Det låter som en Disney-saga. Slott, guld, segergudinnor och en hjälte som råkar vara väldigt nöjd med sig själv. Men det är det inte. Det här är ingen animerad fantasi med lyckligt slut, utan en genomgång av verkliga byggplaner där varje kolonn, kvadratmeter och bunker säger mer om makt, självbild och politisk teater än om arkitektur i egentlig mening. Det är en djupdykning i Trump-visioner – där drömmen om nationell storhet tar formen av balsalar i Versailles-stil, underjordiska kommandocentraler och monument stora nog att synas från rymden, eller åtminstone från Trumps ego.
Visioner i marmor och guld: Större, lyxigare, Trumpigare
Donald Trump visar stolt upp miniatyrmodeller av sin planerade triumfbåge vid en middagsbjudning i Vita huset den 15 oktober 2025 (bildpubliceringen hos Hyperallergic). De små segergudinnorna på toppen antyder exakt vilken triumf som avses.
Donald Trumps arkitektoniska ambitioner under sin återkomst till makten kan sammanfattas med ett motto: större, lyxigare, Trumpigare. Här finns ingen blygsamhet. Presidenten har satt igång byggprojekt som får Vita husets tidigare renoveringar att framstå som tältläger på bakgården. I spetsen står en gigantisk statsbalsal – en ny East Wing-byggnad på 89 000 kvadratfot – alltså en tillbyggnad större än hela Vita husets ursprungliga yta, enligt The Guardians genomgång av förslaget. Trump avfärdade de provisoriska tälten för statsbanketter som ”ingen vacker syn” och krävde en permanent sal som skulle spegla hans egen storslagenhet, något som även beskrivs i Wikipedia-artikeln om White House State Ballroom. Ursprungsplanen att få plats med 650 gäster växte snabbt – först till 900 och sedan till symboliska 999 gäster, vilket noterats i samma dokumentation av projektets utveckling. (Kanske ansåg han att 1000 vore för rakt på sak.) Interiören utlovar ”kristallkronor och utsirade kolonner” i överdådig Louis XIV-stil, något som kritiserats i både Wikipedia-sammanställningen och i LGBTQ Nations analys av byggets symbolik. Kritiker menar att pråligheten är malplacé och skamlöst ostentativ för en demokratisk regeringsbyggnad, medan Trump själv kallar bygget ett ”nödvändigt tillskott” till nationens ära och jämför sig med tidigare presidenter som byggt ut Vita huset – om än ingen av dem rev en hel flygel för en privat balsal, vilket framgår av Business Insiders bildgenomgång av rivningen och The Guardians rapportering om rättsprocessen kring projektet.
Den nya balsalen är dock bara en del av Trumps vision. Under marken döljer sig även en moderniserad bunker. Vita huset har alltid haft det hemliga President’s Emergency Operations Center under East Wing – en bunker från 1940-talet. Denna har nu rivits ut och ersätts av en ”topphemlig” anläggning med senaste teknik, enligt People.coms granskning av den nya underjordiska anläggningen och Wikipedia-sammanställningen om White House State Ballroom. En källa liknade den gamla bunkern vid “en väldigt komplicerad ubåt från 1940-talet”, komplett med egen ström- och vattenförsörjning, vilket beskrivs i People.coms rapportering om ombyggnaden. Trump-administrationen bekräftar att militären är djupt involverad i underjordbygget, något som även framgår av Wikipedia-artikeln om projektets säkerhetsdelar. Officiellt påstås balsalsprojektet ”förstärka kritisk funktionalitet och säkerhet”, ett uttryck som Vita huset använder enligt People.coms genomgång av administrationens uttalanden – kodord för att gräva djupt utan att allmänheten får veta detaljerna. Faktum är att elkapaciteten i området hastigt byggs ut femfaldigt och nya kyltorn installeras, något som ifrågasätts i The Drey Dossiers analys av byggprojektets energibehov. Cyniker misstänker att Trump egentligen bygger sin egen Pentagon under jord, en högteknologisk kommandocentral för “presidenten som kan göra vad han vill”. Trump har ju själv skrutit om sin oinskränkta makt över bygglov: “Sir, det här är Vita huset. Du är USA*:s** president, du kan göra vad du vill”*, berättade han nöjt att tjänstemän sagt till honom, enligt The Guardians rapportering om rättsprocessen kring balsalsbygget. Uttalandet – lika delar storhetsvansinne och naivitet – kunde ha varit hämtat ur en satir, om det inte vore dokumenterat.
