Fokus- eller ämnesförflyttning (eng. topic shifting) är en klassisk retorisk teknik där fokus avsiktligt flyttas från ett obekvämt ämne till något annat. En särskilt vanlig variant som vi är lite mer bekanta med här, är whataboutism, som kännetecknas av svaret ”Men vad sägs om X då?” i stället för bemötande av sakfrågan.
Det är ett av debattkonstens äldsta – och sämsta – trick, men har på senare tid blivit allt vanligare. Särskilt inom den samtida högerretoriken, både i Sverige och internationellt, har whataboutism blivit ett effektivt standardgrepp för att parera kritik.
Denna rapport utreder fenomenet på djupet. Först ges historiska exempel från svensk politik och medielandskap – med fokus på Sverigedemokraterna (SD) samt högerextrema kommentatorer och skribenter. Därefter följer en analys av psykologiska och kognitiva mekanismer som gör publiken mottaglig för ämnesförflyttningar.
Sedan presenteras en retorisk analys av varför greppet är effektivt, när det slår fel och hur det kan bemötas – med referenser till både klassisk retorik och nutida debatt. Avslutningsvis diskuteras konkreta fallstudier (Joakim Lamotte, Charlie Kirk/MAGA-doktrinen och SD:s vitbok m.m.) där whataboutism använts för att avleda kritik om rasism, fascism eller sociala orättvisor.
Orkar du inte läsa hela, är vårat bästa tips till dig att vägrar svarar på andra frågor än det ämne du bemöter. Led alltid ditt meningsmotstånd tillbaka till ursprunget. Då kommer dom snart försvinna.
Historiska exempel: Whataboutism i svensk politik och media
Sverigedemokraterna och ämnesförflyttningens retorik
Sverigedemokraterna (SD) har vid flera tillfällen använt whataboutism för att bemöta kritik om partiets extrema bakgrund och ideologi. Ett uppmärksammat exempel inträffade 2021, när SD-ledningen ställdes till svars för partiets rötter i nazism. I stället för att hantera sakfrågan valde företrädare att peka på Socialdemokraternas eftergiftspolitik under andra världskriget – att ”sossarna minsann föll till föga för nazisternas krav”. Syftet var tydligt: avleda debatten från SD:s egen historik av nazi-hyllningar långt efter kriget. Det underliggande budskapet var att ”alla är lika goda kålsupare”, alltså att ingen har rätt att kritisera någon annan eftersom även Socialdemokraterna gjort fel. Rent logiskt är jämförelsen irrelevant – ett 80 år gammalt agerande kan inte försvara dagens handlingar – men för whataboutism-retorikern är fakta och logik underordnade målet att flytta fokus från den egna skulden.
Detta mönster har synts fler gånger. I nutid har Jimmie Åkesson och SD försökt kontra kritik mot högerextrema kopplingar i sina led genom att anklaga motståndare för ”islamistkrameri”. Till exempel, efter Hamas terrorattack 2023 beskrev Åkesson Socialdemokraterna som en del av en islamistisk rörelse, i stället för att diskutera den våg av högerextremt rasistiskt våld som också följde händelsen. Observatörer noterade att ämnesvalet var lätt att förstå ”framför allt för att det ger Åkesson chansen att flytta fokus från sitt eget parti” och i stället utmåla någon annan som den verkliga boven. Denna typ av retorik – att skifta skulden på andra aktörer för att slippa prata om den egna rörelsens problem – har djupa rötter i partiets kommunikationsstrategi. SD har exempelvis länge odlat idén om ”svenskfientlighet”, alltså att majoritetssvenskar diskrimineras eller attackeras, som en motbild till anklagelser om rasism. Genom att hävda att det pågår rasism mot svenskar försöker SD ”urvattna företeelser som nazism och rasism” och framställa sig själva (svenskar) som det egentliga offret. Detta är en medveten retorisk metod för att ta udden av kritik mot partiets främlingsfientlighet – kritikerna påstås hyckla eftersom ”även svenskar drabbas av rasism” och etablissemanget ”förringar svensk kultur” etc. Greppet förstärker SD:s favoritramsa om ”vi och dom” och skapar en känsla av att partiet bara ”försvarar svenskar” mot illasinnade eliter. Sammanfattningsvis har SD vid upprepade tillfällen använt whataboutism för att förskjuta fokus från anklagelser om rasism eller extremism till andra historiska eller hypotetiska oförrätter, begångna av motståndare eller ”etablissemanget”.
Högerextrema kommentatorer och reaktionära skribenter
Fenomenet whataboutism är inte begränsat till partipolitiker – det präglar även retoriken hos många högerextrema och reaktionära röster i svenska medier. Högerpopulistiska debattörer och alternativmedier utnyttjar ofta ämnesförflyttningar för att bemöta kritik. När en sådan aktör anklagas för t.ex. rasistiska uttalanden, svarar de inte sällan med ”Men vad sägs om [valfri vänsterprofil eller minoritetsgrupp] som gjort [något klandervärt]?”. Syftet är att vända på anklagelsen eller åtminstone relativisera den.
