”Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden” – så skrev den socialdemokratiske riksdagsledamoten Erik Brandt i januari 1939, i en numera beryktad nominering av Hitler till Nobels fredspris. Orden är naturligtvis satir – en bitande ironi som få i samtiden uppfattade.
MEN VI GÖR JU INTE DET!
Och varken Hitler eller dagens nazister verkar begripa det utan återpublicerar gammal desinformation igen, i tron att någon köper deras lögner.
”För att själva komma ifrån sin rasistiska historia lägger SD på delvis felaktiga grunder över en än värre – och på sätt och vis förfalskad – på socialdemokratin”, konstaterar författaren Ingrid Lomfors, och sätter fingret på vad detta handlar om. Den svenska extremhögern sprider återigen gamla lösryckta historiska ”skandaler” om Socialdemokraterna – från Hitlers fredsprisnominering till påstådda nazistsamarbeten – i ett desperat ”whataboutism”-försök att relativisera sitt eget fascistiska förflutna. Här följer en saklig granskning av de centrala påståendena i det virala inlägg som cirkulerar, med fakta som svider mer än högerns nostalgiska historieförfalskning.
Hitlers Nobel-nominering 1939: Satir med syfte att skämma ut Führern
Att Adolf Hitler nominerades till Nobels fredspris 1939 är sant, men hela kontexten bakom nomineringen utelämnas oftast av de som nu sprider storyn. Den 27 januari 1939 skickade socialdemokraten Erik G. C. Brandt in ett brev till Norska Nobelkommittén där han vördsamt föreslog Hitler som fredspriskandidat. Brevets tonfall är parodiskt översvallande: Brandt prisade Führerns glödande fredskärlek och kallade Mein Kampf för ”näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk”. Hitler framställdes som en fridsfurste som frivilligt avstått från krig – en uppenbart absurd beskrivning år 1939. Brandt skrev till och med att Neville Chamberlain möjligen kunde få en mindre del av priset, men att inget fick fördunkla Hitlers namn, ty ”Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe.”
Varför denna bisarra hyllning? Jo, Brandts avsikt var satirisk. Han var upprörd över att tolv svenska riksdagsmän – däribland veteranen Carl Lindhagen – bara några dagar tidigare nominerat Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain till fredspriset för Münchenavtalet. Chamberlain hade i september 1938, med sin eftergiftspolitik, låtit Hitler ta Sudetlandet i utbyte mot ”fred i vår tid”. Brandt ansåg det förljuget att hylla Chamberlain som fredsduva; enligt honom förtjänade i så fall Hitler priset – om vi nu tänjer på sanningen. Nomineringen var med andra ord ett skickligt sabotage riktat mot både Hitler och Chamberlain. Brandt bekräftade detta själv kort därefter. I intervjuer förklarade han att han handlat i protest: han ville ”med hjälp av ironin föreslå ett fredspris till Hitler och därigenom spika upp honom på skammens vägg som fredens fiende nummer ett i världen”..
Reaktionerna lät dock inte vänta på sig – och de var allt annat än humoristiska. Svenska anti-nazister, inklusive många socialdemokrater, blev rasande – Brandt blev kallad sinnessvag och förrädare, och hans föreläsningar ställdes in. Ironin gick hem hos några: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings skarpa antinazist Torgny Segerstedt såg genast att det hela var en drift med Chamberlain-nominanterna, men hos allmänheten slog skämtet slint. Brandt blev själv förfärad över att den svenska folksjälen inte förstod satiren. Under trycket av kritiken valde han därför att formellt dra tillbaka Hitlers nominering den 1 februari 1939 – sista dagen för nomineringar. I Nobelarkivets officiella notering kan man än idag läsa att Brandt aldrig avsåg nomineringen seriöst och att han drog tillbaka den själv. Inte ens Hitler tog någon notis; efter att Nobelpriset 1935 tilldelats den tyske pacifisten Carl von Ossietzky hade Führern förbjudit alla tyskar att ta emot Nobelpris, så nomineringen var dödfödd från början..
