Vi såg din senaste video, Joakim. Den där där du, med kameran som spegel och världen som tänkt publik, försöker göra Greta Thunberg till ett trött skämt. Vi konstaterar följande: när provokationen blir metoden och kvinnoföraktet det underliggande bränslet, blir slutprodukten inte satir – den blir simpel, sliten och pinsam. Dina tröga hälsningar till nazister visar inte mod eller esprit. De visar en man som envist förväxlar uppmärksamhet med argument.
Vi ser en medieman sända in i tomrummet och likställa publikens reaktioner med kvalitet. Vi hör det sedvanliga – att en ung kvinnlig aktivist reduceras till “störningsmoment” – och vi vet exakt vad detta är: ett retoriskt trick så gammalt att dammet nys fram före punchlinen. Du är som en svensk Andrew Tate – men du når inte ens halvvägs. Skillnaden är att Tate åtminstone lyckas spela sin karikatyr med en viss självdistans, medan du bara tror att du är skarp. Din avundsjuka på Greta Thunberg lyser igenom – hon får mer global uppmärksamhet än du någonsin kommer få, och det svider. Precis som din irritation över att människor som Grimwalker skriver böcker du aldrig skulle kunna formulera ens i ett utkast.
Det misogyna anslaget är inte en diagnos över din person – det är en läsning av din retorik i just denna video: lusten att göra en kvinna till problemet, att förlägga komplexitet till hennes existens snarare än till politik, makt och struktur. Det är bekvämt, billigt och djupt ooriginellt.
Retorikanalys i korthet
Du arbetar med klassiska knep: du bygger upp en stråman, tillskriver motparten en karikatyr och bemöter den – allt för att slippa verkliga argument. Du lutar dig mot en trött cynism, det där “alla vet”-greppet som får publiken att nicka av vana snarare än övertygelse. Din punchline ersätter din tes, som om ett skämt kunde fylla tomrummet där analysen borde finnas. Det blir ståupp utan manus, politik utan innehåll och framför allt – inte ens en gnutta humor. Något som vi antar att du tror att du har något av, då du fortsätter spela vidare på samma tema, i tron att folk kommer fortsätta skratta. Men du Jocke, de flesta skrattar inte med dig. De skrattar åt dig!. Och genom allt löper den könade förminskningen – där en specifik kvinna reduceras till symbol snarare än människa, dramaturgiskt effektivt kanske, men intellektuellt fegt.
Vi lever i 2025. Publiken känner igen memet: en man i egenproducerad monolog som begär bekräftelse för att han vågar vara “frispråkig”. Det här är inte frispråk.
När den tunna ironin skalas av återstår ett “titta på mig”.
Det är därför världen inte är intresserad av dina “meddelanden”, Joakim. Inte för att världen inte tål kritik, utan för att den här sortens kritik inte tål motfrågor. Varje gång någon skrapar på ytan blottas frånvaron av substans. Du ersätter argument med attityd och kallar det mod. Vi kallar det poserande.
Vad som vore vuxet
- Hota inte komplexiteten med en punchline – bemöt den.
- Släpp greppet om könade förminskningar. Att göra kvinnliga aktivister till skämt är inte skarpt, det är slentrian.
- Om du vill tala om makt – tala om makt. Inte om hur “jobbiga” kvinnor är.
Nejdå. Vi är inte kränkta. Vi är uttråkade. Och vi är klara. Det finns ingen intellektuell skyldighet att låtsas som om din monolog är samhällsanalyserande bara för att den är högljudd. Den är vad den är: en rop‑på‑uppmärksamhet‑video. Och hur högt man än ropar blir eko inte argument.