Israel-Palestina-frågorna har gjort sprickorna i svensk vänster och antirasism extremt tydliga. Inte för att frågan är ny, utan för att 7 oktober slog undan den bekväma konsensus som länge låtsades existera. Sedan dess har det blivit ett öppet civilkrig om begreppen – antisemitism, islamofobi, antikolonialism – och om hur man överhuvudtaget gör politik utan att offra principerna på symbolpolitikens altare. En fråga har samtidigt väckts bland många som delar sina sympatier för Gaza – om deras vänner verkligen borde kalla sig för antirasister.
Två projekt, samma konflikt
Efter Hamas massmord och Israels vedergällning bröts rörelsen i två läger: ett universalistiskt antirasistiskt projekt som insisterar på att antisemitism måste tas på samma allvar som annan rasism, och ett antiimperialistiskt projekt som ser Palestina som lakmustest på om antirasismen är på riktigt. Den här spricklinjen beskrev Tobias Hübinette och Christer Mattsson när de varnade för en rörelse som håller på att gå vilse, i en uppmärksammad text på DN Debatt, ”Svensk antirasism har gått vilse sedan 7 oktober-attacken”. Reaktionerna blev omedelbara och brutala – från anklagelser om normalisering av antisemitism till motanklagelser om att använda antisemitism som tillhygge.
Att splittringen är verklig ser vi också i motinläggen. På Parabol kontrades det med att antirasism utan antiimperialism är tom, och att fokuseringen på Hamas isolerar kolonialmakten från ansvar, ”Ingen antirasism utan antiimperialism”. Den akademiska fejdens nivå illustreras av att kultursidor och ledare började kalibrera vem som är ”folkmordsapologet” och vem som missbrukar Förintelsen i dagens debatt – se till exempel Aftonbladet Kultur och GP Kulturdebatt.
Partilinjer som spricker i realtid
Vänsterpartiet har ett formellt tydligt språk om ockupationen, blockaden och tvåstatslösning, ”Vänsterpartiets uppfattning i Israel/Palestina-frågan” (pdf). Socialdemokraterna antog i maj ett skarpt kongressuttalande med krav på att pausa EU:s associeringsavtal med Israel och på sanktioner mot ansvariga, samtidigt som man kräver omedelbart frigivande av gisslan, partikongressens uttalande 2025-05-31. Ändå är det inuti partierna konflikten blossar – från keffiyeh-drevat kring S-profiler, där kritiker hävdade att vissa tryck signalerade stöd för Hamas, Aftonbladet, till Vänstervänsterns ”rena vilda” uppgörelser om var gränsen går för solidaritet: SvD.
Samtidigt visar opinionsdata att väljarkåren inte alls ger partiledningarna en enkel väg. En Demoskopmätning för SvD i augusti pekade på majoritetsstöd för att frysa EU:s handelsavtal med Israel och på splittring om Unrwa-stödet – en karta som tvingar särskilt M att balansera på slak lina, SvD/Demoskop.
Antisemitism, islamofobi och mätbara konsekvenser
Det råder ingen brist på data om vad som hände efter 7 oktober. Brå visade att antalet polisanmälningar om hatbrott med antisemitiska motiv femfaldigades under oktober-december 2023 jämfört med året innan, Brå-rapport 2024-05-03 och fördjupningen 2025, Brå 2025-06-05. Göteborgs universitet dokumenterade i en omfattande studie hur svenska judar upplevde en skarpt ökad utsatthet, ”Antisemitism i Sverige efter 7 oktober” (pdf). MR-institutets årsrapport noterade parallella ökningar i upplevd islamofobi, MR-institutet 2024 (pdf). Med andra ord – båda kurvorna pekar upp samtidigt. Det är här vi ser hur lätt vänstern gör sig sårbar när man försöker väga brott mot civila på en våg som bara har plats för en sorts sörjbarhet.