Kort sagt: En socialdemokrat ”nominerade” Hitler – men i skämtsamt syfte. Brevet var sarkastiskt från början till slut, ett faktum som högerextrema historieförfalskare idag medvetet utelämnar. Erik Brandt själv var ingen nazivän – tvärtom en känd antifascist. Hösten 1938 grundade han en anti-nazistisk förening, han kritiserade sin egen regering för att inte ta emot fler judiska flyktingar våren 1939, och blev under kriget en av de första att uppmärksamma Nazitysklands folkmord. Att framställa Brandts satiriska kupp som om (S) seriöst ville kröna Hitler med fredspriset är absurt och ohederligt. Det är som att påstå att Jonathan Swift på riktigt ville att irländarna skulle äta sina barn, bara för att han skrev det satiriska pamflettförslaget ”A Modest Proposal”.
Chamberlain 1938: När eftergiftspolitik prisades – och ångrades
Den socialdemokratiske veteranfriaren Carl Lindhagen nominerade 1938 premiärminister Neville Chamberlain till Nobels fredspris inför 1939 års utdelning. Även det stämmer historiskt – och är inte särskilt smickrande i efterhand. Münchenavtalet den 30 september 1938 sågs av många samtida som en heroisk insats för freden. Chamberlain, Daladier, Mussolini och Hitler hade ”räddat freden” genom att offra Tjeckoslovakiens Sudetområden. I januari 1939 fick Chamberlain således ett flertal nomineringar till Nobels fredspris – bland dem från Lindhagen och elva andra svenska riksdagsmän. Motiveringen lydde att Chamberlain ”genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse” för Hitler hade räddat världen undan krig..
Med facit i hand framstår detta naturligtvis som tragikomiskt. Redan i mars 1939 bröt Hitler löftet och slukade resten av Tjeckoslovakien. I september 1939 utbröt det världskrig man försökt blidka sig fri från. Något Nobelpris delades aldrig ut det året – kriget gjorde fredspriset irrelevant. Brandts ironiska Hitler-nominering kan ses som en profetisk provokation: han förutsåg att varken Chamberlain eller Hitler förtjänade priset eftersom deras ”fred” vilade på cyniskt svek. Brandt skrev i sin nominering att ”varken Chamberlain eller Hitler” förtjänade ett fredspris, eftersom västmakterna med München ”stack Tjeckoslovakien i ryggen” (källa). Han ville, med sina egna ord, ”spika upp Hitler på skammens vägg”. Det lyckades han också med – om än till priset av att utsättas för samtida kritik.
Att högerextremister idag försöker likställa Socialdemokraternas agerande 1938-39 med Sverigedemokraternas nazistanstrukna förflutna är en grovt orimlig parallell. Brandts och Lindhagens nomineringar skedde i en tid av utbrett önsketänkande om fred – ett naivt misstag kanske, men knappast uttryck för nazistsympatier. Tvärtom var Brandts nominering en förtäckt attack på Hitler. Att SD idag lyfter fram Chamberlain-hyllningarna och skämt-nomineringen av Hitler är inget annat än opportunistiskt historiskt tjuvfiske i grumliga vatten.
Hyllningar i pressen och av kungen: Lösryckta citat utan kontext
Det virala inlägget påstår vidare att Aftonbladet, Dagens Nyheter och kung Gustaf V ”hyllade” Hitler eller Göring. Här blandas halvsanningar för att ge sken av att ”alla” i Sverige – inte minst socialdemokrater – stod och hailade. Låt oss reda ut:
- Aftonbladet: Ja, tidningen Aftonbladet hade under 1930- och tidigt 40-tal en tyskvänlig, nazi-apologetisk linje. Men avgörande är varför. Fram till 1956 ägdes och drevs Aftonbladet inte av arbetarrörelsen, utan av liberala och konservativa intressen – något som tydligt framgår i historiska källor. Under andra världskriget kontrollerades tidningen av pro-tyska högerkrafter, däribland chefredaktör Tidningarnas Telegrambyrå och ägarfamiljer som inte tvekade att gå Nazityskland till mötes. Det är ingen hemlighet att Aftonbladet då ofta lät publicera artiklar med förstående eller rentav beundrande tongångar om Hitler. Men att lasta Socialdemokraterna för detta är antingen okunnigt eller oärligt. Faktum är att arbetarrörelsen vid samma tid gav ut den egna Aftontidningen, som tvärtom var starkt nazikritisk – en tidning som SD-fantaster bekvämt väljer att glömma bort. Aftontidningen ägdes av LO och fungerade som motvikt till högertidningarnas Hitler-vänlighet – en historisk poäng som SD-fantaster givetvis ”glömmer” att nämna. Först efter kriget, 1945, köpte LO in sig i Aftonbladet och gjorde tidningen socialdemokratisk. Att hänvisa till Aftonbladets krigsår som bevis för (S)-nazism är alltså som att anklaga någon för vad deras värsta fiende skrev.