Ett konkret exempel är Joakim Lamotte, vår kontroversiella ”opinionsbildare” på sociala medier. Lamotte blev känd för att livesända från utsatta områden och kritisera etablissemanget för att mörka problem som invandrarrelaterad brottslighet. När han själv utsatts för granskning eller kritik – exempelvis av journalister som ifrågasatt hans metoder – har Lamottes reaktion ofta varit att gå till motangrepp mot kritikerna i stället för att bemöta sakfrågorna. En genomgång av Lamottes Facebook-inlägg 2019 visade att över hälften av hans inlägg bestod av attacker mot personer som kritiserat honom, medan mindre än en tiondel kunde klassas som genuin nyhetsjournalistik. Han vänder alltså rutinmässigt bort strålkastarljuset från sig själv genom att hänga ut och skuldbelägga sina kritiker. Strategin mobiliserar hans anhängare mot utpekade ”motståndare” (ofta etablerade medier eller vänsterdebattörer), vilket skiftar diskussionen från sakfrågan till en strid om vem som har rätt att kritisera vem. I praktiken fungerar det som whataboutism: istället för att reflektera över om kritiken mot honom är giltig, leder Lamotte in samtalet på motståndarens tillkortakommanden – ”se på dem istället!” och alla glömmer bort de verkliga problemen.
Liknande retorik märks hos alternativa högersajter som Samhällsnytt (f.d. Avpixlat) och Nyheter Idag. Deras artiklar om kontroversiella ämnen utmärks av en slags ”politisk judo”: kritik mot högern bemöts genom att använda motståndarens kraft emot denne. Till exempel om traditionella medier rapporterar om högerextrem rasism, kan högersajterna svara med att lyfta fram fall där invandrare begått brott eller där vänsterpolitiker uttalat sig grovt – allt för att flytta debattens fokus och påstå att ”den andra sidan minsann är värre”. Denna rekontextualisering av nyheter (att plocka upp ett ämne och vinkla om det) är central i deras retorik och liknar även det vi tidigare skrivit om i ”copy-paste”-sammanhang, där allt de gör är att kopiera svammel från andra.
Effekten blir att seriös kritik mot rasism eller högerextremism dränks i ett brus av ”men andra då?”-argument. Som Lars Thulin formulerar det i kulturmagasinet Opulens: ”Kommentarsfälten visar att hos svenskar som försvarar Putin och Xi är whataboutism främsta vapnet. Kritik mot Kina eller Ryssland möts av att ordet ‘USA’ dyker upp senast i tredje meningen, varefter inlägget bara handlar om USA – klockren whataboutism”. Här i Sverige används samma grepp av högerreaktionära skribenter: kritik mot högerns idéer möts reflexmässigt av pekpinnar om motståndarens hyckleri eller andra problem – ”Men titta på vänstern, de då?”.
Whataboutism har djupa rötter i svensk högerdiskurs. Historiskt har SD och deras mediala ekokammare använt det för att försvara sig mot anklagelser (rasism, nazistkopplingar, sexism) genom att lyfta fram andras brister. Även mainstream-högerpolitiker har tillgripit greppet; t.ex. när Kristdemokraternas Ebba Busch fick kritik för en omstridd hustvist, kontrade hon med att påpeka motpartens juridiska ombuds gamla brottslighet – en ”klockren whataboutism” enligt retorikexperter. Mönstret går igen: den egna försyndelsen slätas över genom att rikta ljuset mot någon annans felsteg, så att sakfrågan hamnar i skymundan.
| Aktör | Ursprunglig kritik | Ämnesförflyttande svar | Syfte/Effekt |
| Jimmie Åkesson (SD) | Konfronteras med SD:s nazi-rötter och rasism i partiet | ”Men Socialdemokraterna samarbetade ju med nazisterna under WWII!” (pekar på andras historiska fel) | Flyttar fokus från SD:s egen skuld; antyder att ”alla gjorde fel” så SD ska inte kritiseras. Relativiserar nazismanklagelser genom att likställa med motståndarnas förflutna. |
| Ebba Busch (KD) | Kritiseras för oetiskt försök att köpa en fastighet | ”Men motpartens ombud begick ju ett brott för 10 år sedan!” | Får kritiken att handla om motpartens moraliska brister istället. Signal om att ”alla är lika goda kålsupare” – Busch försöker legitimera sitt fel med att andra också gjort fel. |
| Joakim Lamotte | Får frågor om sin journalistik och anklagas för rasistiska undertoner | Angriper istället kritikerna personligen i sina kanaler (t.ex. hänger ut journalister som ifrågasatt honom) | Ändrar ämnet till kritikerna själva. Undviker sakligt försvar; mobiliserar sin publik mot ”eliten” och slipper bemöta anklagelserna direkt. |
| Donald Trump | Tillfrågas om högerextremt våld/alt-right (t.ex. Charlottesville) | ”What about the alt-left?” – vänder direkt på frågan | Undviker att ta avstånd från extremism i sina led genom att peka finger åt vänstersidan. Förvandlar kritik till en debatt om motståndarens beteende istället, vilket urvattnar pressen på honom själv. |
| Charlie Kirk/MAGA-rörelsen | Kritik mot Trumps handlingar (t.ex. åtal, auktoritära drag) | ”Vad sägs om Hunter Bidens laptop då?” – eller ”BLM-protesterna var våldsamma!” | Flyttar diskussionen från Trumps agerande till motståndarsidans påstådda skandaler. Syftet är att undergräva kritikers legitimitet och egga de egna anhängarna, så att Trumps fel hamnar i skymundan. |
Exempel på whataboutism hos olika högeraktörer, där kritik avleds genom att peka på någon annans (ibland orelaterade) felsteg. Effekten blir att den ursprungliga frågan trängs undan eller relativiseras.
Varför går vi på ämnesförflyttningar?
