Joakim Lamotte har i åratal presenterat sig som mannen som ”gjort mer för feminismen än de flesta feminister”. När Coop backar från en reklamskylt med Megan Fox efter kritik från kriminologen och våldspreventören Nina Rung gör han det han numera lever på: han skriver en hattext där han förvandlar en saklig kritik av sexualiserad reklam till en personlig attack på en kvinna, hennes kropp och hennes yrkesliv. Texten finns på hans Substack och heter ”Nina Rungs kamp mot stora bröst”.
Från Facebookbild till hattext
Under gårdagen kunde man se hur Lamotte först la upp ett montage i sociala medier, där Nina Rung ställdes mot Megan Fox och Coop, med samma skämt om ”stora bröst” och ”kändisfeminism” som sedan återkommer i artikeln. Bilden försvann snabbt. Kort därefter dök den längre texten upp på hans plattform.
Det ser ut som ett arbetsflöde, inte ett misstag. Först testar han hatbilden. När det visar sig finnas tillräckligt med engagemang får samma innehåll flytta in i ett längre format, förpackat som krönika.
För att förstå vad Lamotte reagerar på behöver vi lämna hans fantasivärld och titta på själva händelsen.
När Nina Rung gick in i en Coopbutik i Visby med sin 16-åriga dotter möttes de av en stor reklamskylt för iskaffe med Megan Fox i en tajt, urringad klänning. Rung beskrev bilden som ”en avklädd kvinna med extremtypiska ideal” och skrev att det ska gå att handla mat utan att behöva mötas av sexualiserande kroppsideal, särskilt för unga tjejer som redan lever i ett konstant tryck kring utseende. TV4 Nyheterna om Coop-kampanjen och Helagotland beskriver samma förlopp.
Coop svarade snabbt, tackade för att hon uppmärksammat problemet och meddelade att reklamen tas bort från kedjans butiker. Det är ungefär så ansvarstagande ska se ut när en kedja inser att ett budskap inte håller mot den egna värdegrunden.
Det är också värt att påminna om vem Nina Rung är. Hon är kriminolog och genusvetare som i omkring tjugo år arbetat med våld i nära relationer och sexualbrott, bland annat på familjevåldsenheten vid Stockholmspolisen och Barnahus. Hennes egen presentation och Huskurage visar ett konsekvent fokus på våldsprevention, barns utsatthet och jämställdhet.
I en gästtext för UNICEF lyfter hon att vart tionde barn i Sverige lever i hem där det förekommer våld, och att flickor som växer upp med våld löper flera gånger högre risk att utsättas av en partner senare i livet. UNICEF om Nina Rung och våld mot barn.
Det är den personen Lamotte reducerar till ”kändisfeminist” som blir hysterisk över en bild på ”stora bröst”.
Genuscertifierade sojabönor och röd klänning
Lamottes text börjar med att håna Rung som ”kändisfeminist” på jakt efter genuscertifierade sojabönor. Han beskriver hur patriarkatet ”anfaller” i form av en reklambild på Megan Fox och skildrar Rung som en person som får en existentiell kris av en kvinna i röd klänning på en affisch.
Det räcker att läsa två stycken för att se hans metod. Han låtsas återge Rungs reaktion men fyller på med egna bilder: att hon ”stelnar till som om hon bevittnat ett hedersmord på identitetspolitiken”, att hon går hem och skrubbar bort Megan Fox ”från sin själ” i duschen, att hon endast bryr sig om huruvida Stina Wollter eller Zara Larsson kommer att gilla hennes inlägg.
Ingen av de här uppgifterna finns i Rungs eget inlägg. De finns i Lamottes huvud. De är inte journalistik, utan rena fantasiscener som ska få henne att framstå som fåfäng, irrationell och narcissistisk.
Att han kallar henne ”kändisfeminist” samtidigt som han själv kapitaliserar på varje uppmärksammad våldshändelse, från livesändningar utanför polisstationer till crowdfundingkampanjer, lämnar vi därhän. Det är ändå uppenbart vem som bygger sin karriär på uppmärksamhet.
Från kritik mot reklam till kamp mot stora bröst
Kärnan i Rungs kritik är enkel: sexualiserad reklam med snäva kroppsideal i vardagsmiljöer påverkar människor, särskilt unga. Det finns ett omfattande forskningsunderlag som talar om negativa effekter på kroppsbild, självkänsla och psykisk hälsa när flickor och unga kvinnor möter sexualiserade ideal i media och reklam. En sammanställning från American Psychological Association visar till exempel att sexualiserade bilder av flickor och kvinnor hänger ihop med ökad kroppsfixering, skam, ångest och ätstörningar. APA:s rapport om sexualisering av flickor.
Experimentella studier av sexualiserad reklam visar att exponering för starkt sexualiserade kvinnokroppar ökar kroppsmissnöje både hos kvinnor och män, särskilt hos personer som redan internaliserat utseendeideal. Krawczyk m.fl. om sexualiserad reklam och kroppsbild.