- Dagens Nyheter: Den liberala DN var under 1930-talet inte nazistisk – tvärtom var dess Berlin-korrespondent Gustaf Hellström tidigt ute med att fördöma Hitler och nazismens framväxt redan i början av 1930-talet. DN var ägd av Bonnierfamiljen (av judisk börd) och hade ingen anledning att hylla nazismen. Däremot gav även DN utrymme åt tidens tongivande profiler. Ett exempel är upptäcktsresanden Sven Hedin, som i sin starka antikommunism kom att sympatisera med Hitler. Hedin skrev vid flera tillfällen i svensk press, även DN, och beskrev Hitler i positiva ordalag. Han kallade Hitler ”vår trogne vän” och ansåg att Nazityskland räddat Europa från bolsjevismen (särskilt efter Olympiska spelen 1936 och segrarna 1940) – ett synsätt som snabbt mötte stark kritik från många andra svenska debattörer. Är det då DN som ”hyllat” Hitler? Nej, det är Hedin – en fristående debattör – och han möttes av stark kritik från många andra samtida röster. Högern glömmer också bekvämt att DN:s linje under kriget var moderat och regeringslojal; man publicerade visserligen inget frontalangrepp på Hitler (den censurerades ofta milda tonen i svensk press ska inte förnekas), men att påstå att DN ”hyllade” nazistledare är ren lögn. Det är ungefär lika sant som att påstå att DN idag hyllar Putin varje gång de låter någon Rysslandsexpert yttra sig i en artikel.
- Gustaf V: Den svenska kungen under 1930- och 40-talen hyste personligen varma känslor för Tyskland – och hjärtligt kalla för bolsjevikerna. Här finns tyvärr mindre att dementera: Gustaf V gillade Hitler, eller åtminstone vad Hitler gjorde mot Sovjet. I oktober 1941 gick kungen så långt att han skrev ett hemligt personligt brev till ”Mein lieber Reichskanzler” Adolf Hitler och gratulerade till framgångarna på östfronten. (Att detta skedde samtidigt som Nazityskland mördade miljontals människor i Östeuropa bekymrade uppenbarligen inte monarken.) Brevet besvarades av Hitler med ett tacksamt telegram. Gustaf V uttryckte också inför tyska sändebud att ”nazismen betyder uppbyggnad och ordning, medan bolsjevismen är helvetet självt” – ett citat som återges i flera samtida källor. Skamligt? Ja. Överraskande? Tyvärr inte – stora delar av den svenska överklassen trodde 1941 att Hitler skulle segra och ”rädda Europa” från kommunismen – ett synsätt som också delas av flera samtida svenska konservativa kretsar. Men att Gustaf V bar på dessa sympatier säger ingenting om Socialdemokraterna. Snarare tvärtom: Per Albin Hanssons regering fick ofta agera bromskloss åt kungens och högerns tyskvänliga dragningar. Regeringen höll till exempel inne med kungens brev – det sändes via inofficiella kanaler – just för att undvika skandal. Påståendet att (S) ”hade goda relationer” med nazisterna för att kungen skickade ett privat hyllningsbrev är obegripligt. Sveriges utrikespolitik under kriget leddes inte av Gustaf V och inte heller enväldigt av Socialdemokraterna, utan av en samlingsregering där alla riksdagspartier ingick. Neutralitetspolitiken – med alla sina moraliska kompromisser – bars upp av hela det politiska etablissemanget, inte av en enskild partifärg.
Hade Socialdemokraterna nära samarbete med Nazityskland?
En av de grövre anklagelserna i det virala inlägget är att Socialdemokraterna skulle ha ”goda relationer” med och samarbetat med nazisterna före och under andra världskriget. Här krävs nyanser. Sanningen är att Sveriges regering under 1930-talets slut och större delen av kriget strävade efter korrekt men avvaktande diplomatiska relationer med Hitler-Tyskland – i syfte att hålla Sverige utanför kriget. Socialdemokraterna satt vid makten och bar huvudansvaret för denna neutralitets- och eftergiftspolitik, men de gjorde det inte ensamma. Efter krigsutbrottet 1939 bildades en koalitionsregering där även högern, liberalerna och bondeförbundet deltog. Alla dessa partier sanktionerade nödvändiga onda ting: som att tillåta tyska trupptransiter genom Sverige, begränsa pressfriheten gentemot Berlin och sälja järnmalm till Wehrmacht. I efterhand har mycket av detta kritiserats – med rätta – men i stunden sågs det som enda sättet att undvika en nazistisk invasion. Att lyfta fram selektivt just Socialdemokraternas roll i denna politik är intellektuellt ohederligt. Historikern Klas Åmark, som lett ett forskningsprojekt om Sveriges förhållande till nazismen, betonar att ingen svensk regering hade kunnat agera mycket annorlunda under samma omständigheter. Alternativet – att trotsa Hitler – hade sannolikt lett till ockupation, vilket exempelvis Norge och Danmark bittert fick erfara.
