Ett påstående som återkommer lite då och precis som all annan desinformation gör från högern när de börjar bli uppenbart desperata. Påståendet ser ungefär ut så här:
”Det här är Magdalena Anderssons son, Björn Friberg. Han har en ledande roll i en vänsterextremistisk organisation, med direkt samröre med islamistiska jihadister. Hur ser mediadrevet ut mot detta?”
En fin skärmdump medföljer, ironiskt nog från Svensk Damtidning, med rubriken ”Magdalena Anderssons okända son går till attack – påhoppet inför alla” och bild på Björn med vinglas. Klart. Narrativet är färdigriggat för människor som tycker att rubriker ersätter källor.
Problemet är bara att precis allt som gör den här storyn ”saftig” faller sönder så fort vi tittar på faktiska källor.
Källorna och SSU
Vem är han ens?
Svensk Damtidning beskriver Björn Friberg som Magdalena Anderssons son, politiskt engagerad men utan samma offentliga roll som sin mamma. Han beskriver sig själv i sociala medier som en ganska klassisk gråsosse och flygnörd. På öppna profiler och i artiklar framgår att han är politiskt aktiv och har uppdrag i SSU, men i övrigt är han långt från något ”affischnamn” i rikspolitiken.
Det här är alltså en partinörd i ett ungdomsförbund, inte någon hemlig revolutionsgeneral.
Vilken ”organisation” pratar vi om?
Det som i drevretoriken kallas ”vänsterextremistisk organisation” är i verkligheten SSU – Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. SSU är Socialdemokraternas och LO:s ungdomsförbund, med kongresser, stadgar, offentliga företrädare och allt det där tråkiga demokratiska som brukar få tangentkrigare att somna.
Man kan tycka vad man vill om socialdemokratin, men att påstå att SSU är en hemlig extremistcell med ”samröre med jihadister” kräver mer än caps lock och en skärmdump från X.
Är det ”ledande roll”?
Björn har haft förtroendeuppdrag i SSU Stockholms län – bland annat som kassör. Det är en viktig intern roll, men långt från någon allsmäktig ledare för ”vänsterextrem organisation”. Hade högern velat diskutera verkliga sakfrågor hade de kunnat bråka om hans texter om till exempel energipolitik. Men då måste man ju läsa något längre än en rubrik.
Vad var den ”offentliga attacken” egentligen?
Här blir det riktigt fånigt.
Hela ”attack”-narrativet bygger på en Svensk Dam-artikel med rubriken ”Magdalena Anderssons okända son går till attack – påhoppet inför alla”.
Läser vi texten ser vi att ”attacken” består i att Björn retweetade ett skämt av en SSU-ombudsman när Ulf Kristersson misslyckades med att bilda regering:
”Får man säga att Ulf Kristersson var en man kort?”
Det är alltså ett ordskämt om att Kristersson inte fick ihop rösterna. Ingen hotbild, ingen jihadistisk konspiration, inget våldsbejakande. Ett syrligt tweet, ja. Men drevet har förvandlat en retweet av ett regeringskrisskämt till ”offentlig attack” och sedan vidare till ”ledande roll i jihadistnära organisation”.
En sak är dock helt sann: Ulf Kristersson är i allra högsta grad kort.
Det mest ironiska i sammanhanget är att samma killar som till vardags fnysande avfärdar ”damtidningar” som trams nu sitter och plöjer Svensk Dam som om det vore en säkerhetsanalys från FOI. Hela deras världsbild bygger plötsligt på en tidning de egentligen tycker är ”kärringskvaller” – bara för att rubriken råkar gå att klippa och klistra in i ett meme.
Det är ungefär som att kalla en sur kommentar i bostadsrättsföreningens Facebookgrupp för ”upprorsförsök”.
Extremism, jihadister och verkligheten
Svenska myndigheter använder begreppet våldsbejakande extremism om miljöer som står utanför det demokratiska systemet och ser brott – ofta våld – som ett legitimt politiskt verktyg. Där ingår bland annat högerextrema miljöer, islamistiska extremister och vissa autonoma grupper.
SSU är motsatsen: ett etablerat ungdomsförbund kopplat till ett riksdagsparti, med öppet medlemskap från tonåren, protokollförda möten och ordförandeval. Att försöka pressa in SSU i samma kategori som jihadistiska nätverk är inte källkritik. Det är politisk fanfiction.
Vad säger källkritikerna?
Källkritiska grupper på Facebook – till exempel ”Källkritik, fake news och faktagranskning” – har redan pekat ut den här storyn som det den är: påhitt. Man konstaterar att organisationen i fråga är SSU, att ”attacken” är ett enda retweetat skämt, och att påståendena om extremism saknar stöd i oberoende källor.
Det är alltså inte så att ingen har sett eller förstått vad som händer. Det är bara så att de som vill tro på sagan aktivt väljer bort all faktagranskning och istället citerar Svensk Dam som om det vore en terrorrapport.
Varför pushas storyn ändå?
Mönstret är välbekant: drevmakarna förstorar upp en rubrik från en skvallertidning, lägger på ord som ”vänsterextrem” och ”jihadister” för att skapa moralpanik, och sprider sedan påståendet i flödet i hopp om att ingen orkar läsa originalartikeln.
Samma konton som gärna relativiserar eller bagatelliserar högerextrema miljöer som Säkerhetspolisen faktiskt ser som ett säkerhetshot sitter alltså nu och klipper Svensk Dam för att försöka göra en SSU-kassör till nationellt säkerhetsproblem.
Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på varför källkritik behövs – och varför man inte ska låta anonyma konton med förkärlek för ordet ”vänsterextrem” definiera verkligheten.