Det första statsfinansierade ”återvandringsbidraget” inrättades 1984 (ikraft 1/1 1985) genom Förordning (1984:890) om bidrag till utlänningars resor från Sverige för bosättning i annat land. Förordningen antogs av den socialdemokratiska regeringen under statsminister Olof Palme. Den gav Migrationsverket (dåvarande Invandrarverket) rätt att bevilja bidrag för flyg- eller bussbiljett och liknande skäliga resekostnader för utländska medborgare med permanent uppehållstillstånd som frivilligt ville lämna Sverige. I grundtexten preciserades även att bidraget ”endast får ges en gång till samma person” och ”lämnas i mån av tillgång på medel”.

Återvandringsbidraget infördes formellt av Olof Palmes S-regering (1982-86), men har därefter funnits genom såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Större ändringar skedde under socialdemokratisk regering på 1990-talet (se nedan). I praktiken handhas bidraget av Migrationsverket, som finansieras över anslaget ”återvandringsbidrag” under utgiftsområde Migration. Den parlamentariska kommitté som resulterade i SOU 1984:58 tillsattes av Palme-regeringen, liksom de senare utredningar som lett fram till dagens regelverk.

Ändringar i nivå, villkor, benämning och tillämpning

Nivå och villkor

Ursprungligen (1985) ingick endast reseersättning; kontanta schablonbelopp infördes först 1997. Från den 1 maj 1997 höjdes bidragets belopp till 10 000 kr för varje vuxen och 5 000 kr per barn (upp till totalt 40 000 kr per familj)[2]. Detta fastställdes genom en ny förordning (1997:1225). Kravet var dock oförändrat: bidraget utbetalas bara om den sökande saknar egna medel för resan, och endast en gång per person. 2006 skärptes villkoren ytterligare i Förordning (2006:115): bidrag kan ges till utlänningar med uppehållstillstånd som flykting eller skyddsbehövande (5 kap. 1 § eller 6 § Utlänningslagen) samt deras anhöriga. I dag gäller alltså i praktiken: fast uppehållstillstånd som flykting/särskilt ömmande (exkl. tillfälliga skydd och arbetskraftsinvandrare) – och att man flyttar till ett icke-EES-land.

Benämning

Formellt heter det ”bidrag till utlänningars resor…”. I folkmun och av media kallas det dock återvandringsbidrag (ibland även ”återetableringsbidrag”)[3]. Själva myndighetstexten använder sällan termen återvandring, men begreppet används i bl.a. tidningsreferat och motionsskrivelser. När regeringen 2024 avsåg att höja bidraget användes uttrycket ”återetableringsbidrag” i media[3][6].

Tillämpning

I praktiken har bidraget använts mycket sparsamt. SOU 2024:53 konstaterar att i snitt bara ~17 ansökningar per år avgjorts de senaste 10 åren, varav i genomsnitt endast ~4 personer per år beviljades något bidrag. 1990-talets flyktingströmmar innebar flest utbetalningar – t.ex. fick 560 personer bidrag år 1996 och 750 fram t.o.m. juli 1997 (där majoriteten var bosnier). Därefter har antalet tillfällen varit mycket lågt. 2023 fick t.ex. en enda person bidrag (enligt Migrationsverkets egen redovisning). Grunden är alltid Migrationsverkets beslut enligt lag/förordning; kommunerna har inget formellt ansvar för denna typ av återvändande.

Syfte vid olika tidpunkter

1980-tal (kommissionen 1984): Dåvarande invandringspolitiken betonade jämlikhet, valfrihet och samverkan. Återvandring skulle ses som varje individs fria val, inte som föredragen lösning. Kommittén bakom SOU 1984:58 slog fast att åtgärder för invandrare måste ”underlätta för den enskilde att fatta sitt beslut om en eventuell återflyttning till hemlandet”. Samtidigt förkastade kommittén uttryckligen alla incitamentspolitiker för att stimulera återvandring: ”Vi vill däremot uttryckligen ta avstånd från en återvandringspolitik som bygger på ekonomiska eller andra incitament”. Syftet var alltså att frivillig återvandring skulle ske utan tvång eller köpande, i enlighet med internationella flyktingkonventioner och mänskliga rättigheter (UN:s deklaration 1948 betonade rätten till återvandring).