Varför fungerar whataboutism på oss? Forskning inom psykologi tyder på att flera mänskliga tendenser och kognitiva mekanismer spelar in. När vi blir ställda till svars – eller när ”vårt lag” kritiseras – aktiveras ofta behovet att försvara vårt ego och vår sociala identitet. Whataboutism erbjuder ett bekvämt försvar: genom att peka ut fel hos motparten slipper vi den obehagliga processen att granska oss själva. Som en analytiker uttrycker det är detta ”en sorts försvarsmekanism som projicerar utåt istället för att titta inåt”. I stunden dämpar det känslan av hot mot den egna självkänslan eller gruppidentiteten – man avleder skammen genom att sätta strålkastarljuset på någon annans brister. Denna reaktion kan förklaras av social identity theory: vi människor tenderar att försvara vår in-grupp när den attackeras, för att upprätthålla en positiv självbild kopplad till gruppen. Kritik mot ”oss” (vår ideologi, vårt parti, vår nation etc.) triggar psykologiska försvar som rationalisering och ”motiverat tänkande” – vi letar efter argument som befäster att vi ändå har rätt. Whataboutism ger just ett sådant argument på silverfat: ”Motståndaren är också dålig, alltså är kritiken orättvis.” Det reducerar behovet av att hantera kognitiv dissonans över vårt eget felbeteende.
En annan faktor är kognitiv belastning (cognitive load). När en debatt plötsligt får två (eller flera) parallella ämnen – originalfrågan och det nya sidospår som whataboutisten introducerar – ökar komplexiteten. Vår hjärna har begränsat arbetsminne och tenderar att tappa fokus om för många trådar dras upp samtidigt. En slipad debattör kan utnyttja detta: genom att kasta in ”Men hur är det med X då?” späder hen ut koncentrationen på det ursprungliga ämnet. Motståndaren tvingas eventuellt försvara sig i sidofrågan, och publiken tvingas jämföra äpplen och päron. Förvirring gynnar den som vill undvika ansvar – ett uttalat syfte med whataboutism är just att ”förvilla, förbrylla och skifta fokus”. När våra kognitiva resurser splittras blir vi mer mottagliga för förenklade resonemang och falska ekvivalenser (att två saker likställs trots olikheter). Whataboutism drar nytta av att hjärnan tar genvägar under hög kognitiv belastning: vi kan nöja oss med slutsatsen att ”båda sidor är lika dåliga”, i stället för att analysera saken djupare – en form av mental lättja som tekniken exploaterar.
Ytterligare en psykologisk mekanism är moraliskt självförtroende och licensiering (”moral licensing”). Om vi upplever oss själva (eller vår grupp) som moraliskt dugliga på många sätt, kan vi undermedvetet tillåta oss ett övertramp – eller om vi ser att någon annan beter sig illa, ursäktar vi lättare vårt eget dåliga beteende. Whataboutism spelar på detta genom att påpeka andras fel: ”Eftersom X gjorde något dumt, så har jag rätt att göra något nästan lika dumt”[24]. Det är ett sorts omvänt moraliskt kredit-system: andras synder blir en fribiljett för våra. Psykologiskt kan det kännas rättfärdigande – vi tillåter oss själva misstag eftersom vi ”inte är värre än någon annan”. Denna tendens hänger ihop med moral relativism: i stället för att bedöma en handling utifrån absoluta värden, jämför vi oss med någon värre för att se bättre ut i spegeln. Behovet att försvara sin moraliska självbild är starkt, och whataboutism ger en snabb utväg: ”Vi är inte perfekta, men det är inte ni heller, alltså behöver vi inte skämmas.” Studier i moralpsykologi visar att människor ofta värjer sig mot känslan av skuld genom att peka på andra som gjort värre saker – ett fenomen som whataboutism exakt exploaterar.
Människor faller alltså för ämnesförflyttningar av flera skäl: Vi värnar vårt ego och vår gruppidentitet och vill undvika självkritik; vi blir lätt mentalt överbelastade av sidospår och tappar fokus; vi rationaliserar vårt beteende med andras fel (”alla syndar”); och vi söker bekräftelse på att vår sida ändå är moraliskt bättre än motståndaren. Dessa psykologiska drivkrafter gör att ett whataboutism-argument kan kännas övertygande på ett emotionellt plan, även om det logiskt sett är ett irrelevant falskt sidospår. Som debattören Daniel Ortner skriver: ”Genom att anklaga någon annan undviker man introspektion eller saklig analys”, vilket leder till ensidiga, känslostyrda bedömningar och hyckleri. Vi dras in i en destruktiv spiral där varje sida försvarar sig med pekpinnar mot den andra, i stället för att ta ansvar – och till slut står vi där, ”blinda av raseri utan att ha gjort några framsteg”.
Varför är greppet effektivt?
Retoriskt sett kombinerar whataboutism flera knep som gör det slagkraftigt inför en publik. För det första är det en typ av tu quoque-argument – en form av personangrepp (ad hominem) där man anklagar kritikern för hyckleri i stället för att bemöta kritiken. Människor har en stark intuition för rättvisa och konsekvens: om den som kritiserar själv har lik i garderoben, undermineras deras trovärdighet. Whataboutism exploaterar denna reaktion genom att ”ifrågasätta kritikers legitimitet, integritet och rättvisa”. Publiken tänker: ”Ja just det, varför skulle du klaga, du är ju inte ett dugg bättre själv!”. Därmed förflyttas fokus från sakfrågan till kritikerna som personer.
För det andra fungerar whataboutism ofta som en emotionell uppviglare. Istället för en torr faktadiskussion om den ursprungliga frågan, introduceras ett nytt exempel som ofta väcker starka känslor – ilska, indignation, ”vi-mot-dom”-känsla. Retoriskt byter man alltså terräng till ett område där man själv står starkare eller där motståndaren tvingas försvara något obekvämt. En whataboutist ”vrider vapnet ur händerna på motståndaren och sätter denne i försvarsposition”. Plötsligt måste kritikern redogöra för andras fel istället för att fortsätta pressa whataboutistens fel. Det blir rollbyte: anklagaren blir den anklagade. Denna dynamik – att tvinga motparten på defensiven – är ett klassiskt retoriskt grepp som de gamla sofisterna i antikens Grekland redan lärde ut för över 2 500 år sedan. Genom en skicklig fint kan en talare vinna debatten som om det vore en kamp att segra i, snarare än en dialog – vilket illustrerar hur whataboutism trivs bäst när argumentation ses som ett ”battle to be won” istället för ett sanningssökande samtal.
