Det där delningsvänliga collageformatet – svart bakgrund, påståenden i versaler, moralpanik i rubriken – är inte analys utan en visuell parasitstrategi. Det handlar om att reproducera en form som redan biter, men tömma den på innehåll. Fenomenet syns tydligt i exempelvis bildparet med ”Svenska växter” (Se ovan). Originalet är bilden med SD-sippan (2018-exempel) – en satirisk illustration med texten ”Med sina karakteristiska bruna rötter” som ironiserar över partiets historiska kopplingar till fascism och nazism. Först därefter kom kopian, där man bytte ut symbolen mot Socialdemokraternas ros. Poängen försvann, men mallen och stilen stals rakt av. Resultatet blev en trubbig imitation som försökte slå uppåt men landade platt.
Det här är högerextremismens standardteknik: återanvändning som maskering. Inget nytt sägs, allt speglas. I stället för kreativitet uppstår en ekokammare där varje budskap redan har sagt sig självt – bara med omkastade roller.
Fenomenet sträcker sig långt bortom sociala medier. I decennier har högerextrema grupper plundrat sitt motstånds språk, ibland även dess estetik, för att förklä sin egen tomhet. Ett tydligt exempel är nämnda återkommande lögnen att Socialdemokraterna skulle ha nazistiska rötter – en seglivad konstruktion sprungen ur efterkrigstidens högerpropaganda. Den faller på ett enkelt historiskt faktum: under andra världskriget styrdes Sverige av en samlingsregering där både socialdemokrater och borgerliga ingick. Men att läsa…? Det är inte riktigt sånt nazister ägnar sig åt. De bränner ju trots allt böcker.
Socialdemokratin som rörelse motsatte sig rasbiologins ideologiska kärna, vilket framgår tydligt i både Maja Hagermans Käraste Herman och Maciej Zarembas De rena och de andra – verk som visar hur forskare, inte partier, bar upp den svenska rasbiologin.
Som Zaremba konstaterar: ”Socialdemokratin motsatte sig aldrig vetenskap, men förkastade dess rasbiologiska tillämpningar” (De rena och de andra, 1999). Maja Hagerman påpekar i Käraste Herman att ”den politiska viljan låg i att hålla fast vid jämlikheten, inte att rangordna människor”. Dessa observationer punkterar myten, även om nazister ständigt försöker sig på andra argument: Socialdemokratin delade inte rasbiologins ideologiska grund, den motverkade den. Den högerextrema vantolkningen bygger på ett omklippt narrativ där källorna blir speglar snarare än bevis. Det är ett systemfel i propagandans logik – när lögnen behöver verklighet för att existera, tvingas den att låna av andra.
När man läser högerns propaganda sida vid sida med originalen blir mönstret tydligt. I Där stormen är av Joakim Lamotte återkommer samma melodramatiska martyrretorik som i The MAGA Doctrine av Charlie Kirk. Båda klär sig i offerkofta och förkunnar motstånd mot en påstådd vänsterhegemoni, men båda lutar sig på formuleringar hämtade ur 1900-talets högerextrema pamfletter. Ren återvinning således.
Spegelpropagandan lever vidare i digitala kloner. Sverigedemokraternas nätverk – deras så kallade digitala armé av kampanjsidor, konton och anonyma grupper – reproducerar format från etablerade rörelser: rubrikspråk, bildspråk, dramaturgi. Man imiterar nyhetsmediernas estetik för att låna deras trovärdighet, men kvar blir bara en karikatyr. När SD:s nätverk sprider sina versioner av exempelvis ”Svenska växter”-bilder deltar de i en gammal tradition av ideologisk piratkopiering. Nya symboler, gamla lögner. Copy and paste, eftersom de är oförmögna att hitta på eget material. Det finns nämligen inget.
Samma mönster syns i attackerna mot Vänsterpartiet. När rubriker som ”V kräver ministerposter för att släppa fram en regering” cirkulerar – se SVT, 2025-09-30 och Omni, 2025-09-30 – används de som moralpanik av högern. Samtidigt har Sverigedemokraterna under flera mandatperioder krävt samma sak: inflytande, poster, makt. Skillnaden är hur det etiketteras. När SD ställer krav kallas det ”ansvarstagande”. När V gör det, kallas det ”utpressning”. Dubbla standarder som ideologisk valuta.