Det bör också framhållas att Socialdemokraterna ideologiskt stod i bjärt kontrast till nazismen. Per Albin Hansson själv avskydde nazismens antidemokratiska väsen. Han gick till val 1936 på budskapet att Sverige inte behövde några diktatoriska ”folkledare” – folkhemmet skulle byggas med demokratiska medel. Ett ofta misstolkat citat som extremhögern sprider hävdar att Hansson sagt ”nazismens mål kunde uppnås med demokrati”. Vad han menade var inget erkännande av Hitler, utan att de sociala och nationella förbättringar som nazisterna påstod sig sträva efter lika gärna kunde uppnås på fredlig väg inom det demokratiska systemet. Historikern Håkan Blomqvist har visat att Socialdemokraternas strategi i Sverige var just att undanröja grogrunden för fascismen genom reformer: välfärd, full sysselsättning och samförstånd mellan klasserna. Där nazismen lovade ”ordning” genom våld och diktatur, lovade Per Albin ordning genom folkhemmet och demokratin. Det är en milsvid skillnad. Att någon enstaka gång tala om ”samma mål” (ordning, arbete, välfärd) är inte detsamma som att omfamna nazismens metoder eller raslära – vilket Socialdemokraterna aldrig gjorde.
Var Socialdemokraternas regering pragmatisk gentemot Hitler? Ja, givetvis – liksom alla svenska partier i krigets skugga. Var de nazistiska i hemlighet? Nej. Samarbetet med Nazityskland inskränkte sig till det diplomatiskt och ekonomiskt nödvändiga. Samtidigt gav Sverige under (S)-ledningen tusentals norska motståndsmän en fristad, tog emot överlevande judar 1945 och utbildade danska poliser – knappast saker en ideologiskt nazistisk regim skulle ha gjort. Socialdemokratin balanserade på en knivsegg mellan att stå emot nazismen moraliskt och samarbeta tillräckligt för att rädda nationen. Att högerns desinformatörer sju decennier senare sitter och moraliserar över dessa svåra avvägningar – samtidigt som deras eget parti sprungit ur vit makt-miljön – är ett skolexempel på historielös cynism.
Har (S) aldrig granskats för sitt 1930-40-tal, till skillnad från SD?
Detta påstående är kanske det mest skrattretande av alla. Enligt högerns narrativ har Socialdemokraterna ”kommit undan granskning” för gamla synder, medan Sverigedemokraterna fått oförtjänt mycket kritik för sina nazikopplingar. Verkligheten är den motsatta. Socialdemokraternas förflutna – allt från neutralitetspolitikens moraliska pris till rashygieniska illdåd – har stötts och blötts i decennier av forskare, journalister och politiker. Redan 1945 gjordes intern uppgörelse med transittrafiken. På 1990-talet uppmärksammades tvångssteriliseringarna i en uppmärksammad DN-serie av Maciej Zaremba, vilket ledde till en offentlig ursäkt från dåvarande statsministern Göran Persson och skadestånd till drabbade. Flera tunga verk har skrivits: Maria-Pia Boëthius bok ”Heder och samvete” (1991) kritiserade Sveriges undfallenhet mot nazismen, Klas Åmark utredde samlingsregeringens politik i ”Att bo granne med ondskan” (2011), och Maja Hagerman har utförligt dokumenterat hur djupt också Sverige drogs in i den tidens rasideologiska strömningar (”Det rena landet”, 2006, m.fl.). Historikern Hagerman påpekar att man måste ”tala öppet om vad som hänt och placera rashygienen i sitt historiska sammanhang” istället för att förtiga det. Och det är precis vad seriös forskning har gjort: lyft fram de mörka kapitlen, förklarat hur de kunde ske och varför nästan alla samtida – inte bara (S) – drogs med. Det finns alltså en riklig mängd forskning och självrannsakan kring Socialdemokraternas 1930- och 40-tal. Att påstå något annat är rent lurendrejeri.
