Vi skriver detta därför att frågan verkar enkel – men är svaret verkligen lika enkelt?
1945
Vi börjar där många vill sluta. Hitler dog, nazistledare dömdes. Vid Nürnbergrättegången (20 november 1945-1 oktober 1946) dömdes 19 av 22 åtalade, tolv till döden – resten till långa fängelsestraff. Grundkursen är egentligen klar: Läs domsluten själv hos tillförlitliga sammanställningar som Britannica och US Holocaust Memorial Museum.
Flydde inte nazzarna?
”Nazzarna flydde efter Hitlers död” är sant – men det är inte hela bilden. De flydde, några dömdes, många kom tillbaka via tjänstemannaroller – och resten normaliserades i vardagens tusen kompromisser. Att Tyskland i dag har ett starkt högerextremt parti är inte ett förbud som misslyckats. Det är vi som har misslyckats när vi trodde att minneskultur räckte utan leverans. ”Aldrig mer” är ett verb – inte ett minnesmärke.
Samtidigt skedde något mindre bekvämt. Krigets slut gav två parallella spår: rättegångar – och ratlines. Tusentals nazister och kollaboratörer flydde via organiserade nätverk till bland annat Sydamerika. Se översikter hos t.ex. Wikipedia med källhänvisningar samt nyare dokument om finansieringen, t.ex. Argentinas avhemligade material från maj 2025 (Times of Israel).
Det andra spåret var realpolitik. USA förde över mer än 1 600 tyska forskare i Operation Paperclip – kontroversiellt men historiskt oomtvistat, se t.ex. CIA och bakgrundsartiklar (Wikipedia). Man kan tycka vad man vill – men att förstå efterkrigstidens kompromisser är en del av svaret på hur normaliseringen kunde börja så tidigt.
Entnazifiering – och återinträde
I Västtyskland följdes den tidiga utrensningen av ett lika tidigt återtag. 1951 antogs det s.k. 131-lagkomplexet som öppnade för återanställning av tiotusentals tidigare statstjänare (”Gesetz zu Artikel 131 GG”). Läs själv i den officiella kommenterade sammanfattningen från statens förbundsarkiv och lagdatabaser: Wikisource/DE och översikter i Bundesministerium des Innern (kontext). Den exakta juridiken är teknisk – poängen är enkel: kompetens, nätverk och makt försvinner sällan bara för att en regim faller.
I DDR gjordes hårdare utrensningar men ersattes av en statlig antifascistisk självbild som ibland dolde egna problem. Det lämnar olika minneskulturer – en förklaring till dagens öst-väst-klyfta som återkommer i forskningen.
Det finns inget generellt ”förbud mot högerextremism”. Det finns specifika straffbud och en hög tröskel för partiförbud.
- Symboler och propaganda: § 86a i strafflagen förbjuder användning av kännetecken för författningsfientliga och terrororganisationer – ja, det inkluderar nazistsymboler. Se lagtexten hos Gesetze im Internet och engelska helheten i StGB-översättningen.
- Hatbrott och Förintelseförnekelse: § 130 (”Volksverhetzung”) kriminaliserar bl.a. hets mot befolkningsgrupper och grov trivialisering eller förnekelse av folkmord. Se § 130 i StGB och en auktoritativ engelsk återgivning via UNODC.
- Partiförbud: bara Författningsdomstolen kan förbjuda partier enligt Grundlagens artikel 21(2). Det har hänt två gånger – SRP 1952 (ny-nazister) och KPD 1956. Se domstolens egna sidor: översikt över partiförbud och den historiska pressnotisen om SRP. Missa inte själva författningstexten: Grundgesetz art. 21.
Man får vara höger – även hårt höger. Man får till och med vara dum i huvudet – men man får inte hetsa, inte använda förbjudna symboler, och partier kan förbjudas först när de bevisligen angriper den fria demokratiska grundordningen och har potentiell genomslagskraft.
AfD
AfD grundades 2013 som eurokritisk professorer-liberalism. Efter 2015 års flyktingkris flyttades tyngdpunkten mot migrations- och kulturkonflikt. Säkerhetstjänsten klassade 2020 falangen ”Der Flügel” som extrem – se BfV och 2023-2024 skärptes lägesbilder för ungdomsförbundet Junge Alternative.
Kring EU-valet 2024 följde skandaler: toppkandidaten Maximilian Krah förlorade sin gruppanknytning i EU-parlamentet efter uppmärksammade uttalanden om SS och en spionerihärva i staben, se t.ex. Reuters om uteslutningen ur ID-gruppen och AP om den fortsatta rättsprocessen. Trots detta tog AfD 15,9 % i Tyskland i EU-valet, enligt den officiella valmyndigheten Bundeswahlleiter.
I januari 2024 avslöjade CORRECTIV ett hemligt möte i Potsdam där bl.a. ”remigration” diskuterades – ett kodord som i praktiken innefattade även ”icke-assimilerade” tyska medborgare, enligt CORRECTIV och tyska originalet ”Geheimplan” (Correctiv, 10 jan 2024). Vissa deltagare tvistade senare om formuleringar i domstol, vilket förtjänar att noteras – se t.ex. Welt om ett delvis framgångsrikt rättsligt påpekande – men kärninnehållet står fast i flera granskningar.