Sloganen som domstolsfråga och svensk realitet
När Tyskland dömer en demonstrant för att ha ropat ”From the river to the sea” blir det internationell rubrik och svensk nerv – SVT om tysk dom 2024-08-06. I Sverige har samma slogan blivit lackmuspapper i polisdialog och ordningsrätt, samtidigt som riksdagen bockar av interpellationer om Ship to Gaza och regeringens linje i folkrätten, Riksdagen 2025-05-23 och Riksdagen 2025-06-09. Att Sverige 2014 erkände Palestina förändrar inte den här samtidens rättsliga och politiska terräng – varje slagord måste numera läsas som en säkerhetsfråga, inte bara som en opinionsyttring.
När BBC både anklagas för bias och för feghet i Gaza-bevakningen ser vi hur även journalistiken blivit en Projektionsyta Deluxe, med analyser och metarapporter som drar åt olika håll, se exempelvis The Guardian och civilsamhällesgranskningen från Centre for Media Monitoring (pdf). Kolla gärna vilken text som delas i dina flöden och fråga dig själv vad du väljer bort. Ja, vi ser samma filterbubblor här som i svensk partipolitik – fast med högre volym.
Vänstern får välja mellan principer eller reflexer
Vill man bedriva antirasism som överlever nästa kris krävs tre minimier.
Ett: erkänn att antisemitism inte är ett bihang till andra orättvisor. Det är en egen motor som lätt kidnappas i konflikter, vilket Brå och GU faktiskt visar med siffror: Brå och GU-rapporten.
Två: erkänn samtidigt islamofobin som politiskt verktyg i tider av säkerhetspanik, vilket redovisas i svenska MR-sammanställningar, MR-institutet 2024 (pdf).
Tre: sluta låtsas att symboler bär samma betydelse i alla kontexter. En keffiyeh kan vara vardagsplagg, kulturmarkör eller krigspropaganda beroende på motiv, tid och plats. Det gäller i riksdagen också – se Aftonbladet.
Det låter banalt, men svaret är tråkig metod. Läs mer än rubriker. Separera principkritik från partilojalitet. När S kräver EU-sanktioner och V upprepar sin folkrättsposition, då är det samtidigt upp till rörelserna att se till att solidaritet inte blir blind för övergrepp mot judar, och att kampen mot antisemitism inte blir alibi för islamofob politik. Fältet rör sig – opinionsstödet för hårdare åtgärder mot Israel är faktiskt högre än många partistrateger vill medge (SvD/Demoskop). Det politiska priset för intellektuella genvägar blir därefter.
Det är där vänstern och antirasisterna står i dag: mellan reflexerna som ger applåder i flödet och principerna som håller i domstol och statistik. Välj vilket projekt du vill tillhöra. Men bestäm dig för att du menar det.
Folk blir arga för att Facebook modererar hat
Vi ser det här mönstret överallt: när Facebook plockar bort hat så skriker folk censur, särskilt när även antirasister faller på samma regelverk. Meta förbjuder uttryck som uppmanar till folkmord och andra former av hatangrepp oavsett avsändare, vilket i praktiken innebär att samma policy appliceras på alla – även på dem som kallar sig antirasister. Och frågan här väcks därför också om vissa människor verkligen är genuina antirasister med tanke på hur de formulerar sig om Palestina i en nästan desperat kamp för att skydda Israel.
Men om du inte vill bli modererad av Facebook, använd då hjärnan och lite sunt förnuft istället. Att vilja se en grupp utplånad är hat. Basta. Att paketera det som antirasism gör det inte mindre förbjudet – vilket det egentligen inte längre är.
Så kan du själv verifiera påståenden om moderering
Vill du kontrollera hur Facebook hanterar hat och politiskt laddat innehåll? Börja med att läsa plattformens egna regler och beslut. Metas Community Standards och transparenssidor visar tydligt att uppmaningar till våld och folkmord är förbjudna oavsett vem som skriver dem.
Om du misstänker att ett inlägg tagits bort orättvist, kontrollera hela modereringsbeskedet – inte bara rubriken. Se om du kan hitta samma text i Metas transparensrapporter eller i verktyg som Meta Content Library. Spara länkar och skärmdumpar medan de är synliga, till exempel genom arkivtjänster som Wayback Machine.
För den som vill gå längre kan man följa EU:s DSA-processer som granskar hur sociala medier sköter insyn och datadelning. På så sätt kan du själv testa om moderering sker konsekvent eller selektivt, utan att förlita dig på rykten.