Efter 1945 talades det om att ”utrota nazismen”, men i praktiken fick många nazister nya karriärer i statsförvaltning, näringsliv och rättsväsende. Bara toppen straffades i Nürnberg. Ideologin sipprade vidare, ofta under radarn. I Sverige gled gamla nazister in i småpartier eller högerpopulistiska rörelser som överlevde i periferin. Vad som sedan gått snett är att vi i decennier levt med en illusion om att historien var avslutad, att nazismen var en parentes som kunde arkiveras i skolböckerna.
Men historien tar inte slut. Den har snarare muterat. På 1980- och 1990-talen såg vi nynazistiska grupper som VAM (Vitt Ariskt Motstånd) och liknande nätverk, våldsamma men till synes marginaliserade. När de förlorade slaget på gatorna flyttade idéerna in i kostym. I dag är det inte skinheads med järnrör som driver utvecklingen, utan politiska partier i riksdagar och parlament. De kallar sig ”nationalister” eller ”patrioter” – men deras retorik är densamma som på 1930-talet: sök syndabockar, peka ut minoriteter, misstänkliggör demokratin.
Skillnaden mellan 1930 och 2020-talet är verktygen. Då var det massmöten, tidningar och radio. Kapade man radio och press kunde man snabbt kontrollera informationsflödet och bli maktfullkomlig, eftersom ”vanligt folk” hade få möjligheter att ifrågasätta. I dag är informationsspridningen öppnare: fler kan säga ifrån, fler kan organisera motstånd. Ändå blir bemötandet svårt. Anledningen är att algoritmer, filterbubblor och virala klipp formar parallella verkligheter där lögner och hat kan frodas ostört. Det som en gång var statens propaganda är nu decentraliserade system av desinformation. Och med facit i hand ser vi hur världen samtidigt kan ropa ”aldrig mer” medan folkmord och etniska fördrivningar fortsätter i realtid, som i Israels agerande mot Gaza. Det är denna paradox – öppenheten i kommunikationen men fragmenteringen i upplevelsen – som gör det svårare att bemöta dagens extremism än gårdagens.
Att vi är tillbaka i detta landskap beror alltså inte på att nazismen ”återuppstått” från ingenstans, utan på att den aldrig försvann. Den bytte bara skepnad, anpassade sig till nya tider och nya språk. Därför kan vi 2025 stå och tala om SD i Sverige, AfD i Tyskland och liknande partier runt om i Europa som om det vore något helt annat än det vi såg för hundra år sedan. Men det är det inte. Det är samma ideologi, paketerad i modern retorik och med nya logotyper.
Och om vi lurar oss själva att tro att vi är vaccinerade mot 1930-talet, så är det exakt den självbelåtenheten som gör att historien kan upprepa sig. Inte identiskt, men tillräckligt likt för att vi ska känna igen mönstret – när det redan är för sent.