Trumps monumentala vision kulminerar i planerna på en triumfbåge i Washington D.C. Lagom till USA:s 250-årsjubileum vill han resa en ”Independence Arch” vid Memorial Bridge – ett bygge så stort att Lincoln-monumentet skulle se ut som en dvärg i jämförelse, enligt The Guardians beskrivning av projektets skala och deras genomgång av platsvalet. Trump har specifikt begärt 250 fot höjd (ca 76 meter) – ”250 för 250 år är mest logiskt”, förklarade han belåtet, eftersom höjden i fot då matchar jubileumsårens antal, vilket framgår av The Guardians redogörelse för presidentens resonemang och deras uppgifter om intern kritik mot storleken. Bågen, som redan döpts till ”Arc de Trump” i folkmun, ska övertrumfa Napoleons Arc de Triomphe i Paris (50 m) med råge, något som jämförs i både The Guardians rapportering och Finance & Commerces genomgång av höjdambitionerna.
”Arc de Triomphe… vi ska slå den med hästlängder” lovade Trump själv vid en julmottagning, enligt The Guardians referat från middagen. Och mycket riktigt: Trumps triumfbåge skulle bli omkring 250 procent högre än Paris-varianten och vida högre än Washingtons eget Lincoln Memorial (100 fot), vilket framgår av The Guardians faktajämförelser och Finance & Commerces måttsammanställning. I Trumps värld finns inget tak för storleken – utom möjligen himlen själv, som han enligt uppgifter planerar pryda med en förgylld segergudinna ovanpå bågen. När han under en middag ombads förtydliga vem eller vad denna triumfbåge egentligen ska hylla, lär Trump ha pekat på sitt eget bröst och torrt svarat ”Mig”, enligt Parametric Architectures återgivning av middagsuppgifterna. Imperatoriska ambitioner, någon?
Paralleller från historien: Speers Germania och Mussolinis EUR
Trumps grandiosa arkitekturvisioner må te sig burleska, men de har olycksbådande ekon från historiens arkitektoniska storhetsvansinne. Auktoritära ledare har i alla tider älskat att manifestera sin ideologi i sten, betong och marmor – ofta i form av överdimensionerade monument utan praktisk funktion annat än att imponera och underkasta. Donald Trumps balsal, bunker och triumfbåge passar in skrämmande väl i en tradition vi känner igen från 1930- och 40-talens Europa.
