uppföljning om den interna S-kritiken.
Nästa sak som måste spikas är vad ”ventil” faktiskt betyder i praktiken. I SVT:s Aktuellt-rapportering sägs att regeringen ser över övergångsbestämmelser för situationer där någon fyllt 18 men fortfarande bedöms beroende av sin familj. Det är fortfarande ett ”ser över” och ”öppnat för” – inte ett beslut som stoppar utvisningarna direkt.
Slutligen måste vi vara ärliga med varför rubrikspridningen blev så giftig den här gången. Dagens ETC-artikeln går över i prenumerationsläge redan efter de första styckena (den stannar vid ”Vill du fortsätta? Bli prenumerant”), vilket gör att många delningar i praktiken består av rubrik, ingress och konfliktcitat. Då blir rubriken berättelsen, oavsett vad resten av texten säger.
Uppgiften här är ganska konkret. Vi behöver skilja på vad S röstade om (metod), vad S säger att de vill uppnå (mål), och vad som händer med ungdomarna tills en ventil eller ny praxis faktiskt finns på plats. Där avgörs om det här handlar mest om rubriker – eller mest om politiska val.