SVT:s dokumentärserie ”Sverigevänner – ett partis historia” presenteras som en bred historik över Sverigedemokraterna, från Bevara Sverige Svenskt till dagens regeringsunderlag. Serien ligger på SVT Play under de ”omtalade dokumentärerna” och beskrivs där som berättelsen om hur främlingsfientliga BSS blir partiet Sverigedemokraterna, med våldsamma sammandrabbningar mellan ett högerextremt parti och antirasister under paroller som ”Sverige åt svenskarna” och ”Ut med invandrarna”.
Redan i programmets egen presentation slås sambandet fast: BSS är startpunkten, Sverigedemokraterna är fortsättningen. Det är inte ett påstående från några ”vänsteraktivister” utan från SVT:s egen programtext och den vitbok partiet själv beställt.
När serien släpps sker det efter flera år av offentlig debatt om SD:s vitbok. I rapporteringen om vitboken konstaterar både SVT Nyheter, Svenska Dagbladet, Expo och andra att partiet har ”starka rötter” i kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, som beskrivs som rasistisk, högerextrem och nationalrevolutionär. Vitbokens författare Tony Gustafsson slår fast den historiska kopplingen, och genomgångar i bland annat SvD, Aftonbladet och Expo pekar ut att en stor del av grundarna hade bakgrund i nazistiska eller fascistiska miljöer.
Det här är alltså inte några lösa anklagelser. Det är partiets egen beställda historieskrivning som nu ligger som bakgrundsbrus när SVT visar Sverigevänner.
När Anna-Lena Lodenius, journalist och författare med decennier av erfarenhet av att granska extremhöger, skriver om serien på sin egen blogg beskriver hon styrkan som just det rörliga materialet och intervjuerna med både tidigare och nuvarande SD-företrädare. Hon konstaterar att tittare som ogillar SD påminns om partiets mörka historia och tänker att ”ränderna aldrig går ur”, medan sympatisörer hellre ser en berättelse om utveckling och förfining.
Vi har alltså en serie som redan från start placerar SD i en tydligt dokumenterad historia av rasism och extremnationalism. Det gör formuleringar i undertexterna extra intressanta.
”Vi är samma parti som vi alltid har varit”
Mot slutet av avsnitt 2 dyker två korta rader upp i undertexterna, markerade som teletext. En SD-företrädare säger:
”Jag skulle säga att vi är samma parti som vi alltid har varit.”
Och därefter:
”Nu säger alla partier samma saker och man är god när man säger det.”
Det är två lugnt framförda meningar, men tillsammans fungerar de som ett koncentrat av den berättelse SD gärna säljer till sina egna väljare. Partiet vill både behålla bilden av sig själva som konsekventa, orubbliga ”sverigevänner” och samtidigt hävda att alla andra partier har anpassat sig till deras linje – något som Jimmie Åkesson i modern tappning själv förstärkt genom återkommande budskap om att partiet ”aldrig kommer lämna sina rötter” och därför fortfarande representerar samma grundläggande idévärld som i BSS-tiden. Samma ideologi, bara i en mer städad och professionellt polerad förpackning.
Här är det också värt att påminna om hur flera av de mest högljudda extremisterna som rört sig runt partiet – där Gustav Kasselstrand är det tydligaste exemplet när han gick vidare till det mer renodlat högerextrema AFS – ofta lämnar SD i tron att partiet blivit ”för mjäkigt”. Det de aldrig lyckas begripa är att den där mjäkigheten inte är någon verklig ideologisk förändring utan ett taktiskt fernissande. Det handlar om att paketera samma rasistiska världssyn i en kostym, för att enklare kunna ta sig in i regeringskansliet utan att skrämma bort de väljare som behöver känna att de fortfarande är rumsrena.
SD är trots allt det enda uttalat främlingsfientliga projekt som lyckats gräva sig hela vägen in i riksdagen och sedan vidare in i regeringsunderlagets kärna. Det är detta som frustrerar extremhögern: de vill ha mer skrik, mer flaggviftande och mindre fernissa. De förstår inte att just fernissan varit deras främsta verktyg för att komma längre än någon annan på den yttersta högerkanten.