Alla landets fascister vet detta. De ser samtidigt hur deras desinformation inte längre biter, hur mallen de kopierade nu faller sönder under sin egen monotoni. Folk säger emot dem allt oftare och rättar deras felaktiga påståenden. De blir desperata, rasande, febriga. De höjer rösten, men ekoeffekten har dött. Den desperationen hörs i varje kopia.
Den nyare vågen av bilder, som den där Vänsterpartiets logotyp placeras mellan en palestinsk flagga och ett nazistiskt hakkors under texten ”Samma skit, olika namn”, följer samma mönster. Bilden är inte ny; den är en återanvändning av ett äldre propagandakoncept som florerade i högerextrema nätverk redan under 2010-talets första hälft, ofta i miljöer kring Friatider, Avpixlat och Nya Tider (Expo, 2017). Då användes exakt samma layout för att likställa muslimer, antirasister och vänsterpartister med nazister – ett försök att tömma begreppet fascism på mening genom inflation. Det är inte argumentation, det är en kognitiv kortslutning designad för att få mottagaren att reagera, inte tänka.
Ett närliggande exempel är de så kallade ”tysta” bilderna – som den där Magdalena Andersson poserar med El-Haj under texten ”Dela den här bilden. Gör det varje dag. Det behövs inga kommentarer.” Budskapet bygger på insinuation. Bilden saknar sammanhang och används för att trigga reaktioner snarare än förståelse. I verkligheten handlar det om diplomati och riktig politik (sånt som nazister inte ägnar sig åt), inte om partipolitisk närhet (Utrikesdepartementet, 2022). Men i högerns desinformationskultur är varje bild ett verktyg för misstänkliggörande.
Samma teknik användes tidigare mot Stefan Löfven i samband med Sveriges diplomatiska besök i Iran 2017, där regeringsdelegationen följde lokala protokoll och regler för kvinnlig klädsel (SVT, 2017). De virala bilderna där kvinnliga ministrar bär sjal klipptes ut, befriades från all förklaring och presenterades som bevis för ”undfallenhet” mot islam. Även detta är en typ av visuell propaganda: kontextlös, emotionellt laddad och designad för att förvandla normal diplomati till moralpanik.
Den typen av bildmontage där Magdalena Andersson placeras sida vid sida med Adolf Hitler är ännu ett exempel på den högerextrema fixeringen vid att upprepa samma gamla narrativ om ”socialismens mörka förflutna”. Bilden är en medveten kopiering av tidigare nätpropaganda som jämförde Barack Obama, Angela Merkel och till och med Greta Thunberg med Hitler – alltid med samma syfte: att väcka affekt genom form, inte genom fakta. Jämförelsen bygger på poser och kroppsspråk, inte på ideologi, och används för att trigga känslor av misstro snarare än att föra fram ett argument. Det är ett försök till visuell smitta – att låta symboliken stå för logiken.
Ytterligare ett exempel är kraven på att Socialdemokraterna ska skriva en egen vitbok, nu när Sverigedemokraterna gjort det (Bulletin, 2024). Det är spegelpropaganda i sin mest genomskinliga form. Skillnaden är bara att Socialdemokraterna inte behöver skriva någon vitbok – de har redan gjort upp med sitt förflutna, medan SD fortfarande brottas med sitt. Samtidigt är Socialdemokraterna det mest granskade partiet i hela landet; varje beslut, varje formulering, varje pressbild vänds ut och in dagligen. Kravet på en vitbok blir därför inte en efterlysning av ansvar, utan en metod för att flytta fokus bort från SD:s egen historia. Ett klassiskt exempel på högerns logiska inversion: ju mer du granskas, desto mer ska du ifrågasättas.
Ännu ett återkommande exempel är citatet som ofta tillskrivs den tidigare socialdemokratiska ministern Ulla Lindström från 1955. I högerextrema kretsar används det som ett påstått bevis för att Socialdemokraterna delade rasideologiska tankar långt innan SD bildades. Men citatet är inte autentiskt i den form det sprids. Det har omtolkats, beskärts och i vissa versioner helt skrivits om. Originaluttalandet, hämtat ur en kontext av samtida bostads- och befolkningspolitik, handlade om social planering och jämlik utveckling – inte om ras eller ”främmande folk” (Kungliga bibliotekets arkiv, 1955). Att lyfta lösryckta formuleringar ur 1950-talets språkbruk och klistra fast dem i dagens ideologiska kontext är en metod som bygger på förfalskningens estetik: det låter sant eftersom det känns gammalt.