Nazitysklands diktator Adolf Hitler närde drömmar om att förvandla Berlin till “Welthauptstadt Germania” – en världsmetropol i sten som skulle få det antika Rom att blekna, något som beskrivs i historiska genomgångar av Germania-projektet. Under arkitekt Albert Speers ledning ritades en ny monumentalhuvudstad med absurd skala. Speer planerade t.ex. en triumfbåge i Berlin som skulle vara cirka 117 meter hög och 170 meter bred – så stor att Paris triumfbåge bokstavligen hade fått plats inne i valvet, enligt Amusing Planets redogörelse för Schwerbelastungskörper och Joe P. Writes The History of Berlin. (Man byggde till och med en enorm betongcylinder – Schwerbelastungskörper – för att testa om marken ens bar denna koloss.) Hitler själv krävde att allt i Germania skulle “spränga andan ur folk” och att Roms Peterskyrka skulle te sig som en leksak i jämförelse, vilket återges i samtida citatsamlingar om Speer och Hitler. Han föreställde sig att besökare skulle anlända längs en gigantisk paradgata kantad av en triumfbåge, ett Soldatens Pantheon och en Volkshalle (Folkets hall) med en kupol så enorm att den hade upp till 350 000 platser, enligt beskrivningar av Volkshalle-planerna. (“När man träder in i Rikskansliet ska man få känslan av att besöka världens herre”, som Hitler formulerade det, återgivet i arkitekturhistoriska analyser av Rikskansliet.) Speers Volkshalle – om den byggts – skulle rest sig över 290 meter hög med en kupol som ensam kunnat rymma hela Peterskyrkan, vilket framgår av samma arkitekturhistoriska genomgång. Jämfört med Hitlers planer framstår Trumps 76-metersbåge som nästan modest. Det hindrar dock inte att likheterna i anda är påfallande: här liksom där handlade arkitekturen om att manifestera ett tusenårigt rike (eller “Make America Great Again”), hugga ledarens storhet i sten och förminska både föregångare och omgivning rent bokstavligen, vilket även påpekas i The Guardians analys av Trumps triumfbåge och Finance & Commerces genomgång av projektets symbolik.
Nazisternas byggen kombinerade också ofta överdådig klassicism med rena militärsymboler – en stil som även Trump flörtar med. Albert Speers Nya Rikskansli (invigt 1939) hade en enorm marmorhall och en 146 m lång paradkorridor i röd granit, full av kristallkronor och byster – en scenografi för Führerns maktutövning, vilket dokumenteras i Harvard Design Magazines genomgång av Rikskansliets propagandafunktion. Speer utgick uttryckligen från Romarrikets estetik och utvecklade principen om ”ruin-värde” – att bygga i sten så att byggnaderna skulle lämna vackra ruiner om tusen år, likt Colosseum, något som analyseras i arkitekturhistoriska studier av Speers teori om ruin value. Trump må inte planera sina ruiner, men hans vurmande för nyklassicism som ”vacker arkitektur” påminner om diktatorernas aversion mot modern stil. År 2020 gick han så långt som att underteckna den exekutiva ordern ”Making Federal Buildings Beautiful Again”, som påbjöd klassisk stil för alla federala byggnader, enligt Archinects rapportering om presidentordern och World-Architects genomgång av reaktionerna inom arkitektkåren – ett utspel som fick stora delar av arkitektkåren att sätta i halsen.
Även Italiens fascistledare Benito Mussolini använde arkitekturen som propagandaverktyg. Under 1930-talet lät han rita EUR (Esposizione Universale di Roma) – en nyklassicistisk stadsdel i Rom tänkt för världsutställningen 1942, alltså 20-årsjubileet av fascismens maktövertagande, vilket beskrivs i genomgångar av EUR-projektets bakgrund och syfte och i analyser av den fascistiska stadsplaneringens påverkan på lokalbefolkningen. EUR uppfördes i vit marmor och kalksten med stränga, nyantika former – mest känt är ”Mussolinis Colosseum” (Palazzo della Civiltà Italiana), en kubisk byggnad med arkadbågar som skulle symbolisera det nya Tredje Rom, enligt Rome on Roms genomgång av Mussolinis arkitektoniska arv och Warfare History Networks beskrivning av EUR som fascistiskt maktprojekt. Mussolini lät också anlägga monumentalaxlar i centrala Rom: han rev hela kvarter i den medeltida stadskärnan för att frilägga Colosseum och Forum Romanum och drog en rak paradgata, Via dell’Impero, där fascisterna kunde marschera likt kejsarens legioner, något som redogörs för i Warfare History Networks historiska genomgång av ingreppen i Rom. Modern fascistisk arkitektur skulle få individen att känna sig underordnad Staten, vilket samtida observatörer också noterade och som sammanfattas i samma historiska analyser av fascistisk arkitektur och maktutövning. En samtidig tysk betraktare noterade dessutom att Hitler beundrade Mussolinis nybyggda fasadstad och omedelbart ville ha ”något ännu mer imponerande för Tyskland”, enligt Warfare History Networks återgivning av samtidens vittnesmål. Likheter med dagens Washington är slående: även Trump vill omdana huvudstaden med klassiska kolonner och triumfbågar för att hylla sig själv och nationen i en andäktig symbios. Precis som Mussolini försöker han smälta samman antikens glans med regimens nutid – romerska örnar, gudinnor och allt – för att ge sin makt en mytisk, historisk slagskugga, något som också noteras i Parametric Architectures analys av Trumps triumfbåge i historiskt perspektiv.