Reaktionen blev massiva protester under parollen ”Nie wieder ist jetzt”. Hundratusentals – i perioder miljoner – deltog enligt sammanställningar från Deutschlandfunk, ZEIT och översikter (Wikipedia med källor).
Säkerhetstjänstens skärpning – och rättsstatens bromsar
Den 2 maj 2025 meddelade förbundets säkerhetstjänst att AfD på nationell nivå klassas som ”gesichert rechtsextremistische Bestrebung”. Se DIE ZEIT, Deutschlandfunk och juridiska analyser om den efterföljande ”stillhaltezusage” – ett tillfälligt kommunikationsstopp i väntan på domstolsbeslut (VG Köln-info, LTO förklarar). Slutsats för den som orkar läsa finstilta: underrättelserna skärper lägesbilden – domstolarna avgör vad som håller i längden. Det är så en rättsstat ska fungera.
”Nästan högerextremt igen”? Lugn – och allvar
Fakta först. AfD toppar i flera östliga delstater. I Thüringen blev partiet störst med 32,8 % den 1 september 2024 (valdata sammanställt från officiella källor). I Sachsen hamnade AfD tvåa med 30,6 % – knappt bakom CDU (valdata). I Brandenburg blev AfD tvåa med 29,2 % (valdata). Nationellt efter nyvalet 2025 landade AfD kring en femtedel av rösterna – 20,8 % enligt Deutschlandfunk. Det är allvar – men inte ”nästan allt”.
Politikens brandvägg står formellt kvar: inga rikstäckande koalitioner med AfD, upprepat av partiledare i mitten, se t.ex. Merz intervjuad av Spiegel/RTL. Forskning visar samtidigt att lokala samarbeten och dagordningsförskjutning undergräver brandväggen underifrån – läs WZB:s studier (WZB 2025, översikt 2025).
Hur hamnade vi här – igen?
Det korta svaret är att ”Aldrig mer” inte är ett trollspö utan en arbetsorder. Det längre svaret består av lager:
- Ekonomisk och social osäkerhet – energikris, inflation, regional nedväxt och bostadstryck. Nyare studier kopplar stöd till upplevd statusrisk, inte bara faktisk fattigdom, se t.ex. PLOS One 2024 och sammanfattad forskning om statushot (Equitable Growth 2025).
- Politisk misstro – mätbart låg tillit till parlament och regering förstärker proteströstande (WZB 2024).
- Öst-väst-dimensionen – ihållande strukturella skillnader ger näring åt anti-etablissemang, se t.ex. analytiska översikter (Mizuho 2024).
- Normalisering genom skandaler utan konsekvens – från SS-relativisering till spionaffärer och ändå fortsatt mobilisering, se exempelvis Reuters om ID-uteslutningen och färska rättsärenden mot toppnamn (AP 2025).
- Agenda-sättande – när mittenpartier jagar hårdare retorik i migrationsfrågan tenderar det att stärka originalet, inte kopian. Se policyanalys från IDOS 2024.
Nej, Tyskland har inte ett ”förbud mot högerextremism”
Förbuden som finns är kirurgiska – symboler, hets, våldsbejakelse – och prövas i domstol. Partiförbud är möjligt men ska vara svårt. Det skyddar pluralism – och det göder inte martyrmyter i onödan. Se grundprinciperna hos BMI och Bundeswahlleiter.
Vad krävs för att ”Aldrig mer” ska betyda något – på riktigt?
Vi har fem tråkiga, nödvändiga punkter:
- Montera ned statushoten – jobb, energi, hyror. Attityder följer risk, inte pressmeddelanden.
- Tillit kostar – leverera politik som fungerar i vardagen. Demokratin blir mätbar först när tåget går i tid.
- Konflikten är kulturell – bemöt den på egna villkor: fakta, språk, humor – utan att låna den andras fiendebilder.
- Rättsstaten måste vara snabb – hets, våld, förbjudna symboler ska få konsekvenser i månader, inte år.
- Brandvägg utan läckor – inga normaliserande genvägar i kommunfullmäktige eller utskott. Vi ser er.
Varför följer inte andra länder efter?
När Tyskland – med sin historiska börda och sina lagar mot högerextremism – tar steget att klassificera AfD som en verksamhet som bevisligen är högerextremistisk, väcks den obekväma frågan: varför stannar reaktionen där? Varför väljer inte andra länder med liknande problem att agera lika tydligt?
En del av svaret ligger i olika konstitutionella traditioner. I Frankrike är författningsskyddet svagare som aktör – i Storbritannien finns ingen skriven grundlag alls. Andra länder vilar på en starkare yttrandefrihetsdoktrin som gör att förbud eller klassificeringar av partier ses som principiellt farliga. Samtidigt ser vi att populistiska partier i Italien, Nederländerna, Ungern och Sverige inte möter samma juridiska motstånd, trots liknande retorik.
Det är också en fråga om politisk vilja. När partier i regeringsställning själva är beroende av stöd från ytterkantshögern finns ingen drivkraft att skärpa lagstiftningen. Tysklands beslut framstår därmed som unikt – men också som ett lackmustest. Om det går att ringa in en hel partiapparat som högerextremistisk i världens fjärde största ekonomi, vad hindrar egentligen andra demokratier från att göra detsamma? Kanske är svaret obekvämt: man vill inte veta. Eller ännu värre – man har redan normaliserat det man säger sig frukta.