Joakim Lamotte har ännu en gång tagit sats mot Socialdemokraternas Sara Kukka-Salam – och som vanligt är det inte fakta som står i vägen för en bra harang. I sin senaste text på Substack anklagar han henne för att stämpla svenskar som rasister bara för att de söker trygghet. För att avgöra vem som egentligen skjuter från höften måste vi börja i den ursprungliga intervjun.
Vad sa Sara Kukka-Salam egentligen?
I Svenska Dagbladets intervju – refererad av Omni – lyfter Kukka‑Salam det enkla faktum att ungefär var femte person i Sverige är utrikes född. Därför menar hon att ett blandat umgänge bör vara norm: ”Om var femte kompis inte är utrikesfödd så skulle jag säga att man inte bidrar till ett integrerat Sverige. Alla har ett ansvar”.
Hon fortsätter i intervjun som Lamotte citerar: ”Att välja bort sina grannar baserat på deras efternamn är rasism.”. Notera skillnaden mellan att kritisera aktivt bortval på etnisk grund och att kalla alla trygghetssökande svenskar rasister. Den skillnaden stryks helt i Lamottes version.
Rubriken på Lamottes inlägg – ”Nej det är inte rasism att vilja bo tryggt” – väcker intrycket att Kukka‑Salam sagt exakt det motsatta. I själva texten hävdar han att hon skuldbelägger ”skötsamma hyggliga svenskar” och kräver tvångsblandning av befolkningen. Han svingar mot ”terrorhyllande flaggor”, ”klanrättsskipning” och ”medeltida värderingar” – men lämnar statistiken hemma och förvandlar en diskussion om socialt ansvar till en martyrberättelse om majoritetsbefolkningen.
Enligt Statistiska centralbyrån är 20 procent av Sveriges invånare utrikes födda. Kukka‑Salams formulering speglar alltså en demografisk realitet – inget mer, inget mindre. Lamotte vrider ett resonemang om gemensamt ansvar till en anklagelse om kollektiv skuld. Det är klassisk halmgubbsteknik:
- Minska citatet till ett lösryckt soundbite.
- Lägg till extrema exempel – knark, klaner, morduppdrag – som inte nämns av källan.
- Avsluta med vredgad slutsats om politiskt hyckleri.
Metoden är effektiv i sociala medier men överlever inte kontakt med grundtexten.
Att sky siffror, dialekter eller hudfärg när man väljer adress eller umgänge passar skolboksexemplet på strukturell rasism. Att flytta på grund av kriminalitet eller skolresultat är en helt annan fråga. Det är här Lamotte blandar bort korten. Han sätter likhetstecken mellan ”sortera bort efter efternamn” och ”köpa villa i ett lugnt område”. Den första handlingen är rasistisk, den andra är inte – tills man låter den första bestämma var villan ska ligga.