Historien visar dock att dessa mastodontprojekt ofta blir just historiska kuriositeter. Hitlers Germania föll bokstavligen i grus och aska innan det ens rest sig – kvar i Berlin finns idag bara den mystiska betongcylindern i en park som monument över hans vansinne, något som beskrivs i Joe P. Writes The History of Berlins genomgång av Schwerbelastungskörper. Mussolinis EUR hann delvis byggas men förvandlades efter kriget till en lite kuslig förort; hans futuristiska marmorpalats står kvar som ironiska gravstenar över ett imperium som aldrig blev av, vilket analyseras i Mudskipper Press essä om estetik och ideologi i EUR och i Rome the Imperial Foras genomgång av Mussolinistisk arkitektur i efterkrigstidens Rom. Likväl tycks varje ny aspirerande autokrat frestas att upprepa samma misstag i tron att denne gång ska monumenten manifestera evig storhet. Trump är bara den senaste i raden att plocka fram skjutmåttet och utropa: “Större! Högre! Mer gyllene!”
MAGA-rörelsens arkitektur och nutida auktoritär estetik
Trumps byggnadsprojekt måste också ses i kontexten av den bredare MAGA-rörelsen och liknande postdemokratiska tendenser världen över. Hans arkitektur är i själva verket fysiska uttryck för den ideologi som “Make America Great Again”-parollen representerar – en blandning av nostalgi, nationalism, populism och ledarkult. MAGA-rörelsen har från start älskat konkreta (ibland bokstavligt talat) symboler. Allra tydligast var kanske Trumps ökända mur mot Mexiko. Redan under valkampanjen 2016 upphöjdes löftet om “Build the Wall!” till ett massivt mantra – muren blev ett materiellt koncentrat av Trumps budskap om nationell slutenhet och styrka. Som även sympatisörer som Charlie Kirk noterade blev gränsmuren både en bokstavlig och symbolisk barriär: en fysisk manifestation av Trumps ideologiska mur mot globalism och invandring, något som beskrivs i Charlie Kirks resonemang om muren som både fysisk och symbolisk gräns. Att bygga muren (och få Mexiko att betala) var en enkel idé med enorm populistisk kraft. Här liknar MAGA-retoriken hos äldre rörelser – tänk Berlinmuren (fast omvänt syfte) eller de staket och taggtrådshinder som auktoritära regeringar rest genom historien för att exkludera ”oönskade”. Muren byggdes delvis, och dess blotta existens användes flitigt som scenografi under Trumps mandatperiod: presidenten for till sektionen i Arizona och poserade stolt framför stålstaketet likt en romersk kejsare vid Limes Germanicus, vilket återges i LGBTQ Nations reportage om Trumps iscensättning vid gränsmuren och i samma granskning av murens symboliska roll i Trumps politik..
