Förlåt. Frågan är jättedum. Men jag måste ändå ställa frågan.
Den 25 augusti 2025 publicerar Joakim Lamotte ett inlägg på X: ”I Gaza räcker det tydligen att vara utrustad med en smartphone för att kallas journalist.” Inlägget på X. Han menar antagligen allvar, i fullständig frånvaro av självkritik. Vi har inte kontrollerat om han skrivit samma sak alla hans kanaler, eftersom denna formulering i sig är illa nog, men mönstret i det här sammanhanget är som vanligt bekant för en del av oss som följer hans snedsteg.
Han väljer X när han vill kasta ut korta provokationer, medan Facebook får fungera som någon sorts vardagsrum där han predikar för redan frälsta. Troligen handlar det om att nå en annan publik, men hur säkert det är vet vi egentligen inte eftersom hjärnan hans befinner sig på en annan, betydligt lägre nivå, än genomsnittsnazzen (Nej, inte Jönsson).
Det vi däremot vet: för varje gång Joakim Lamotte gör den här typen av inlägg får han stryk – även på X. Publiken är trött och irriterad, men han verkar inte förstå att man inte kan vinna en diskussion genom att upprepa samma dåliga poäng som en trasig skivspelare. Samtidigt vet vi att högerextrema miljöer ägnar sig åt ömsesidig ryggdunk på X – ungefär som att applådera åt sin egen spegelbild – även om stödet ofta drunknar i kritiken.
Vad är det nu då?!
Samma datum rapporteras att minst 20 personer, däribland fem journalister, dödas i israeliska attacker mot Nasser-sjukhuset i Khan Younis. Uppgifterna bekräftas av flera etablerade redaktioner och pressfrihetsorganisationer. Som The Guardian skriver fanns journalister bland de dödade, medan Associated Press rapporterar detaljer kring själva sjukhusattacken. Reuters bekräftar både antalet offer och identiteten på flera journalister, och Committee to Protect Journalists dokumenterar bland annat Reuters‑medarbetaren Hussam al‑Masri. Sammantaget är det ungefär lika svårt att missa fakta som att missa ett tåg som står stilla på perrongen – men Lamotte lyckas även i detta fallet, eftersom han satsat på självömkan istället.
Journalister i Gaza är inte ”bara” personer med telefoner. De som dödas och skadas i arbetet är knutna till internationella redaktioner och arbetar yrkesmässigt. Bland de dödade 25 augusti finns även AP‑frilansaren Mariam Dagga och Al Jazeeras Mohammed Salama, något som både Reuters och AP har rapporterat om.
Man kan undra om Lamottes smått pinsamma fixering vid telefoner egentligen är en sorts bitter projektion – från tryggheten i sitt eget skyddade lilla boende i Sverige, där han själv misslyckats med att vara mer än just en man med en kamera och en mikrofon. Det blir nästan komiskt. När han försöker reducera riktiga journalister till någon med en telefon, är det som att han blottar sin egen avundsjuka över att själv ha fastnat i rollen som en sorts grannskapsreporter i permanent självpåtagen exil. Är han rentav avundsjuk på de som, till skillnad från honom, faktiskt riskerar livet för att dokumentera verkligheten?
Det här är dessutom den dödligaste konflikten för journalister som CPJ någonsin dokumenterat. Per 25 augusti 2025 har minst 197 journalister och mediearbetare dödats sedan 7 oktober 2023, varav 189 palestinier. Även RSF understryker samma utveckling och kräver akuta åtgärder i FN:s säkerhetsråd.
Yrkesinsatsen har dessutom uppmärksammats internationellt. År 2024 gav UNESCO sitt World Press Freedom Prize till Gaza‑journalisterna som kollektiv, just för deras dokumentation av kriget under extrem risk.
Att i det läget reducera dem till ”någon med en smartphone” är inte bara osakligt – det är ungefär lika trovärdigt som att hävda att en hjärnkirurg egentligen bara är en person med en kniv.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig
Inlägget på X möts av kritik från profiler och följare. Exempelvis lyfter politiske redaktören Anders Lindberg ut Lamottes inlägg och kommenterar det på X samma kväll, där han i sitt inlägg den 25 augusti 2025 påpekar det absurda i att raljera över nyss dödade journalister. Reaktionen är representativ för hur utspelet tas emot: hån, mothugg och påpekanden om de just dödade journalisterna. Man kan nästan ana att Lamottes utsagor har samma attraktionskraft som en fuktig disktrasa på en nobelmiddag.
Lamotte har parallellt under augusti publicerat texter som driver linjen att svensk vård inte kan hjälpa Gazapatienter och att ”rika oljeländer” inte gör något. Dessa teser är redan sakligt genomgångna och motbevisade. Till exempel framhåller EU‑kommissionen den 11 juni 2025 att EU tillsammans med Italien har organiserat evakueringar av patienter från Gaza. Även WHO i november 2024 beskriver hur palestinska barn förts till Spanien för livräddande vård, och Norges regering i april 2025 redogör för att ytterligare patienter tagits emot i Norge. En sammanställning av Lamottes senare utsagor och felaktigheter återges av oss här, den 25 augusti 2025.
Lamotte framstår som vanligt inte bara som faktaresistent, han är en notorisk figur som alltid lyckas skjuta sig själv i foten – men den här gången var det faktiskt ännu lägre än vanligt, vilket i sig är en bedrift. Att reducera professionella journalister till mobilhållare, blunda för internationellt dokumenterade massakrer och vifta bort varje form av självkritik har blivit hans signum, ungefär som att snubbla på en tröskel man själv byggt. Resultatet är inget annat än en intellektuell härdsmälta, där vi inte ens längre förvånas. Han är, kort sagt, en faktaresistent gris som envisas med att vältra sig i sin egen inkompetens inför öppen ridå.