En tredje orsak till greppets effektivitet är att det skapar falsk balans och relativism. Whataboutism jämställer ofta två företeelser som inte riktigt är likvärdiga, men för ett oövat öga kan det framstå som om ”alla har sina fel” och att det egentliga problemet är hyckleriet i sig. Som en kommentator noterar: ”Problemet med whataboutism är att den låtsas att eftersom ingen är perfekt, kan ingen hållas ansvarig”. Det är lättare för publiken att dra slutsatsen att ”alla politiker ljuger”, ”alla stormakter begår övergrepp” eller ”alla sidor är lika dåliga”, än att hantera komplexiteten i att en part kanske faktiskt begått värre fel i just den aktuella frågan. Genom att ta fram ett annat exempel – även om det är ett halvdant eller irrelevant exempel – sår man tvivel om kritikens legitimitet och flyttar diskussionen till att handla om att ”mäta synder” istället för att lösa det aktuella problemet. Publiken får intrycket att debatten nu handlar om vem som är mer hycklande snarare än vad som är sant eller falskt i sak. Detta leder ofta till ett moraliskt dödläge: ingen vill erkänna fel, istället pekar man finger åt varandra. Retoriskt kan det vara effektivt eftersom det ”dränker meningsfull debatt i ett hav av avledning” – kontentan blir att inga slutsatser kan dras och ingen kan ställas till svars.
Whataboutism appellerar till publikens känsla av att se ”hela bilden” och motstånd mot dubbelmoral. En whataboutist kan påstå sig ”bara vilja bredda debatten”, vilket låter positivt, även om hen i verkligheten byter ämne helt. Ingen gillar dubbla standarder, så genom att hävda dubbelmoral hos motståndaren får whataboutism en retorisk uppförsbacke att framstå som rimlig. Men som filosofen Benjamin Curtis påpekar: även om den som kommer med kritiken är en hycklare betyder det inte att själva anklagelsen är falsk. En rökare kan mycket väl säga att det är ohälsosamt att röka – utsagan stämmer även om avsändaren inte lever som hen lär. Denna distinktion suddas dock ut i whataboutismens hetta. Publiken ser mest att ”felen finns på båda sidor”, vilket kan kännas som ett rättvist och balanserat perspektiv – trots att det egentligen är ett logiskt villospår (ett irrelevant sakpåstående som inte försvarar den som kritiseras). Sammanfattningsvis är greppet effektivt eftersom det rider på våra instinkter att avslöja hyckleri, det omvandlar debatten till ”vem kastar första stenen”, och det förenklar moraliska frågor till en cynisk premiss: ingen har moraliskt övertag, alltså behöver vi inte ta tag i själva problemet.
När slår whataboutism fel?
Trots dess popularitet är whataboutism ingen garant för seger i argumentationen. Greppet kan slå fel – ibland spektakulärt – särskilt när publiken eller motdebattören genomskådar taktiken. Om det blir uppenbart att en talare undviker frågan och bara ägnar sig åt sidospår, kan hen snabbt tappa trovärdighet. En alltför krystad whataboutism – t.ex. när jämförelsen är långsökt eller ologisk – kan framstå som ett pinsamt undanläggande. Ett exempel är när en kinesisk talesperson, på kritik om dagens förtryck av uigurer, svarade med bilder på bomullsplockare i USA för 100 år sedan. Kopplingen var så orimlig att den fick betraktare att häpna över den ”totala bristen på logik”. I sådana fall riskerar whataboutisten att publiken uppfattar svaret som en bekräftelse på att man inte har något försvar, annat än att peka på ovidkommande saker. Det kan undergräva ethos – talarens trovärdighet – om publiken tolkar det som att man smiter från ansvar.
Whataboutism bygger också på att publiken ska acceptera premissen att motpartens påstådda fel gör den aktuella kritiken ogiltig. Men om åhörarna är insatta eller om det finns en moderator som styr samtalet, kan tricket snabbt neutraliseras. I en debatt med tydliga regler kan en motståndare eller utfrågare säga: ”Det där är irrelevant, låt oss hålla oss till ämnet”. Sådana kontringar blottlägger strategin och berövar whataboutisten initiativet. Faktiskt kan överdriven användning av whataboutism slå tillbaka genom att väcka misstanken att talaren försöker dölja något. En publik som gång på gång hör ”Men vad sägs om…?” utan att få svar på kärnfrågan kan tröttna och uppfatta talaren som oärlig eller undanglidande. Som Mattis, en kommentator i Los Angeles Times, har noterat var Donald Trumps ständiga whataboutismer ett av de ”sex sätt att slippa sakfrågor” som blev välkända under hans tid – men de chockerade också många amerikaner och sågs som cyniska undanflykter ovärdiga en ledare.
Whataboutism kan dessutom tappa kraft om motståndaren erkänner skiljelinjerna. Om någon exempelvis säger: ”Visst, det är möjligt att vi (eller andra) också gjort fel, men nu talar vi om detta specifika fall”, så får publiken chans att fokusera på sakfrågan igen. Då uteblir whataboutistens önskade förvirring. Kort sagt misslyckas whataboutism när det inte lyckas byta spelplan – d.v.s. när debatten hålls kvar på ursprungsämnet trots försöket att spåra ur den.
