Vi läser Joakim Lamottes text om Aktivklubb Sverige och påstådda ”dubbla måttstockar” i svensk nyhetsrapportering och konstaterar att detta inte är journalistik. Det är opinionsproduktion byggd på selektiva exempel, sakfel och en konsekvent vägran att förhålla sig till de fakta, regler och källor som styr seriös medierapportering.
Lamotte påstår att medier bara namnger förövare när de är svenskar. Detta stämmer inte och motsägs av de regler som gäller i Sverige. Dessa finns tydligt formulerade i pressens publicitetsregler hos Medieombudsmannen och sammanfattas även i artikeln om namnpublicering på Wikipedia. Det här är i hans repetitiva fall fullständigt söndertjatat.
Reglerna säger att:
- namn endast ska publiceras vid starkt allmänintresse,
- integritet väger tungt,
- etnicitet och andra identifierande uppgifter ska undvikas när namn inte publiceras.
Ett tydligt exempel på korrekt namnpublicering är fallet efter terrordådet på Drottninggatan. Identiteten publicerades omedelbart eftersom allmänintresset var uppenbart, vilket både Aftonbladet och Omni redogjort för.
Påståendet att medier bara namnger ”vita svenska gärningsmän” saknar alltså grund i regler, praxis och verkliga exempel.
Aktivklubb-fallet och vad som faktiskt hände
Lamotte framställer fallet som en medial överreaktion, men själva domen visar motsatsen. Fyra män dömdes för grova våldsbrott med rasistiskt hatbrottsmotiv, vilket framgår av tingsrättens dom om hatbrottsmotiv. Hatbrottsdelen är central i domen och därför också central i rapporteringen.
Hotbilden från dessa miljöer har länge beskrivits i Brås genomgång av våldsbejakande extremism och lyfts av Aftonbladets ledare om aktivklubbarna.
Att behandla detta som ”försumbart” är inte statistik. Det är politisk retorik.
Exempel Lamotte använder – och det han utelämnar
Umeå-fallet
Historien har spridits främst av opinionsplattformar som Ulsansblogg och via Youtube-kommentarer. Gärningspersonen var minderårig. Då gäller strikt återhållsamhet enligt pressreglernas riktlinjer för minderåriga.
Tortyren i Solna
Fallet har rapporterats i detalj av SVT och Aftonbladet. Åtalet framgår av Åklagarmyndighetens pressmeddelande och diskuterades i riksdagens interpellation om tortyren. Återhållsamhet i namngivning följer regelverket.
Gruppvåldtäkten i Kungsparken
Fem minderåriga dömdes. Rapporteringen finns i Åklagarmyndighetens sammanställning och artikeln om hovrättsdomen. Ålder gör namnpublicering utesluten.
Statistik som används politiskt
Lamotte nämner överrepresentation, vilket redovisas i Brås rapport om misstänkta efter bakgrund. Men han utelämnar att:
- alla grupper minskar i andelen misstänkta över tid,
- socioekonomi förklarar en stor del av skillnaderna,
- små grupper ger stora procenttal utan att representera helheten.
Att reducera allt till ”invandrare” vs ”svenskar” är inte forskning. Det är politisk förenkling.
Rasistiskt våld är inte marginellt
Sveriges historia är full av rasistiskt våld. Översikter finns i Aftonbladets genomgång av rasistiskt våld, samt i bakgrundsartiklar om Peter Mangs och John Ausonius.
Hatbrottens omfattning redovisas i Brås statistik över polisanmälda hatbrott 2022. Att kalla detta ”försumbart” är inte bara fel – det trivialiserar hot och våld mot minoriteter.
Forskningen om medier och invandring
Svensk medieforskning visar att invandring oftast gestaltas negativt, med fokus på problem och konflikt. Detta framgår i Delmis rapport om invandring i medierna och i Göteborgs universitets sammanfattning. Det motsäger Lamottes attityd om ”tystnad”.
Journalistik bygger på källor, transparens och en metodik där urval och sammanhang redovisas öppet. När den strukturen ersätts av lösa påståenden, avsaknad av källkritik och resonemang som bygger mer på indignation än analys, går det inte längre att tala om journalistik. Det framgår tydligt när fakta väl granskas. Det som presenteras som ett mönster visar sig vara ett urval som inte motsvarar de regelverk och den forskning som finns. De pressetiska reglerna existerar, det gör också dokumentationen av rasistiskt våld, och medieforskningen ger en helt annan bild än den som Lamotte återger.
När dessa delar ignoreras återstår ett material som saknar förankring i det som faktiskt styr mediebranschen. Det är opinionsbildning utan helhetsbild, och det märks framför allt genom det som konsekvent utelämnas.
