Greta Thunberg vittnade i en längre intervju om misshandel och förnedring under fem dygn i israeliskt förvar, inklusive att hennes rödrosa resväska kom tillbaka nedklottrad med texten ”Whore Greta”, en israelisk flagga och en penis. Se grundmaterialet här Aftonbladet, svensk sammanfattning här Omni, och en kort internationell notis här Times of Israel. Det är detta som är kärnfrågan. Inte ett R.
I flödet uppstod en sidodrama där kontot ”Sven-Benny” på X jämförde bokstäver i två helt olika bilder och drog slutsatsen att Greta själv måste ha klottrat på sin väska. Kort därefter tackade Aron Flam för ”tipset” och skrev ”Notera R:et” i sin tråd. Här noterar vi den klassiska svängdörrslogiken: anonyma spaningar blir referens till en annan anonym spaning, som sedan återciteras som om det plötsligt var ett bekräftat faktum. Tipstacken går i cirkel – och cirkelbevisningen likaså.
Folket som tror de är källkritiska
Vi har sett den här filmen förut. Vi ser det på Flashback. Man zoomar in på ett R, ett T eller ett E och låtsas att proportioner, bubblor och streck är fingeravtryck. Det är apofeni i praktiken – mönstersökande där det inte finns några mönster. Att två handskrivna bokstäver på olika underlag liknar varandra är lika sensationellt som att två människor kan rita en cirkel utan linjal. Det säger exakt ingenting om vem som höll pennan.
Tekniskt är argumentet dessutom svagt. Bild 1 är klotter på en väska med räfflad yta i dåligt ljus. Bild 2 är en välkänd skylt med tjock tusch på jämn kartong. Kameravinkel, skala och distorsion skiljer sig. ”Likhet” i en diagonal stapel går inte att använda som identitetsmarkör, lika lite som man kan avgöra en författares identitet utifrån en enstaka bokstav i en rubrik.
I samma kedja tipstackas det vidare till Ingrid Viktoria Kampås för invändningen att israeliska fångvaktare minsann skulle skriva på hebreiska och inte med latinska tecken, samt att någon ritat en Davidsstjärna. Det bevisar inget alls. Israeliska militärer använder engelska varje dag och skriver latinbokstäver på skyltar, pass, uniformer och konfiskationslappar. Att klotter råkar vara på engelska är så odramatiskt det kan bli.
Vi vet att Aftonbladet publicerat intervjun och bildbevis på den vandaliserade väskan Aftonbladet. Vi vet att flera medier återgett påståendena, inklusive internationella Times of Israel och svenska nyhetsöversikter Omni. Vi vet också att ”R-analysen” inte presenterar någon verifierbar metod, ingen kedja av bevis och inget oberoende stöd – bara bildkikning med önskat utfall. Det vi inte vet är vem som klottrade på väskan. Det saknas teknisk spårning som kan knyta en specifik hand till tuschstrecken, och det gör förstås även konspirationen tandlös – men för de som hellre väljer känsla framför logik, är den här typen av nonsens som amfetamin för fantasin. För varje människa som hatar Greta, älskar att skrika “Hamas!” i alla tänkbara och otänkbara sammanhang och tror att Google-luppning av en bokstav är forensik, blir detta rena julafton. Den står och faller inte med bevis, utan med självbekräftande tyckande och önsketänkande i högvarv.
För att uttrycka det i meningar: först flyttar man fokus från det centrala – övergrepp, maktmissbruk och fakta – till en enskild bokstav. Sedan hittar man på en ny metod i efterhand, där en suddig bild av ett R blir laboratorieutrustning och där självutnämnda detektiver låtsas vara forensiker med Google som mikroskop. Därefter bygger man auktoritet genom att referera till varandra: “Se, fler säger samma sak!” – utan att märka att det är samma tre personer i loop. Till sist ignorerar man grundfakta, till exempel att väskan faktiskt var i militärens förvar och återlämnades nedklottrad. Så fungerar detaljfetischismen: den byter ut bevis mot bekväma illusioner och kallar det källkritik.
Klotter-CSI är den nya folksporten
Facebook och X exploderar av den nya, hett efterlängtade folksporten – “klotter-CSI”. Där dyker nu inlägg upp från människor som Christian Palme, en självutnämnd sanningssökare med tangentbord som mikroskop och en bekväm brist på källor. Han lyckas dessutom dra med sig entusiaster som Micael Östlund, som i full caps lock frågar “LJUGER GRETA?”, som om frågan i sig vore bevis. Och i periferin sitter Ramona Fransson, svenska konspirationskulturens egen röst, som hellre kastar förolämpningar än kontrollerar fakta. Hon kallar Greta för “den lilla skitungen”, vilket säger allt om den nivån. Det är en salig blandning av slentrianhat, självförhärligande och total avsaknad av intellektuell bromssträcka. Men så kanske man inte kan förvänta sig att alla lär sig något av sina egna misstag.
Att dessa människor på allvar tror att de avslöjar något är nästan rörande. De tror att de är Sherlock Holmes, men beter sig mer som en kommentarsfältets karaokeversion av CSI: Borås. De hittar mönster där ingen annan ser något, mäter bokstäver med ögonmått och jublar när de hittar “bevis” som bara bekräftar deras eget agg. Det är en form av kollektiv illusion – en digital by med endast byfånar, där man turas om att ropa ”jag visste det!” för att slippa tänka.
Men vi håller oss till det som går att styrka: Misshandelsanklagelserna är föremål för politisk och medial granskning Aftonbladet Omni. ”R-gate” är bara en memifierad rökridå. Den som verkligen vill prata om källkritik börjar i rätt ände: sammanhang, källkedja, motiv – och därefter bildmaterial. Och med det menar vi inte att en brottsoffer ska behöva lägga upp blåmärken och sårbilder för att bli trodd, som vissa cyniker i andra trådar brukar antyda. Den nivån av krav är inte ens i närheten av källkritik. Men om man börjar med ett R på en väska och slutar med att peka ut ett brottsoffer som förövare, då har man snarare blivit en del av problemet.