Den här bilden är ett koncentrat av hela den visuella desinformationens mekanik. Layouten – två kolumner, blått mot rött, med rubriken “Regeringen” till vänster och “Shariavänstern” till höger – är en direkt kopia av äldre fascistisk propagandateknik där man ställer en idealiserad ordning mot ett förfallet kaos. Formatet användes först i nazistisk affischpropaganda, därefter i amerikansk McCarthy-retorik och sedan i den moderna högerextrema memekulturen. I Sverige fick den här versionen fäste i SD-nära Facebook-grupper där man tidigare använt exakt samma typ av jämförelse mellan Hitler och S valprogram – en variant som publicerades första gången kring 2018 på 4chan och därefter översattes till svenska. Den här sortens information har annars använts av motståndare, som vill visa hur likt SD:s valprogram är jämfört med Hitler-nazismen. Naturligtvis måste nazisterna därför kopiera. Igen.
Den här strukturen fungerar för att den är känslomässigt binär: vitt mot svart, rätt mot fel, gott mot ont. Men hela poängen är att flytta fokus från sakpolitik till symbolik. Påståendena saknar stöd i data – det finns inga bevis för att kriminalitet, energipriser eller antisemitism följer de påstådda partilinjerna. Istället fungerar det som en känslomässig spegel där den analfabetiska mottagaren får sina fördomar bekräftade.
Kort sagt: det här är en copy-paste av en propagandaform som har överlevt i snart ett sekel, och som numera reproduceras via sociala medier i Sverige. Varje gång man ser dessa kontrastbilder mellan “vi” och “de” är det samma manus som spelas upp i ny design.
Ett ytterligare och sista exempel på denna kopierade symbolik är den återanvända bilden av en varg som talar till en flock får, ursprungligen ett internationellt meme med budskapet ”Once elected, I will be vegetarian”. I sin svenska version har vargen försetts med Socialdemokraternas ros – ett försök att framställa partiet som ett rovdjur bland blinda följare. Men även denna bild är en återvinning av en äldre satir mot auktoritära ledare, som redan på 2010-talet cirkulerade med Putins och Trumps ansikten i internationella höger- respektive vänsterkritiska forum. Bilden har alltså inget ursprung i svensk politik, utan importeras, översätts och fylls med lokala symboler. Den politiska meningen är lånad, inte skapad.
Denna form av visuell parasitism är central för modern propaganda: att använda redan spridda bilder som känns bekanta för att inge en falsk känsla av autenticitet. Det är därför högerextrema kampanjer sällan skapar nytt – de återanvänder redan etablerade satiriska bilder och märker om dem för egna syften. De varken orkar eller klarar av att göra något på egen hand.
Källor och vidare läsning
- Maja Hagerman, Käraste Herman (1996) LIBRIS
- Maciej Zaremba, De rena och de andra (1999) LIBRIS
- Alfred Ploetz, Grundlinien einer Rassenhygiene (1895) PDF
- Herman Lundborg, Svenska folktyper (1919) Wikimedia PDF
- Kenneth L. Marcus, Accusation in a Mirror PDF
- FN, Framework of Analysis for Atrocity Crimes PDF
- German Propaganda Archive, Goebbels at the 1934 Nuremberg Rally Text
- Expo, När extremhögern skaffade sig humor (2017) Artikel; Propagandaskolan (2022, arkiv) Wayback
- SVT, Bilder på svensk delegation tolkas olika (2017) Artikel
- Government Offices of Sweden, Sweden’s foreign relations (2022) Sida
- Bulletin, Skogkär: Dags för Socialdemokraterna att skriva vitbok (2024) Artikel
- SVT Nyheter, Här är anonyma kontona som SD kontrollerar – kallas “trollfabrik” internt (2024) Artikel
- TV4 Kalla fakta, Undercover i trollfabriken (2024) Program
- DN, Detta har hänt – alla turerna med SD:s “trollfabrik” (2024) Artikel
- Omni, Åkesson om granskningen: ”Propagandaministern i Nazityskland vore stolt” (2024) Notis
- SVT, Kravet från Vänsterpartiet: ministerposter eller röd knapp (2025-09-30) Artikel
- Omni, V kräver ministerposter för att släppa fram regering (2025-09-30) Notis
- Exempel på originalbild: Svenska växter – SD-sippan (2018) Tweet