Slutligen finns en moralisk dimension: publikens rättskänsla kan slå bakut om whataboutismen upplevs som smaklös eller respektlös. I Sverigedemokraternas fall, att jämföra kritik mot nutida rasism med Socialdemokraternas agerande under Nazityskland, ansågs av många vara ”grundfalskt” och ”extra stötande” med tanke på SD:s egna odemokratiska arv. Sådana stunder kan skapa mer skada än nytta för whataboutisten – istället för att fly undan kritik drar man ännu mer granskande blickar till sig. Anna-Lena Lodenius kommenterade exempelvis Åkessons islamistanklagelser mot Socialdemokratin 2023 med att det ”främst ger Åkesson en chans att flytta fokus från sitt parti”, men hon varnade också: ”Det vore synd om Åkesson kom undan med det”. Underförstått: om journalister och meddebattörer inte släpper originalfrågan, kommer han inte undan. Och då framstår greppet i efterhand som ett misslyckat försök att kasta sten i glashus.
Hur bemöter man whataboutism?
När man konfronteras med whataboutism finns det flera beprövade sätt att hantera det. Den enklaste och kanske mest effektiva motstrategin är att envist återgå till ämnet. Lars Thulin rekommenderar repliken: ”Visst, det kan vi diskutera – men låt oss ta en sak i taget”. Genom att lugnt medge att sidofrågan kanske är värd att samtala om någon gång, men insistera på att först avsluta det påbörjade ämnet, avväpnas whataboutisten. Det signalerar till publiken att du inte låter dig dras bort från kärnfrågan. En variant av detta är att påtala tricket öppet: ”Nu byter du ämne. Var snäll och svara på min fråga först.” Genom att sätta ord på vad som händer tvingar man debattklimatet tillbaka till sak.
En annan strategi är att separera de två frågorna och bemöta sidospåret kort utan att släppa huvudspåret. Till exempel: ”Du tar upp X. Om det du säger stämmer är det också ett problem, men just nu diskuterar vi Y. Så, tillbaka till Y…”. På så vis erkänner man inte motståndarens premiss att bara en fråga får finnas åt gången. Man undviker också att framstå som om man ”inte tål bredare debatt” – vilket whataboutister ibland anklagar en för. Knepet är att inte fastna i försvar på sidospåret utan snabbt återgå till anfall på huvudpunkten.
Faktagranskning och logisk genomlysning är också kraftfulla motmedel. Ofta innehåller whataboutism dolda falska ekvivalenser eller rent av felaktiga påståenden. Genom att tydliggöra skillnaderna mellan de jämförda fallen kan man punktera poängen. Till exempel: ”Min motståndare jämför händelse A med händelse B. Men likheterna är skenbara – A inträffade i en helt annan kontext och skala än B, så jämförelsen haltar. Låt oss fokusera på A nu.” Detta tvingar tillbaka diskussionen till sak och visar publiken att försöket att likställa var vilseledande. Som Claire Fallon uttryckt det: ständig upptagenhet vid varandras hycklerier ”drar bort oss från nödvändiga samtal om hur vi ska upprätthålla våra ideal och hålla varandra ansvariga för fel”. Att påvisa den ”skenbara rättvisan” i whataboutism är ett sätt att återställa ett konstruktivt samtal.
Ytterligare en metod är att använda ethos – visa din egen konsekvens. Om du vet med dig att motparten tänker skrika ”hyckleri!”, förekom det genom att medge eventuella fel på din sida eller i historien, och förklara varför de inte ursäktar det aktuella fallet. Exempel: ”Ja, mitt parti har inte alltid varit perfekt, men det vi diskuterar nu är ändå oacceptabelt.” Denna ödmjukhet kan ta vinden ur seglen för whataboutisten; hen förlorar då kraften i hycklerianklagelsen. Samtidigt vinner du förtroende hos publiken genom att framstå som rättvis och sakorienterad.
Slutligen kan man påpeka det moraliskt orimliga i att aldrig erkänna fel förrän ”alla andra” är felfria. Den amerikanske diplomaten Michael McFaul jämförde Trumps whataboutism med Putins propaganda och sade träffande: ”Det är exakt den typen av argument som ryska propagandister använt i åratal för att rättfärdiga Putins brutalitet”. Att dra sådana paralleller (försiktigt och sakligt) kan exponera whataboutismens cynism: om vi alltid ska svara ”Andra är också dåliga”, då kan ju ingenting kritiseras eller förbättras i världen. I debatt om ansvar och etik kan man markera: ”Självklart finns dubbelmoral ibland, men det gör inte handling X mindre fel. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt – att den här saken är klandervärd även om den där saken också är det.” Sådana formuleringar apellerar till publikens känsla för logik och rättvisa på djupare nivå än den impulsiva ”du med!”-reflex som whataboutism aktiverar.
Att bemöta whataboutism handlar i grunden om att vägra låta sig luras av avledningen och hjälpa åhörarna att se kärnfrågan. Genom att stanna lugn, dissekera argumentet och leda tillbaka till ämnet kan man oskadliggöra även ett till synes effektivt ämnesbyte. Och viktigast av allt: när en debattör står på sig och inte låter whataboutism passera obemärkt, tenderar publikens fokus att åter riktas mot det relevanta. Det bryter den ”onda cirkel av undflyende ansvar” som annars lätt uppstår.
Samtida exempel på ämnesförflyttning
För att konkretisera how whataboutism används i dagens debatt, följer här tre fallstudier. Vi granskar hur Joakim Lamotte använt strategin i sin medienärvaro, hur Charlie Kirk och den amerikanska MAGA-högern gjort whataboutism till en doktrin, samt hur Sverigedemokraterna tillämpar ämnesförflyttning i t.ex. sin vitbok och andra uttalanden för att avleda kritik om rasism och fascism.