1990-2000-tal

Regeringarna såg bidraget som en marginalåtgärd för de få asylsökande som fått avslag och frivilligt flyttade hem, eller av särskilda humanitära skäl. Under 1990-talet användes det bl.a. för att underlätta bosniernas återvändande. I princip var ambitionen densamma – det skulle inte användas för att driva invandrare ur landet, utan bistå dem som redan ville åka.

2020-tal

Den nya regeringen (sammanhållen av M-SD-KD-L) har framfört att återvandring ska främjas genom kraftiga incitament och stödåtgärder. SOU 2024:53 konstaterar att regeringen enligt Tidö-avtalet ska genomföra ett ”paradigmskifte” där den som flyr tillfälligt får uppmuntras att återvända. Man vill skapa ett regelverk med ”ekonomiska och praktiska stödinsatser som kraftigt stimulerar återvandring” och når fler personer. Regeringen beslutade 2024 om kraftigt höjda bidrag (350 000 kr/vuxen fr.o.m. 2026) som uttryckligen ska verka stärkande för återvandring. Syftet anges nu ofta som att minska långvarigt utanförskap och samhällskostnader samt öka rörlighet – dvs. att de som inte integrerats väl ska få ett starkt ekonomiskt incitament att bosätta sig i ett annat land. Samtidigt återbetonas att bidraget är frivilligt och bara ska ges vid uttalat intresse av att lämna Sverige.

Sverigedemokraterna och frågans framväxt

Sverigedemokraterna tog tidigt upp temat om ”återvandring” i sin politik. Redan i partiprogrammet 1996 föreslogs en ”tillfällig repatrieringsmyndighet” för att hantera återvandring, med förslag om statlig finansiering av återresa och sex månaders uppehåll i hemlandet. SD har alltså drivit en liknande fråga sedan 1990-talet, men i rask takt bytt språkbruk – från 2000-talets ”repatriering” till senare tiders ”återvandring”. Inför valet 2018 talade partiledaren Jimmie Åkesson om att SD ”relanserar” återvandring; i en Expo-artikel konstateras att ”tanken inte är ny – men språket” har ändrats. Under 2020-talet har SD betonat att återvandringsfrågan ska vara en huvudfråga i migrationspolitiken, och man har ofta framställt sina förslag (t.ex. inrättandet av återetableringskontor) som nya initiativ. Samtidigt erkänner SD internt att bidraget redan finns: en partimotion 2023 nämner t.ex. att ”Migrationsverket i många år haft möjligheter att bevilja så kallade återvandringsbidrag (SFS 1984:890)”, och att det ibland kallas återetableringsbidrag ”som få har känt till”. Sammantaget har SD alltså drivit frågan länge, men i debatten ofta pratat om den som om det vore ett nytt, eget förslag.

Källor

• Förordning (1984:890) om bidrag till utlänningars resor från Sverige för bosättning i annat land – Riksdagen.se
• Proposition 1997/98:1 – Regeringen.se
• Förordning (1997:1225) om bidrag till utlänningars resor – SFS 1997:1225
• Förordning (2006:115) om bidrag till utlänningars resor från Sverige – SFS 2006:115
• SOU 1984:58 – Invandrar- och flyktingpolitiken: Regeringen.se
• SOU 2024:53 – Återvandring och återetablering: Regeringen.se
• Migrationsverket – Återvandringsbidrag och återetableringsstöd: Migrationsverket.se
• Sverigedemokraternas partiprogram 1996 (avsnitt om repatriering): Expo.se-arkiv
• Sverigedemokraternas motion 2023 om återvandring: Riksdagen.se