Jimmie Åkesson presenterar idag redan pågående lagändringar som sin egen politiska idé. I Expressen beskriver han det som en historisk offensiv mot pedofiler, där rättsstaten äntligen ska kunna agera innan barn far illa. I själva verket handlar det om att ta åt sig äran för ett arbete som redan ligger i regeringens lagrådsremiss och till viss del klubbats långt innan hans debattartikel ens publicerades.
Enligt Justitiedepartementets lagrådsremiss – som Åkesson uppenbart citerar ur utan att riktigt förstå den – ska den utvidgade lagen om försök och förberedelse till brott träda i kraft 1 april 2026 för försöksdelen och 1 juli 2026 för övriga delar. Inte 1 juni, som han påstår. Det är alltså inte något nytt SD-genombrott, utan en lagteknisk process som redan pågår inom Regeringskansliet. Riksdagen har ännu inte klubbat den, men riktningen är klar och den drivs av regeringen – inte av Åkesson själv.
Dessutom har propositionen 2024/25:124 redan antagits. Den skärper straffen för sexualbrott, men har absolut ingenting att göra med ”Lex Dumpen”. Den trädde i kraft 1 juli 2025, alltså för flera månader sedan. Med andra ord: Åkesson försöker sälja en lag som redan finns – som om han nyss hittat den på en rea i lagboken.
Den retoriska magin
Det här är ett klassiskt trick. Man tar något som redan är på väg genom det juridiska maskineriet, döper det till något eget, slänger in lite hotfulla formuleringar och skapar illusionen av handlingskraft. Vi gör det som ingen annan vågat, säger han – trots att Lamotte redan påstår att han gör det som ingen annan vågar. Det blir väldigt många som vågar saker som ingen i hela världen gör. Och när det i själva verket redan sitter ett helt departement och skriver propositionstexter om just det han låtsas ha hittat på.
Åkesson skriver till exempel att grooming ska kriminaliseras även när ”barnet” är en polis. Det låter hårt och nytt, men det är redan föreslaget – av både regeringen och tidigare motioner. SD:s egen motion 2024/25:2890 röstades dessutom ner i riksdagen tidigare i år. Det är alltså inte nytt, inte banbrytande – bara återvunnet partimaterial.
Och det där med att falska konton på ungdomsforum ska bli brottsliga? Jo, även det finns redan med i lagrådsremissen. Skapandet av falska profiler i sexuellt syfte ska räknas som förberedelse till brott – ett steg som Justitiedepartementet arbetat med i över ett år innan Åkesson fick feeling och började fantisera ihop rubriker.
Sedan kommer det mest spektakulära: idén om ett offentligt register över sexualbrottslingar. Här tappar han verklighetsförankringen helt. Sverige har inget offentligt register och kommer inte att få det inom överskådlig tid. Liknande förslag har redan avslagits i riksdagen – inte minst när hans egna partikamrater (bland andra Kent Ekeroth och Mattias Karlsson) försökte lansera samma tanke redan 2012. Då sa riksdagen nej. Juridiken är enkel: ett sådant register skulle strida mot både dataskyddsförordningen och principen om proportionalitet i straffrätten. Men det låter ju fränt på Facebook, så varför bry sig om detaljer?
Lex Dumpen är alltså inte en revolution. Det är en PR-produkt. Åkesson säljer in gammal lagstiftning som ny, blandar ihop datum, förslag och propositioner – och försöker måla upp sig själv som den handlingskraftige räddaren som äntligen sätter dit pedofilerna. Det är effektiv populism, men det är också en lögn med lagtext som rekvisita. En tes är att han frågat Konsult Lamotte om råd, han vet ju allt om plagiering och hjältemod. Han har ju till och med försökt släcka en skogsbrand med bara fötterna.
Vi kan kalla det vad det är: juridisk teater med nationalistiskt manus. Han låtsas ta kommandot över en rättsstat som redan agerar – och hans publik applåderar medan de inte märker att ridån redan gått ner. Jimmie Åkesson har inte ens skapat Lex Dumpen. Han har bara döpt om en pågående reform och sålt den till sin egen svans, som nu står i kö för att slicka uppåt.