Joakim Lamotte: sociala medier-aktivism och bortviftande av kritik
Joakim Lamotte blev under 2010-talet en uppmärksammad ”Swishjournalist” – det är han fortfarande – och debattör som med direktsändningar och inlägg på Facebook tog upp ämnen kring brott, invandring, feminism m.m. Han positionerade sig som en outsider gentemot traditionella medier och vann en stor följarskara – men drog också på sig hård kritik för sensationalism och ensidighet. Lamotte är ett tydligt svenskt exempel på hur ämnesförflyttning kan bli en central del av en personlig varumärkesstrategi.
Ett återkommande mönster hos Lamotte var att när han själv hamnade under lupp – t.ex. när journalister granskade hans påståenden eller när han anklagades för att sprida rasistiska stereotyper – då skiftade han omedelbart fokus mot den som kritiserade honom. En granskning visade att mer än hälften av hans inlägg under ett år bestod av angrepp på personer som kritiserat honom. Istället för att bemöta sakfrågorna (till exempel frågor om hans nyhetsurval eller vinkling) hängav sig Lamotte åt att peka ut sina kritiker som partiska, ohederliga eller som en del av ett etablissemang med en agenda. Han kunde till exempel namnge och förlöjliga en reporter som ifrågasatt honom, vilket i sin tur ledde till att hans tusentals följare började häckla den reportern. På så vis försköts diskussionen: bort från att handla om huruvida Lamottes rapportering var korrekt eller balanserad, till att handla om huruvida den kritiserande journalisten gick att lita på. Greppet passade väl in i Lamottes narrativ om att gammelmedia och vänsteretablissemanget försöker tysta ”vanliga folks” röster.
Lamotte illustrerar också faran med denna taktik: den skapade en polariserad stämning där varje kritik mot honom avfärdades som ett illvilligt angrepp att svara på med full moteld. Hans följare blev lojala försvarare som försvarade Lamotte oavsett vad, medan hans kritiker ansåg att han undvek substans. I längden kan en sådan kommunikation leda till ett eko-rum där ingen egentlig dialog sker. Mycket riktigt valde Lamotte 2022 att dra sig tillbaka som journalist, officiellt på grund av hot men också efter att ha blivit allt mer kontroversiell och isolerad i mediedebatten. Hans fall visar att ämnesförflyttning kortsiktigt kan löna sig – han byggde sin plattform genom att hela tiden slå tillbaka mot kritiker – men att den också kan leda till ett slutet rum där förtroendet utanför den egna kretsen urholkas. När varje kritik möts av ”what about dig själv då?” riskerar avsändaren att ses som oseriös utanför den redan övertygade publiken.
Charlie Kirk och MAGA-doktrinen: whataboutism som politisk standard
Charlie Kirk, grundare av Turning Point USA, är en framträdande figur inom den amerikanska ytterhögern och Trump-lojala MAGA-rörelsen. Han har öppet förespråkat ”America First”-agendan och i sin bok ”The MAGA Doctrine” (2020) försökte han ideologiskt ramversa Donald Trumps politiska projekt. En av de mest slående aspekterna med Kirk och den rörelse han företräder är hur whataboutism närmast institutionaliserats som en doktrin i debatten. I den amerikanska högern under Trumpåren blev det standard att bemöta i stort sett all kritik med ett motangrepp mot demokraterna, liberalerna eller andra fiender. En kommentar summerar det så här: ”Det är ett retoriskt skalspel – varje kritik mot regeringens övertramp möts inte av ansvarsutkrävande, utan av en klumpig pivot till orelaterade anklagelser om demokrater eller ‘vänstern’”. Detta har blivit central försvarsmodus för MAGA-rörelsen, enligt analysen: rörelsen handlar inte längre om frihet, utan om ”kontroll och ‘what about’”.
Praktiskt yttrar sig detta i att profiler som Charlie Kirk, när de ställs mot väggen om något Trump eller högern gjort, omedelbart kontrar med exempel från motståndarsidan. När Trump exempelvis anklagades för att ha lovordat diktatorer, svarade man: ”Men Biden då? Han skakade hand med Saudiarabiens ledare!”. När det påtalades att Trump försökt montera ned satsningar på mångfald och inkludering (DEI) i utbildning, blev svaret: ”Men vad sägs om svart-på-svart våld? (Black-on-Black crime)”. Och när Trump åtalades för sina handlingar (34 åtalspunkter år 2023), var Kirk och konservativa media snabba att skrika om Hunter Bidens laptop eller Hillary Clintons e-postserver. I samtliga fall är mönstret tydligt: det handlar inte om att försvara Trump sakligt, utan om att kasta fram andra skandaler (verkliga eller inbillade) för att helt enkelt snacka om något annat.
Denna taktik har visat sig effektiv inom den egna basen. MAGA-anhängare upplever ständigt att ”andra sidan minsann är värre”, vilket både eldar på motivationen och immuniserar dem mot kritik. Som en skribent uttrycker det: ”Högerns supportrar svarar reflexmässigt med whataboutism för att grumla vattnet istället för att erkänna hot från deras egen sida”. Genom att peka finger, förvränga fakta och hoppas att folk inte tittar noga bortom slagorden, upprätthålls en parallell verklighet.