I ett frikopplat klipp i sociala medier skulle detta bara vara ännu ett exempel på den vanliga SD-retoriken om att ”vi sa det först”. I slutet av ett SVT-avsnitt som precis lagt 55 minuter på att visa BSS-paroller, vit makt-kultur och dokumenterade kopplingar till nazism, blir samma mening något annat.
Om man nyss har sett arkivbilder på BSS, läst om vitboken och hört forskare beskriva SD som den politiska fortsättningen på en rasistisk kampanjorganisation, och därefter får höra en representant säga att partiet är ”samma parti som vi alltid har varit”, finns det bara två alternativ: antingen är det en grov felsägning, eller så är det ett indirekt erkännande av kontinuiteten.
Serien stannar inte upp och stryker under detta med röd penna. Men undertexterna gör jobbet. De få orden står kvar på skärmen längre än klippet pågår, som en tyst bildtext över hela partiets historia. Och just här blir det nästan ofrivillig komik när man ser flera av SD-representanterna som uppenbarligen ställt upp i serien med en motvilja som nästan läcker genom rutan. Mattias Karlsson sitter ihoppressad som om stolen var två nummer för liten. Han talar i sina försiktiga tungor, den där märkligt självhögtidliga stilen han använder när han försöker låta både djupsinnig och ofarlig. Han ser överspänd, stel och fruktansvärt obekväm ut – som om varje sekund framför kameran är fysisk smärta.
Samma mönster går igen hos flera andra i serien. De försöker formulera sig på ett sätt som låter strikt, städat och ”modernt”, men medger samtidigt – på fullt allvar och helt oreflekterat – att de i grund och botten är samma ideologiska projekt som förr. Det skapar en sorts ofrivillig komik: en kombination av självförnekelse, nervösa ansiktsryckningar och små sprickor i fasaden där sanningen läcker ut trots alla ansträngningar att låta normaliserad och rumsren.
När normaliseringen skrivs in i texten
Den andra meningen, ”Nu säger alla partier samma saker och man är god när man säger det”, pekar på något annat som forskare och journalister pratat om länge: att SD inte längre bara är ett parti i utkanten utan en kraft som flyttat gränserna för vad som uppfattas som politiskt normalt.
I flera studier av SD:s kommunikation, från tidiga Facebook-inlägg som nästan konsekvent inleddes med tilltalet ”sverigevänner” till tal där Jimmie Åkesson beskriver hela stadsdelar som ”förlorade områden”, har forskare visat hur partiet konsekvent arbetar med att skapa ett ”vi” som anses bära det riktiga Sverige, i kontrast mot ett diffust ”dom”. Den logiken gör det lätt att senare hävda att andra partier ”säger samma saker” när deras politik hårdnar i frågor om migration, medborgarskap eller straff.
När en SD-företrädare i Sverigevänner alltså både hävdar att partiet är detsamma som det alltid varit och att alla andra nu pratar som de, kokar det ner till en enkel bild: vi var först, ni andra har kommit ikapp. I en serie som så tydligt kopplar partiets rötter till rasistiska och nazistiska miljöer blir det svårt att läsa detta som något annat än stolthet över att ha flyttat hela mittenfältet åt ett mer rasistiskt håll.
Det krävs ingen kommentator i rutan som säger det högt. Kombinationen av arkivbilder, vitbokscitat och undertexter gör argumentet åt oss.
”Neutral” dokumentär, onödigt bekväm för SD
Reaktionerna på Sverigevänner har varit splittrade på ett sätt som nästan blivit standard när SD står i centrum. Kritiker pekar på att serien lutar sig för tungt på partiets egen berättelse och för lite på forskare som faktiskt kan kontextualisera partiets ideologi. Att låta företrädare säga att de är ”samma parti som alltid” utan att direkt ställa följdfrågan varför detta i så fall inte är ett gigantiskt problem, är ett exempel på den märkliga försiktighet som präglar svensk politisk journalistik när SD är inblandat.