Den estetiska linjen i Trumps projekt – nyklassicismen, det pompösa monumentala – spelar också an på en kulturell konflikt. Ultrakonservativa kretsar i USA har länge hatat modern arkitektur, vilken man förknippar med liberal elitism eller rentav ”kulturmarxism”. Att Trump 2020 försökte tvinga fram klassisk stil för alla federala byggnader sågs som ett ideologiskt ställningstagande: återgång till ”traditionella västerländska värden” i sten, enligt Archinects genomgång av presidentordern och World-Architects analys av reaktionerna inom arkitektkåren. Nationalistiska tänkare som arkitekturkritikern Catesby Leigh (som f.ö. var med och föreslog Trumps triumfbåge) menar att storslagna klassiska monument inger patriotism och kontinuitet, vilket återges i The Guardians referat av Leighs resonemang och i Finance & Commerces genomgång av idékretsen bakom triumfbågen. Det är ingen slump att just romerska och nygrekiska former går igen – MAGA-ideologer drömmer ju om att ”Make America Rome Again”, att återge västvärlden sin forna glans. I Trumps Vita hus fick detta konkreta uttryck: han bytte ut modern konst mot guldtäcken och kolonner, och i Ovala rummet återinförde han Churchill-bysten och lät ett porträtt av Andrew Jackson blicka ner – signaler om ett starkt, traditionellt ledarskap, vilket framgår av Business Insiders bildgenomgång av förändringarna i Vita huset. Kritiker har liknat hans inredningssmak vid en blandning av Versailles och Las Vegas; cyniker konstaterar att om Trump fått välja hade Vita huset kanske försetts med ett gyllene ”T” på taket.
Internationellt ser vi liknande tendenser. “Postdemokratiska” ledare – dvs demokratiskt valda men auktoritärt sinnade – omger sig gärna med extravaganta byggen. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan lät 2014 uppföra ett nytt presidentpalats, Ak Saray, med över 1000 rum och marmorgolv så långt ögat når – ett jätteprojekt för över $600 miljoner som kritiserades som en ny sultanens serail, något som uppmärksammades i euronews rapportering om presidentpalatsets extravagans och i videoreportage om oppositionens kritik mot kostnaderna. Ungerns Viktor Orbán satsade statliga medel på ett hypermodernt fotbollsstadion med 3500 sittplatser i sin hemby Felcsút (invånarantal: 1800) – en smått absurd folkets tempel som råkar ligga granne med Orbáns privata bostad. Rysslands Vladimir Putin har enligt granskningar ett hemligt palatskomplex vid Svarta havet med egen amfiteater och vinkällare; även han lät resa en 17 meter hög triumfbåge (i anslutning till en bro på Krim) för att fira sig själv och sitt imperium. Och i Kina har Xi Jinping tagit kontroll över arkitekturen genom att kräva “ingen konstig arkitektur” – hej då experimentell modernism, hej nykejsarliga axis i Peking.
Gemensamt för dessa är viljan att manifestera maktens odödlighet genom byggnader. I själva verket blottlägger de mest regimernas osäkerhet – behovet att övertyga både andra och sig själva om sin storhet genom fysiska symboler. Trumpismens arkitektur har också en kitschig underton av konspiration och kult. Det är inte svårt att se kopplingen mellan Trumps “palatskupp” i Vita huset och den kultlika dyrkan han uppbär från sin kärnanhängare. På CPAC-konferensen 2021 avtäcktes t.ex. en förgylld Trumpstaty i naturlig storlek – något man annars mest ser i auktoritära stater. Att döma av jublet då hade en 77 meter hög bronsstaty av Dear Leader Trump kanske inte heller suttit fel för de mest frälsta. QAnon-anhängare och andra konspirationister i MAGA-led talar ständigt om “djupa staten” som opererar i skuggorna – ironiskt nog bygger Trump nu bokstavligen en djup stat i form av sin underjordiska bunker. Man kan undra vad de skulle säga om samma projekt skedde under en demokratisk president; troligen något om hemliga kabaler. Nu tycks många istället applådera Herrens verk.
Maktsymbol eller praktisk nytta?
