Vi måste börja i den mest grundläggande ritualen – ett manus som upprepas gång på gång: iscensätt konflikt, filma den, lägg på en dramatisk speakerröst, publicera – och kalla sedan resultatet ”förföljelse” när reaktionerna kommer. Nick Alinia har förädlat metoden till en hel produktionslinje: ”Det är OK när vi gör det”, men menar i samma svep att det är okej när de själva springer efter folk med kameror. Sedan säljer han dramaturgin dyrt som om det vore politisk underhållning.
Det absurda är just att samma metod, när den används mot honom själv eller hans partivänner, omedelbart upphöjs till en existentiell demokratifara. Däremot går det bra när han själv springer efter ungdomar genom Centralstationen med kamera i högsta hugg och kallar det för ”avslöjande journalistik”, på samma sätt som när Lamotte avslöjar palmemordet som ett hett scoop 39 år efter dådet. Här möter vi alltså inte bara dubbelmoral, utan ett färdigt ritualmanus som ständigt återanvänds.
När hans gråtande inlägg på X kablas ut följer ett lika välbekant som slitet paket: en berättelse om att ”massmedia” ljuger och att han själv – gärna i sällskap med en riksdagsledamot – ”bara avslöjar” vad andra mörkar. Den senaste rundan är inget undantag, utan ett skolboksexempel på martyrindustrins logik. Samtidigt springer civilförsvarsministern runt i Gamla Stan och påstår sig vara utsatt för organiserad förföljelse från vänsteraktivister och palestinska sympatisörer – ett narrativ som passar lika väl in i samma teater som Alinia själv regisserar. Den ironiska skillnaden är bara att det som anses vara terror när en minister drabbas förvandlas till legitim jakt när det är Alinia och hans gulliga följe av idioter, bonnläppar och rasister, som förföljer tonåringar.
Fallstudien: Två 19-åringar, en kamera, ett narrativ
I Expos granskning framgår att Alinia följde efter och konfronterade två unga män på Stockholms central – samtidigt som SD-toppen Jessica Stegrud agerade kamerakvinna. Expo beskriver aktören som högerextrem och händelsen som ett förföljande, vilket i efterhand lades upp i Alinias kanaler Här deltar Jessica Stegrud (SD) i högerextremistens konfrontation. Uppgifterna har verifierats, återgivits och nyhetsvärderats av flera redaktioner, bland annat SVT Nyheter och Dagens Nyheter.
Samtidigt försöker Alinia förklara själva lägesbeskrivningen: enligt hans egen formulering på X var de ”stackars försvarslösa tonåringarna” i själva verket två ”maskerade vänsterextremister, i myndig ålder” – och hela videon ligger hos honom Nick Alinia på X. Att de var tonåringar men myndiga (19) framgår i den parallella rapporteringen Aftonbladet. Retoriken är alltså glidningen: från ”tonåringar” till ”fullvuxna extremister” – precis så konstrueras en hotbild som passar manus.
Det här är inte en enskild medieaktivist i ett vakuum. Det är dessutom en riksdagsledamot som deltar i scenen (kan vi kanske även påminna om Hjärnrören igen?), och det är partipolitikens reaktioner därefter. Socialdemokraterna och Miljöpartiet krävde Stegruds avgång när uppgifterna blev offentliga S och MP kräver Stegruds avgång. SD:s gruppledare beskrev videon som ”olustig” – men valde att avvakta SVT Nyheter, och partiet lät henne ändå sedan sitta kvar. Att Aftonbladet återger hur Alinia tillmäler en av ungdomarna under konfrontationen gör inte omdömet bättre – det gör endast dramaturgin tydligare.
Expressen har samtidigt uppgett, med hänvisning till källor, att Stegrud och Alinia är ett par – vilket i så fall förklarar logistiken, men inte legitimerar metoden. Vad som i efterhand kallas ”dokumentation för trygghet” var samtidigt råmaterial för ett publicerat drev skulle man kunna konstatera.
Aktivklubbarna och våldsbejakande miljöer
Expo kopplar Alinia till Aktivklubb Sverige – ett nätverk som Säkerhetspolisen beskriver som del av den våldsbejakande högerextremismen, med rasideologiska inslag och uttalat syfte att bygga våldskapital (SVT – Säpo om aktivklubbarna, Omni – Säpo varnar, Sveriges Radio Ekot). Det här är inte ett neutralt ”medborgarjournalistiskt” ekosystem – det är ett rekryteringsflöde där kameran fungerar som megafon och moralisk avtrubbning i samma paket.
”Förföljelse” åt ena hållet, ”Avslöjande” åt andra
När civilförsvarsministern Carl-Oskar Bohlin förföljdes av aktivister i centrala Stockholm reagerade det politiska systemet med breda fördömanden och polisanmälan om ofredande (SvD, Omni). Vem Bohlin är och varför hans säkerhet är en statsangelägenhet behöver ingen påminnelse om.
Alinia kommenterade själv Bohlin-händelsen på X och gjorde den till ytterligare ett inslag i sin kulturkrigskalender. Mönstret är följdriktigt: när en minister förföljs – då är det demokratiskt förfall; när två unga män förföljs – då är det ”avslöjande”. Det är inte logik – det är inventerad moralisk bokföring.
Det vi ser är en standardiserad produktionslinje:
- Initiera kontakt i halvoffentliga miljöer där kameran kan bli ett vapen.
- Skala retorik – från ”tonåringar” till ”fullvuxna maskerade extremister” – för att uppgradera hotnivån. Underlaget finns i Alinias egna ord Nick Alinia på X respektive nyhetsredaktionernas åldersuppgifter SVT, Aftonbladet.
- Publicera och monetisera – lägg ramen ”massmedialt drev” mot sig själv, vänd uppmärksamhet till kassaflöde.
Således, en ren affärsmodell.
Dubbla måttstockar som argumentationsstrategi
Vi noterar återkommande felkonstruktioner:
- Falsk ekvivalens – demonstrativ moralpanik över Bohlin, normalisering av egen stalking. Källunderlag: Bohlin-fallets dokumentation SvD och Alinias egen retorik X-inlägg.
- Selektiv etikettering – ”tonåringar” blir ”fullvuxna vänsterextremister” när narrativet behöver det Aftonbladet, X-inlägg.
- Rättfärdigande via ”dokumentation” – Stegrud hänvisar till egen trygghet, samtidigt som materialet används för att hänga ut de filmade SVT, DN.
- Skuldskifte – hänvisning till ”provokation ombord på tåg” för att legitimera förföljandet genom stationen DN.
I retorikens lärobok heter det här inversion av offerroll – ett kännetecken för polariseringens propagandateknik.
Vi kräver inte mycket – bara att samma måttstock används åt båda håll. Om förföljelse av en minister är oacceptabelt, då är förföljelse av två 19-åringar också det. Om aktivklubbar är en del av den våldsbejakande högerextremismen – vilket Säpo upprepat konstaterat (Ekot, Omni) – då duger det inte att parallellt importera deras dramaturgi som kvällsunderhållning.
Vi sätter punkt där – resten är bara fler kameravinklar på samma sak.