På andra sidan sitter SD:s sympatisörer och är upprörda över att SVT visar arkivmaterial som partiet själv försökt fly ifrån i årtionden. I dessa kretsar uppfattas minsta återblick till SD:s rötter som ”vänsterpropaganda”. Det är en reflexmässig reaktion som uppstår varje gång verkligheten inte går deras ärenden. I kommentarsfält, på Flashback och i SD-nära grupper på Facebook har man redan avfärdat serien som ”beställningsjobb” trots att det enda SVT gjort är att visa det SD själva gjort, sagt och dokumenterat.
De mest högljudda klagomålen kommer från den grupp som alltid betraktat SD som för svaga, för taktiska och för långsamma i sin radikalism. Just de personer som hamnat i AFS och andra avknoppade miljöer beskriver serien som ”mesig” för att den inte visar mer extremism. De vill se mer av det som SD försökt begrava – inte för att kritisera det, utan för att återuppliva det. Ironiskt nog bekräftar deras reaktioner det vi redan vet: SD:s framgång är inte byggd på mildring av ideologi, utan på att paketera den i mjukare språkbruk.
Serien som av misstag säger mer än den vågar
Vad som gör Sverigevänner intressant är inte vad som sägs öppet i intervjuerna, utan vad som syns i kroppsspråket och i de delar som aldrig kommenteras rakt ut. Mattias Karlsson sitter som ett spänt knippe senor och försöker välja varje ord med kirurgisk precision. Linda Lindberg pratar som om hon läser innantill i en manual för ”icke-konfrontativ tv-kommunikation”. Andra företrädare sitter med ett stelt leende och upprepar partiets mest välrepeterade fraser.
De vill förmedla trygghet, stabilitet, renhet. Men i kombination med arkivmaterialet blir det en märklig krock. Det är som att se någon försöka sälja in en parfym samtidigt som reklamskärmen bakom dem visar gamla bilder på rivningskök, sopberg och råttor. De berättar en sak, men verkligheten runt dem säger något helt annat.
SD:s företrädare försöker ge intrycket av att partiet ”gått vidare” – men varje gång de berättar att de fortfarande är ”samma parti” de alltid varit avslöjar de mer än de inser. Det är den här glidningen som blir seriens största – och kanske mest oavsiktliga – styrka.
Det finns en underström i hela serien som SVT själva aldrig uttalar, men som blir tydligare ju längre man tittar: SD:s utveckling är inte en resa bort från extremismen, utan en resa mot ökad politisk förpackningsskicklighet. Det är inte en ideologisk förändring, utan en estetisk.
- Retoriken är omformulerad.
- Ordförrådet är städat.
- Uttrycken är slipade.
- Men världsbilden är densamma.
Det är det som gör citatet ”vi är samma parti som vi alltid varit” så talande. I en annan kontext hade det varit en harmlös markering av stabilitet. I Sverigevänner blir det en bekännelse, eftersom tittaren precis sett vad partiet alltid varit.
Det här var aldrig en dokumentär som skulle förändra bilden av Sverigedemokraterna. Det är en dokumentär som – medvetet eller ej – låter partiet avslöja sig självt. De formella intervjuerna är kontrollerade, försiktiga och välpolerade. Men undertexterna, de små brottstycken där någon talar utan att ha hunnit dra åt masken helt, är det som bär sanningen.
När en företrädare säger:
”Vi är samma parti som vi alltid har varit”
så betyder det precis det som arkivmaterialet visar. Inte mindre, inte mer.
Och när samma företrädare säger:
”Nu säger alla partier samma saker”
då är det en bekräftelse på att SD:s strategi fungerat. De har inte rört sig mot mitten. De har flyttat mitten mot sig.
Det är därför serien känns obehagligt aktuell. För att den visar ett parti som inte förändrats – men ett samhälle som gjort det.