Sverigedemokraterna då? Partiet bildades 1988 av människor med bakgrund i nazism och fascism – en historisk sanning som SD-ledningen ofta vill relativisera. Att SD sedan dess faktiskt har granskat sitt förflutna är svårt att se. Istället har partiet konsekvent försökt tysta ner, förminska eller urskulda de rasideologiska rötterna. Deras senaste trick är just detta: att peka finger bakåt mot Socialdemokraterna och ropa ”kolla, dom då!”. Det är en gammal propagandaknep – om du inte vill tala om din skuld, tala om någon annans. Eller som Maciej Zaremba syrligt noterat: i Sverige måste till och med ett populistparti som SD låtsas vara antirasistiskt, därför projicerar man den rasistiska skulden på sin huvudmotståndare. Men historieskrivning är ingen skolgård där man kan skrika ”han då!” och tro att ens egna bruna byk blir ren.
Varför blossar då dessa gamla historier upp just nu? Svaret stavas ”whataboutism”, högerns retoriska favoritgren. Varje gång det påpekas att SD föddes ur den svenska white power-rörelsen, svarar någon SD-företrädare med: ”Men sossarna då? De nominerade Hitler till Nobels fredspris!” eller ”Men Per Albin då? Han tvådde nazisterna rena!”. Tanken är att om man bara kan kasta tillräckligt med historisk smuts på Socialdemokraterna, så ska SD framstå som rena och oskyldiga. Det är ett falskt analogi-trick. Att Socialdemokratin för 80-90 år sedan agerade i en tid av helt andra normer och hot, på sätt som idag kan te sig moraliskt tveksamma, förändrar inte det faktum att Sverigedemokraterna grundades av faktiska nazister och skinheads inom vår egen livstid.
Högerns fixerade nostalgitrip till 1930-talet är också talande. Man plockar russinen ur historiens kaka: gärna skandalerna som kan klistras på arbetarrörelsen, men sällan helhetsbilden. Vi hör högern älta Socialdemokraternas rasbiolog Herman Lundborg (som för övrigt började sin bana långt innan (S) fick makten) eller att Sverige inte släppte in alla judiska flyktingar (en politik där samtliga partier var överens fram till krigsslutet). Däremot hör vi aldrig SD tala om den svenska högerns egna mörka 30-tal: hur ledande högermän jublade när Hitler tog makten, hur konservativa Aftonbladet 1933 deklarerade att ”Hitler-Tyskland” var Europas räddning, hur högerextrema grupper marscherade även här. Man nämner inte att kungahuset, militären och stora delar av borgerskapet var betydligt mera tyskvänliga än de flesta socialdemokrater. Den svenska extremhögern lider av en selektiv historiebesatthet: man dammar av allt som kan kasta skugga på motståndaren, men gömmer undan sina egna skelett i garderoben.
I slutändan faller högerns desinformation på eget grepp. Genomskinligheten i försöken är närmast patetisk. Ja, Socialdemokraterna har både blinda fläckar och skamfläckar i sin historia. Dessa är väldokumenterade och ingen seriös samhällsdebattör förnekar dem. Men att likställa dåtidens misstag – födda ur sin tids kontext – med Sverigedemokraternas ideologiska ursprung i rasideologi är historieförfalskning. Det virala Facebookinlägget avslöjar framför allt en sak: högerns desperation. När sakpolitik och nutid inte räcker för att försvara SD:s vandring mot makten, gräver man upp halvsanningar ur arkiven och hoppas att väljarna inte ska orka kolla fakta.
Erik Brandts gamla skämt från 1939 har därmed fått nytt liv – vantolkat och förvanskat – i digital tidsålder. Men ironin i historien är att Brandts intention nu infrias på ett oväntat sätt. Han nominerade Hitler till Nobels fredspris för att ”spika upp honom på skammens vägg”. Dagens högerextrema propagandister, genom sina klumpiga försök att utmåla (S) som nazister, har istället spikat upp sig själva på skammens vägg. De står där med historielöshetens och oärlighetens gloria lysande runt tinningarna. Och vi andra kan lugnt konstatera: desinformation, hur desperat den än är, förblir desinformation – oavsett hur många Facebook-delningar den skrapar ihop.