En röd tråd genom dessa projekt är att funktionen ofta är svepskäl, medan den verkliga poängen är symboliken. Trumps påstådda behov av en större statsbalsal tål att skärskådas. Vita huset har klarat sig utmärkt i 200 år med East Room (200 gäster) och eventuellt ett partytält på gräsmattan för större bjudningar, vilket framgår av beskrivningar av hur statsbanketter traditionellt hållits i Vita huset. Visst, Trump ogillade tält och trängsel – ”pinsamt” tyckte han – men att spränga bort en historisk flygel och bygga en cirka 90 000 kvadratfot stor ”dansbunker” för upp till tusen middagsgäster känns groteskt överdimensionerat, enligt uppgifter om balsalens planerade storlek och kapacitet. Endast maktbeviset i sig – ”se hur stor min sal är!” – rättfärdigar det i Trumps ögon. Som Dr. Warren Blumenfeld torrt noterade är Trumps balsal inget annat än ”en befäst bunker för de rika, en mur mot pöbeln”, fylld med guldkandelabrar och elitgäster skyddade från folkets regn, vilket han formulerade i LGBTQ Nations analys av balsalsbyggets symbolik. Samtidigt skar Trump ned på matkuponger för fattiga – kontrasten mellan ”kungens fest” och undersåtarnas svält är inte olik hur det var för Louis XVI före revolutionen, något som också uppmärksammats i The Guardians granskning av kostnaderna för balsalen under budgetkrisen. Den ideologiska signalen är tydlig: makten reserverar de stora salarna åt sig själv och sina finansiärer, medan vanligt folk får hålla till godo med smulor.
Triumfbågen lider av liknande brist på praktisk relevans. Den ska stå mitt i en trafikrondell, svår att nå till fots, och skymma vyerna mellan Lincoln Memorial och Arlingtonkyrkogårdens gravkullar, vilket framgår av The Guardians beskrivning av placeringen och siktlinjerna och av Finance & Commerces genomgång av hur bågen påverkar minneslandskapet. Arkitekturhistoriker har varnat för att en 76 m hög stenbåge mitt i den ”sävligt högtidliga korridoren” mellan minnesmärkena riskerar att brutalisera platsens andemening, enligt The Guardians återgivning av arkitekturkritikernas invändningar och Finance & Commerces citat om platsens symboliska karaktär. Arlington Memorial Bridge som ligger där är redan i sig ett symboliskt monument – byggd för att försona Nord och Syd efter inbördeskriget, något som också uppmärksammas i The Guardians historiska kontextualisering av bron. Vad bidrar en skrytbygge-båge med? Svar: att skriva in Trump personligen i den historiska axeln. Genom att bokstavligen sätta sitt märke i siktdjupet mellan Lincoln och Lee hoppas han framstå som en jämbördig historisk figur. Men det är svårt att inte se hybrisens komik: tänk er framtida turister som frågar ”Varför står denna jättebåge här?” och guiden svarar ”Åh, en president byggde den för att bräcka Napoleon – han tyckte liksom att han förtjänade det.” Det är maktens fåfänga förkroppsligad.
I slutändan avslöjar Trumps arkitektoniska excesser en central poäng: byggnaderna är inte till för att brukas, utan för att behagas – främst behaga en enda mans ego. Som noterats i The Guardians granskning av finansieringen av Vita husets nya balsal sker finansieringen helt via privata donationer från storbolag och miljardärer med affärer hos staten, något som även framgår av Wikipedia-sammanställningen över White House State Ballroom och dess donatorer. Meta, Amazon, Lockheed Martin och Palantir – listan över givare liknar en topp-tio över aktörer som kan behöva presidentens välvilja, vilket kan utläsas ur Wikipedia-avsnittet om identifierade företagsdonationer. Att köpa sig en guldfärgad sal hos Trump är kanske vår tids avlatsbrev. Trump glömmer inte heller sig själv: han skrev in ”Donald Trump” personligen som donator, något som framgår av Wikipedia-dokumentationen om listade bidragsgivare. Balsalen uppges nu kosta omkring 400 miljoner dollar, enligt Wikipedia-uppgifter om projektets totalkostnad, samtidigt som USA under byggtiden 2025 var nära budgetstopp och fattiga amerikaner köade vid matbanker, vilket beskrivs i The Guardians rapportering om budgetkrisen och balsalsbygget. Presidentens prioriteringar – marmor före mat – var så flagranta att pressen myntade begreppet ”the luxury gap”, lyxklyftan, enligt The Guardians analys av kontrasten mellan lyxbygge och social nedskärning. Trumps palatsbygge blev därmed en symbol inte för nationens storhet, utan för klyftan mellan styrande elit och vanliga medborgare.