Men utanför den redan frälsta skaran har denna totala whataboutism-diet också sina kostnader. Kritiker menar att den amerikanska demokratin far illa av att inget ansvar utkrävs: ”Det är destruktivt – whataboutism ursäktar all slags missgärningar, för i slutändan handlar allt om ‘vadå då, alla andra gör ju också fel’”. I Kirks fall blev det tydligt efter stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021. Istället för att enas över att det var fel, gick ”båda sidor” direkt in i whataboutism: högersidan påtalade vänsterns BLM-protester sommaren innan, vänstersidan påtalade högerns dubbelmoral om ”lag och ordning”. Kirk själv försvarade länge Trumps påståenden om valfusk och pekade på teknikaliteter och vänsterns ageranden för att avleda från kärnfrågan om den demokratiska processen.
Sammanfattningsvis visar Charlie Kirk och MAGA-doktrinen hur whataboutism kan bli ett systematiskt retoriskt vapen i en rörelse. Det är inte bara enstaka tillfällen, utan ett genomgående mönster: varje avslöjande eller kritik möts av counterattacks. Det har effektiviserat högerns mobilisering – det finns alltid någon annans fel att tala om – men det har också förstärkt ett extremt polariserat klimat där genuin dialog uteblir. Som en färsk kommentar beskrev: ”Högerrörelsen vill inte ha nyanser. Den vill ha oväsen. Den har helt internaliserat denna taktik som sin go-to-metod”. Kirk, fram till sin tragiska död 2025, förblev en mästare på att ”äga libs” (ägna vänstern) med dessa grepp – men frågan är om inte demokratin blev ägd (snuvad) på en ärlig debatt i processen.
Vitbok och debattstrategier: att skriva om historien med whataboutism
Under 2020-talet har Sverigedemokraterna försökt ompositionera sig från paria till ett etablerat maktparti. En del i detta arbete var publiceringen av SD:s ”vitbok” 2022-2023, en omfattande historisk genomgång av partiets kopplingar till extremism, rasism och nazism. Officiellt syftade vitboken till att SD skulle göra upp med sitt förflutna. Men granskningar och kommentarer kring vitboken tyder på att ämnesförflyttning även här spelade en roll i hur SD hanterade sin historia.
Innan vitboken kom ut hade Jimmie Åkesson ofta förnekat eller förminskat partiets nazistiska rötter. Han brukade hävda att han ”inte kände till något” eftersom han ”inte var där då” och menade att det mest handlade om ”enskilda medlemmar” med extrema åsikter. Detta narrativ sprack till stor del när den av SD själva beställda vitboken presenterades 2023-2025: rapporten visade att nazism och antisemitism var fundamentala i SD:s tidiga år, och att minst en tredjedel av partiets grundare hade bakgrund i nazistiska eller fascistiska organisationer. Åkesson tvingades be om ursäkt för att SD ”kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar” på den tiden.
Intressant är dock att i samma andetag som SD-ledningen erkände vissa fel, försökte de också relativisera ansvaret genom att peka på andra. Åkesson twittrade några år tidigare spetsigt att ”till skillnad från Magdalena Andersson och hennes socialdemokrater kommer vi inte överge våra rötter” – en antydan om att Socialdemokraterna övergivit sina ideal (eller rötter?), medan SD skulle stå för sina. När han sedan stod inför vitbokens nakna fakta slog han ifrån sig med att det ”förekom antisemitism bland enskilda sverigedemokrater” men att det ”inte präglade partiets politik”. Detta påstående motsägs av vitboken själv, men retoriskt är det ett försök att flytta fokus från partiet som kollektiv till individer – som om det inte var partiets ideologi utan bara några få avvikare. Det är i sig en form av ämnesförflyttning: från system till person.
Mer direkt whataboutism märktes i debatten efter att vitboken lanserats. SD-företrädare betonade gärna att andra partier också haft bruna inslag historiskt. Tony Gustafsson (författaren till vitboken) noterade i intervjuer att ”flera partier bar på rasistiska idéer förr”, vilket vissa SD:are tog fasta på som ett sätt att säga att SD minsann inte var ensamma. I riksdagsdebatter har SD-politiker upprepat mantrat att Socialdemokraterna en gång i tiden stod bakom exempelvis rashygieniska institut och tvångssteriliseringar. Poängen med att lyfta sådant är tydlig: ”Ni andra har också rasistiska skelett i garderoben, så ge er inte på oss”. Det är textbook-whataboutism.
Samtidigt har SD fortsatt med sin tidigare nämnda taktik att tala om ”omvänd rasism” eller ”svenskfientlighet” som en motvikt. I samband med att vitboken kom ut valde SD att lansera ”Riksdagens nätverk mot svenskfientlighet” (initierat av Tobias Andersson) – ett drag som många tolkade som en medveten politisk kommunikation: mitt under självrannsakan om partiets rasistiska rötter ville man också signalera att majoritetsbefolkningen minsann är hotad. Att SD la starten just på årsdagen av Kristallnatten (9 november) 2020 och jämförde svenskars situation idag med judarnas under 1930-talet, visar hur långt de var beredda att gå i sina paralleller. Den jämförelsen kallades ”vidrig” och en förminskning av Förintelsen i samtida kommentarer. Det illustrerar en whataboutism som slog fel: den väckte avsky och sågs som extrem relativisering av historiska fasor.
I nutida SD-retorik ser vi alltså en dubbel strategi: å ena sidan tvingas partiet (av realpolitiska skäl) erkänna sitt mörka förflutna, å andra sidan använder de retoriska grepp för att neutralisera kritiken som följer av det förflutna. Whataboutism är centralt här. Genom att ständigt påminna om andras synder (Socialdemokratins historiska misstag, brott begångna av invandrargrupper mot svenskar, elitens påstådda svek mot nationen) så försöker SD trumfa den moraliska skuldfrågan. Istället för att svenska folket ska oroa sig över att SD har nazistiska rötter, vill man att de ska oroa sig över att ”svenskar i dag utsätts för brott och hat”. Det är ett klassiskt exempel på att byta ämne till något som engagerar basen mer.