Det är den typen av problematik Rung pekar på när hon beskriver Megans Fox som ”en avklädd kvinna med extremtypiska ideal” och säger att det ska gå att köpa mjölk utan att behöva dras in i kampen om hur en kvinnokropp ska se ut.
Lamotte måste göra om det till något helt annat för att hans text ska fungera. Därför döper han artikeln till ”Nina Rungs kamp mot stora bröst” och låter berättarjaget förklara att kvinnor ”ska ha små bröst”, eller åtminstone låtsas att stora bröst är små. I hans version är problemet inte en specifik typ av sexualiserad reklam utan att Rung i hemlighet ska vilja skamma alla kvinnor som har stor byst.
Det är en bekväm vinkling för den som vill trigga kommentarsfält. Det är också en total feltolkning av det hon faktiskt säger.
Att jobba mot våld vs att förlöjliga den som gör det
Det finns en annan dimension som lyser igenom i Lamottes text. Han antyder att Nina Rung drivs av personlig vinning, föreläsningsarvoden och varumärkesbygge. Han nämner ryktesspridning om hennes CV och hånar att hon får uppdrag i ”avfolkningskommuner”.
Samtidigt visar en snabb blick på hennes arbete att hon under många år lett våldspreventiva projekt, utbildat myndigheter, mött elever och vårdpersonal och grundat en ideell förening med syfte att minska våld i nära relationer. Nina Rungs egen presentation och Huskurages programförklaring är tydliga.
I en debattartikel i SVT Opinion beskriver hon hur våld i nära relationer nästan alltid handlar om mäns våld mot kvinnor, att en man dödar sin tidigare partner ungefär var tredje vecka i Sverige, och att våldet ofta föregås av långvariga mönster som omgivningen ser men inte agerar på. SVT Opinion om hur våldet kan upphöra.
Det går utmärkt att ha synpunkter på hur enskilda personer agerar i offentligheten. Men den som väljer att mockera ett långt våldspreventivt arbete genom att reducera personen till en karikatyr av ”kändisfeminist” i röd klänning som hatar stora bröst berättar mer om sig själv än om sitt objekt.
Kroppar som slagträ
En annan detalj i Lamottes text förtjänar att stanna upp vid. Han ägnar stor energi åt att upprepa, beskriva och cirkla kring Megan Foxs bröst. De är ”för stora”, ”för fria”, ”okontrollerat kvinnliga”. De är en sorts hotande naturkraft som trampar rakt in i Rungs världsbild.
Det är en klassisk teknik: han påstår att det är feministen som är fixerad vid kvinnokroppen, samtidigt som det är han som ramar in henne med exakt den sexualiserade blick som kritiseras. Megan Fox förvandlas till en kropp utan sammanhang. Nina Rung förvandlas till den svartsjuka moralpolisen. Läsekretsen bjuds in att välja sida.
I bakgrunden finns en mycket större berättelse om hur kvinnors kroppar historiskt har sorterats, värderats och kontrollerats. Rung ägnar sitt yrkesliv åt de mest brutala uttrycken för det: mäns våld mot kvinnor och barn. Lamotte ägnar sin text åt att håna henne för att hon inte applåderar en reklamskylt med en sexualiserad kvinnokropp i en matbutik.
Den som faktiskt bryr sig om kvinnors frihet borde åtminstone orka hålla två tankar i huvudet samtidigt: att kvinnor med stora bröst ska slippa bli reducerade till sexobjekt i varje reklamyta, och att kvinnor som kritiserar den typen av reklam inte ska behöva få sitt arbete förminskat till avundsjuka.
Mannen som säger sig veta bäst
När Lamotte går på Nina Rung fortsätter han ett mönster där han i princip alltid riktar sig uppåt mot kvinnor med plattform: feminister, journalister, debattörer. Han ger intryck av att försvara ”vanliga kvinnor” mot en moralistisk elit, men metoden är att använda både deras kroppar och deras kompetens som slagträ i sin egen opinionsproduktion.
I den här texten blir det extra tydligt. En kvinna med lång erfarenhet av att arbeta mot våld i nära relationer kritiserar en reklamskylt för att den sexualiserar kvinnokroppen. En stor dagligvarukedja lyssnar, håller med och ändrar sig. Det borde vara en helt okontroversiell process.
För Lamotte är det istället ett perfekt tillfälle att göra sig lustig över kvinnors kroppar, trivialiserar forskningen om sexualiserad reklam och misstänkliggöra en person som arbetat större delen av sitt vuxna liv med att försöka göra samhället mindre farligt för kvinnor och barn.
Det är så det ser ut när mannen som säger sig ha gjort mer för feminismen än feministerna själva ger sig på feminister. Inte genom att försvara kvinnors frihet, utan genom att vrida deras kroppar och arbete till rekvisita i ännu en hattext.