Absurt eller förebådande?
Med cynisk blick framstår Trumps arkitekturprojekt som en blandning av absurd komedi och mörk varning. Å ena sidan kan man skratta åt det övertydliga i hans storhetsvansinne: en triumfbåge större än Napoleons, en “imperial ballroom” större än Vita huset självt, och en uppdaterad bunker där han kan gömma sig om folket stormar palatset (vilket ironiskt nog nästan hände den 6 januari 2021). Historien upprepar sig först som tragedi, sedan som fars, skrev Marx. Att Trump nu leker Speer och L’Engle (som ritade Washington D.C.) på en gång har onekligen drag av fars: Tänk er Hitler som realbyggde sin triumfbåge 80 år för sent, med crowdfunding från Amazon och Google. Det hela är bitvis skrattretande – tills man inser att det faktiskt händer.
För å andra sidan blottar dessa byggstenar ett auktoritärt fundament i MAGA-rörelsen. Kulten kring ledaren tar sig allt konkretare uttryck. När politik reduceras till spektakel och “stark man”-dyrkan, blir monumenten farligt viktiga. De är scener för massmöten (Trump har redan använt byggarbetsplatsen som bakgrund för valtal), kulisser för propaganda och – i förlängningen – maktmedel. En regim som omger sig med gigantiska symboler av sig själv försöker forma verkligheten efter myten. Som Albert Speer noterade i sina memoarer: monumentalarkitektur ger individen känslan av sin egen obetydlighet och statens övermakt. I en demokrati ska medborgarna vara suveräna; i Trumps estetik är Ledaren suverän, och medborgarna statister i hans marbelldröm.
Donald Trumps arkitekturprojekt – balsalen, bunkern, triumfbågen – visar att i hans värld är politik en scen och han själv huvudrollsinnehavaren. Byggnaderna är rekvisita för att odla en berättelse om Trump-eran som storslagen, historisk, oundviklig. Det tragikomiska – som Lars-Bertil Vinkelman möjligen skulle ha påpekat med torr humor – är att samma slags pompösa byggnadsverk ofta använts av precis de rörelser Trump säger sig bekämpa. Fascismen och kommunismen älskade sina monument; de fria demokratierna klarade sig länge utan att bygga 70-metersbågar åt sitt ledarskap. Att USA nu ens diskuterar en “Arc de Trump” är ett tecken i tiden. Är det satire eller verklighet? Som det ser ut, tyvärr det senare.
Referenser
Journalistiska granskningar och nyhetskällor har bidragit med faktauppgifter, bland annat The Guardian om balsalsbygget och dess finansiering genom granskningen av rättsprocessen kring White House State Ballroom och översikten av projektet och identifierade donatorer. Planerna på triumfbågen och reaktionerna kring dess placering och skala har belysts via Finance & Commerces genomgång av Independence Arch-projektet. Uppgifter om bunkerkonstruktionen under Vita huset har hämtats ur People.coms rapportering om den underjordiska anläggningen. För den satiriska och arkitekturkritiska belysningen av Trumps estetiska uttryck har analyser från Parametric Architecture om triumfbågen och Hyperallergic om Arc de Trump använts. Historiska paralleller har dragits med stöd i Harvard Design Magazines genomgång av Speers Germania-projekt och Warfare History Networks analyser av Mussolinis EUR och fascistiska byggnadsprogram. Slutligen har MAGA-rörelsens ideologiska symbolbruk belysts med hjälp av resonemang ur Charlie Kirks bok The MAGA Doctrine. Tillsammans tecknar dessa källor en sammanhållen – om än oroväckande absurd – bild av hur arkitektur kan bli maktens verktyg i händerna på dem som hellre ser en tron än ett folk i centrum av samhället.