Denna taktik har haft viss framgång i att normalisera SD:s språkbruk – ord som ”svenskfientlig” har letat sig in i debatten även utanför SD. Men det är fortfarande en kontroversiell retorik. Expo, en antirasistisk tidskrift, påpekar att begreppet ”svenskfientlighet” och dess retorik är ”en medveten metod för att urvattna företeelser som nazism och rasism”. Det handlar enligt Expo om att göra sig själv till offer och därigenom undandra sig ansvar för den rasism som faktiskt finns mot minoriteter. När SD säger ”vi är de verkliga offren” blir implikationen att deras tidigare roll som förövare inte är så farlig – alla är ju offer på sitt sätt. Detta är kärnan i deras whataboutism.
I fallet SD:s vitbok och fortsatta retorik ser vi alltså how ett parti försöker skriva om eller åtminstone omtolka historien med retoriska grepp. De fakta som kommer fram (SD:s grundare var ofta nazister) ställs mot andra fakta (även andra gjorde dumheter förr, svenskar utsätts för brott idag) i förhoppning att upphäva varandra. Det är ett riskfyllt spel – om väljarna ser igenom det kan förtroendet raseras – men hittills har SD lyckats tillräckligt för att fortsatt växa i opinionen. Deras case visar how whataboutism kan användas i en organiserad PR-strategi: erkänn lite grann, men relativisera mycket. Byt samtalsämne från partiets skuld till folkets påstådda utsatthet, från dåtid till nutid, från minoriteternas rädsla till majoritetens rädsla. Allt detta för att ”flytta fokus från egna försyndelser”, som Lodenius skriver, och förhoppningsvis ”komma undan med det”.
Whataboutism och retorisk ämnesförflyttning har blivit framträdande inslag i vår tids debatter, i synnerhet inom högerretoriken både i Sverige och internationellt. Historiska exempel visar hur aktörer som Sverigedemokraterna och olika högerdebattörer skickligt (eller ibland klumpigt) använt tekniken för att avleda obekväm kritik. Psykologiskt fungerar det eftersom det tillgodoser våra försvarsinstinkter, vår ovilja att bära skuld och vår benägenhet att låta oss förvirras av flera samtidiga frågor. Rent retoriskt är greppet effektivt då det attackerar motståndarens ethos, väcker publikens känslor och skapar en illusion av moralisk ekvivalens. Men det är och förblir en fallasi – ett logiskt felslut – som riskerar att fördumma debatten och hindra verklig ansvarsutkrävning.
De studerade fallena – från Joakim Lamottes sociala medier-strider via Charlie Kirks MAGA-propaganda till Sverigedemokraternas historiebearbetning – illustrerar både kraften och faran med whataboutism. I ett splittrat debattklimat kan det kortsiktigt löna sig att ropa ”Men vad sägs om…?” och peka finger åt andra. Långsiktigt leder det dock till att den offentliga konversationen urartar till anklagelser i en rundgång, där ingen sida erkänner fel och ingen fråga löses. Som motvikt krävs att vi som publik och medborgare lär oss känna igen detta ”debattkonstens äldsta och sämsta trick”. Genom att medvetandegöra tekniken – dess syften, dess begränsningar och motmedel – kan vi bättre genomskåda när någon försöker byta spelplan i samtalet. Först då kan vi insistera på att en diskussion hålls till sak och en sak i taget, och att faktiskt ansvar utkrävs där det hör hemma.
Källförteckning
- Thulin, Lars. “Hur blir vi av med whataboutismen?” Opulens, 3 maj 2021. – Krönika om whataboutismens mekanismer och exempel.
- Lodenius, Anna-Lena. “Konsten att kasta sten i glashus.” Dagens Arena, 28 november 2023. – Essä om SD:s retorik vid landsdagarna.
- Wikipedia. “Whataboutism.” Wikipedia: The Free Encyclopedia, senast uppdaterad 2023. – Beskrivning av whataboutism som begrepp och propagandaform.
- Curtis, Benjamin. “Whataboutism: Behind the Deflecting Tactic in Arguments.” FlaglerLive, 21 maj 2022. – Analys av whataboutism, dess historia och logiska status.
- Cloaking Inequity. “Whataboutism: How Truth is Distorted to Defend the Indefensible.” 14 augusti 2025. – Kritisk genomgång av högerns användning av whataboutism i USA under Trump.
- Ortner, Daniel. “What About Whataboutism is Hurting American Democracy?” Public Square Magazine, 13 januari 2021. – Diskuterar whataboutism som försvarsmekanism och dess effekter på demokratisk dialog.
- Wikipedia (svenskspråkig). “Joakim Lamotte.” Hämtad 21 oktober 2025. – Biografiska uppgifter och kritik mot Lamottes verksamhet.
- Tamas, Gellert. “Vitboken visar att SD inte kapat sina nazirötter.” Aftonbladet Kultur, 2 juli 2025. – Kommentar till SD:s vitbok med citat av Åkesson.
- Motargument (David E). “SD:s prat om ’svenskfientlighet’ är klassisk högerextrem retorik.” 13 november 2020. – Genomgång av begreppet svenskfientlighet och dess användning.
- McFaul, Michael. Citerad i: Wikipedia – Whataboutism. – Kommentar om Trump och Putin-jämförelsen.
- Putz, Catherine. “Donald Trump’s Whataboutism.” The Diplomat, 22 juli 2016. – Diskussion om hur whataboutism hindrar sakdiskussion.