Det skummande kvinnohatet – och männen som inte kliver fram

Texten nedan handlar om Elin Lundgrens inlägg om kvinnohat, oktober 2025.

Vi läser Elin Lundgrens raka redogörelse för hur kvinnor bemöts i svensk offentlighet och nickar igenkännande. Inte åt hatet men åt mönstret. Några män erbjuder stöd, alldeles för få män engagerar sig, och en del kommentatorer i hennes tråd försöker normalisera skiten med ett bekant trick: undantagen, som ursäkt. Greta Thunberg blir exempelvis plötsligt en förklaringsmodell för varför hatet egentligen skulle kunna vara berättigat. Det är den intellektuella motsvarigheten till att rita en snopp på en väska och kalla det argumentation.

Elin Lundgren sätter ord på hur sexualiserad aggression och revirmarkeringar används för att tysta kvinnor i politik, välfärd och civilsamhälle. Det är inte ”bara ord”. Hat och hot påverkar kvinnors deltagande i politiken mätbart, vilket även myndigheter och forskning visar. När normerna kring strypvåld letar sig in i sovrummet och normaliseras bland unga blir samhällsfrågan akut: frivillighet är inget semantiktest – det är syre till hjärnan.

Vi ser dessutom samma meta-argument dyka upp gång på gång: att prata om struktur är ”generaliserande”. Det är metodologiskt lathet. Strukturanalys pekar på mönster, inte på individer. När män svarar med att det ”inte gäller mig” flyttar de fokus från problemet till sin egen bekvämlighet. Under tiden fortsätter kvinnor att bära kostnaden.

Greta som undantag – och ursäktmaskin

En del kommentatorer hos Elin accepterar kvinnohatets realitet i generella ordalag, men gör undantag när objektet är exempelvis Greta Thunberg. Då blir hånet rimligt, övergrepp ”självförvållade” och bevisföring överflödig. Det är undermålig logik. Att ifrågasätta dokumenterade övergrepp och vandalism mot en specifik kvinna är inte kritiskt tänkande – det är selektiv empati som legitimerar mönstret kvinnor beskriver. Det blir dessutom lite underförstått att man kan skifta fokus till Hamas och Israel i allmänhet, så fort någon försöker belysa något annat av vikt. Det är alltså som vanligt när en del människor inte förstår något överhuvudtaget, av vad de läser.

Makthavare som ska kunna ta hat

Påståendet att makthavare ska ”kunna ta hat” låter mansrumsrimligt och demokratiskt robust. Det missar dock en central poäng: könat hat fungerar som social sanktionsapparat och har en nedkylande effekt på demokratin. Att hålla isär hat och hot juridiskt är rimligt. Att bagatellisera hatets verkan är intellektuellt ohederligt.

Hat är inte ”feedback”. Det är en metod för att förskjuta vem som talar och vem som tystnar.

Inom politiken uppger kvinnliga förtroendevalda i betydligt högre grad än män att hat och hot påverkar deras uppdrag. Det är en strukturell effekt som visar sig i hur kvinnor tystas eller lämnar sina roller, inte enskilda berättelser. I rättskedjan bygger samtyckeslagen från 2018 på frivillighet, och Brå:s uppföljning från 2025 visar att lagen haft effekt men att hela rättssystemet fortfarande behöver utbildning och tydligare vägledning i hur samtycke ska bedömas. Inom vården är de rättsmedicinska bedömningarna samstämmiga: strypvåld innebär allvarliga och långsiktiga risker, och ett så kallat ”safe word” är ingen livförsäkring när syret till hjärnan faktiskt stryps.

Vi menar att Sverige nu behöver gå från ord till handling. Ett särskilt strypvåldsbrott bör införas i brottsbalken, eftersom det skulle spegla den medicinska evidensen och bidra till att förändra de sociala normerna kring våld. Samtidigt krävs ett nationellt system för att snabbt kunna ingripa mot hatkampanjer och förbättra arbetsmiljön och säkerheten för förtroendevalda och anställda inom välfärden. Slutligen måste det införas nolltolerans i offentligt finansierade kanaler – inga plattformar som tjänar pengar på könat hat ska få ta del av offentliga annonsmedel.

Till män som är trötta på att kallas till ansvar

Ni som redan gör jobbet – bra, fortsätt. Ni som tvekar – börja. Markera i chattar, kommentarsfält och fikarum. I mansdominerande grupper driver grupptrycket ofta fram konformitet och dumdristig jargong. Det betyder inte att ni som misstycker är ensamma – det betyder att tystnadskulturen maskerar samtycket (pluralistisk ignorans). Bryt den genom att vara först – eller åtminstone nummer två – som säger ”lägg av”. Backa alltid den som markerar, offentligt. Sluta vara publik när det skaver. Det här är inte ett krig mellan könen. Det är ett stresstest av demokratin, och just nu kuggar för många på delprovet civilkurage.

Källor och läsning

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *