Den 26 juni 2025 äntrade Jimmie Åkesson scenen i Almedalen för trettonde gången och levererade vad som utåt sett kunde liknas vid ett nationalistiskt TED Talk med patriotisk rekvisita och krigsromantiska undertoner. Slagordet ”Sverige först” fick agera sluttamp, men det verkliga budskapet låg i det som aldrig sades rakt ut.
Åkesson öppnade med publikfrieri och slapstick-retorik – han trivdes uppenbart på sin nyfunna catwalk. Publiken uppmanades ropa ”Hej Almedalen”, som om han repeterade för en skolpjäs snarare än inledde ett politiskt brandtal. Detta var hans sätt att klä sig i ”folkligt ethos” – han poserar som en man av folket, trots att han för länge sedan blivit en del av det politiska etablissemang han säger sig förakta.
I klassisk stil använde han välkända retoriska verktyg – framförallt anaforer. Upprepningen av frasen ”Det var inget lotteri” var inte bara en övning i verbal envetenhet, utan en blinkning till den gamla sanningen om att Sveriges framgångar minsann inte kom gratis. Inte heller subtiliteten. När han dundrade ”Sverige är vårt land. Sverige är svenskarnas land” var det i praktiken en utstuderad avgränsning – ett kulturellt utvisningsbeslut i högtalarform.
Retoriken var uppblandad med känslomässiga kraftuttryck – ”krav, krav, krav och åter krav” – som lät mer som en ledare för ett militärt kadaverdisciplinläger än ett demokratiskt parti. ”Vi tar striden” återkom gång på gång, en uppmaning till mental mobilisering, där kampen är mot allt från aktivister till integrationsplaner. Och som vanligt: ett säkert kort – antisemitismanklagelserna. Här fick alla som inte med millimeterrättning kritiserar Hamas sin känga, följt av det förlösande ”Skäms på er!” – en klassisk moralisk höjdhoppare för att snabbt vinna tillbaka initiativet.
Åkesson jonglerade skickligt mellan vardagsanknytningar (”tacos på fredag”) och undergångsretorik. Från gemytlig fredagsmys till ”social ingenjörskonsts blodsbesudlade altare” – han blandade folkköket med kulturkrig, som en politisk Jamie Oliver på speed. Poängen: att föra publiken från tryggt igenkännande till rädsla och vrede på mindre än en halv minut.
De tre klassiska retoriska appellformerna logos, ethos och pathos användes i perfekt kalkylerad dos – men med tydlig övervikt för pathos. Det här var ett känslotal, byggt för att aktivera reptilhjärnan. När han tog upp SD:s förflutna och bad om ursäkt för antisemitismen bland partiets grundare, var det inte av skam – det var positionering. Ett kontrollerat avståndstagande för att skapa framtida handlingsutrymme.
De verkliga vapen som Åkesson använde var berättelser – skräddarsydda anekdoter om slöjklädda flickor och invandrarpojkar som minsann älskar SD. Dessa ”tack för att ni kämpar mot islamismen”-historier är så retoriskt bekväma att man nästan kan höra kommunikationsstaben fnissa. Återkommande, sagolika, ständigt till hands. Oavsett om de är sanna eller inte, tjänar de som känslomässiga murbräckor – publikens hjärta slås upp, och in kliver nationalismen.
Tempoväxlingarna i framförandet påminde mest om en välregisserad musikal. Hans ”Sverigevänner”-mantra försökte förankra en identitet – en illusion av gemenskap som paradoxalt nog bygger på uteslutning. Slutets slagord – ”Vi sätter Sverige först” – var inte ett politiskt förslag, utan en uppmaning till konformitet. Och när Tegnérs ”Ur vägen, moskoviter” citerades med nationalistisk emfas, hade man nästan glömt att talet började med vädret.
Åkessons retorik var – om man ser igenom fernissan – en minutiöst designad dramaturgisk produkt. Den tog sin publik från skämt till stridsrop på drygt 30 minuter. Och ingen som lyssnade kunde ha undgått den verkliga agendan: att sälja ett ”vi” som redan definierats genom att peka ut ett ”dom”.
Nationalkonservatism och populism i talet
Jimmie Åkessons tal präglades av Sverigedemokraternas typiska nationalkonservativa och populistiska ideologi. Kärnan är en nationalism som betonar Sverige som en nationell gemenskap formad av kultur, historia och folk – kombinerad med en populism som ställer ”vanliga hederliga medborgare” mot en korrupt, slapp eller direkt samhällsfarlig elit. Båda dessa drag var genomgående i Almedalstalet.
Den nationalkonservativa ådran syntes tydligt i hur Åkesson talade om nationen och kulturen. Han ägnade en lång sekvens åt att mytologisera tidigare generationers slit – från böndernas möda att bryta mark till soldaternas krigsuppoffringar. Sverige är vårt land. Sverige är svenskarnas land, deklarerade han, och målade samtidigt upp dagens svenskar som en sorts förvaltningsmaskin för ett kollektivt arv. Enligt detta synsätt är individen inte mycket mer än en kugge i den stora historiska väven.
Detta är förstås klassisk nationalkonservatism: kollektivet lyfts över individen, och ett moraliskt ansvar inför både förfäder och framtid formuleras som en plikt. Att ifrågasätta detta är att vara historielös och arrogant, enligt Åkesson.
Han passade också på att ta avstånd från idén om välstånd som tur i ”livets lotteri” – ett uttryck han raljerade bort med aggressiv föraktfullhet, eftersom det hotar myten om den flitige svensken som byggde landet från intet. Här lirar han alltså med den sorts nostalgi som nationalkonservativa partier över hela världen älskar: det var bättre förr, och det är vårt ansvar att skydda det vi har kvar från att förvandlas till något främmande.
Populismen – alltså idén om ett ”vi” (det hårt arbetande folket) mot ett ”dom” (den maktfullkomliga eliten) – är det andra benet i Åkessons tal. Han lyfte att det spelar roll hur man röstar och att SD levererar, i motsats till det han kallade ”gigantiska svek från de gamla partierna”. Samma gamla fiendebild alltså: ett politiskt etablissemang som bedrar, manipulerar och döljer sanningen – medan SD står där som det enda ärliga alternativet.
Åkesson attackerade också ”det vänsterliberala etablissemanget” och ”den så kallade tredje statsmakten” – alltså media – som enligt honom är ”nedlusad med vänsteraktivister”. Det är en konspirationsteoretisk position i gränslandet mellan cynism och foliehatt – och ett återkommande grepp inom högerpopulismen. SD är folkets försvarare – mot makten, mot media, mot mångkulturen.
Vanligt folk lyfts samtidigt fram som vardagshjältar – de som betalar skatt, sköter sitt jobb, står i kö och köper fredags-tacos. Det är ett folkhem utan politisk analys, reducerat till sentimental stugromantik och reaktionär trygghetslängtan. Samtidigt utmålas eliten – särskilt S och V – som arroganta, naiva och samhällsingenjörsmässiga idealister som aldrig själva behöver leva med resultatet av sina egna beslut.
Motståndet mot mångkultur är sedan länge SD:s ideologiska kärna. Åkesson hävdade att det mångkulturella projektet har ”splittrat och polariserat Sverige” och ”slagit sönder” det gamla folkhemmet. Vänstern och högern – i en ”ohelig allians” – anklagas för att ha importerat elände i form av ”massinvandring från främmande kulturer i kombination med total kravlöshet”. Retoriken är bekant – och fungerar.
I ett försök till nyansering erkände Åkesson att invandrare historiskt bidragit till Sverige – men han klargjorde snabbt att detta gällde äldre, småskalig och anpassad invandring. De senaste decenniernas flyktinginvandring från muslimskt dominerade länder är, enligt honom, ett systemskifte som hotar Sveriges själva grundvalar. Det här är SD:s syn i ett nötskal: Sverige har en unik kultur som hotas av utomeuropeiska influenser – och räddningen är assimilation, inte mångkultur.
För att tvätta bort stämpeln som rasister betonade Åkesson att nationalism inte handlar om hudfärg. Istället handlar det, enligt honom, om kultur, språk och lojalitet. Men mellan raderna löper ändå en etnonationalistisk underton – exempelvis i frasen Sverige är svenskarnas land. Det är en tydlig signal om att det finns ett ”vi” – alltså svenskarna – som har tolkningsföreträde och förstahandsrätt till nationen. Andra får vara med, men bara på villkor av total anpassning.
Samma synsätt genomsyrade talets utrikespolitiska delar. Åkesson nämnde islamism och rysk aggression i samma andetag som civilisationens stora hot. I samma andetag tackade han Israel för att de gör ”det smutsiga jobbet åt oss”. Här är det ”vi mot dem” som gäller även på global nivå. SD målar upp Sverige som frontlinje i ett nytt kallt krig – mot islamism, mot Ryssland, mot allt som inte är västerländskt och homogent.
Slagordet Sverige först i slutet av talet var den ideologiska spiken i kistan. Det är ingen slump att det påminner om America First. Åkesson visar här sin trohet till den internationella högerpopulistiska rörelsen. Nationalism, suveränism, värnandet om gränser, ordning och reda – och framför allt: en rejäl portion historienostalgi och moralpanik som bränsle.
Förslag och verklighetskontroll
I talet presenterade Åkesson flera konkreta politiska reformer och resultat, särskilt med fokus på migration, integration och lag och ordning. Han använde dessa för att visa att SD (tillsammans med regeringen) levererar på sina vallöften, men också för att argumentera att mer arbete krävs. Här bryter vi ned de sakpolitiska punkterna – och granskar illusionerna bakom dem.
Stöd till Ukraina och NATO-linjen: Åkesson börjar med att beskriva säkerhetsläget som ”det värsta sen andra världskriget” och stoltserar med parollen ”Ukrainas sak är vår” – en historisk blinkning till 1940 års Finlandsfloskel. Plötsligt är SD, som brukade tveka inför utländska engagemang, västvärldens stöttepelare. NATO nämns inte – men det är tydligt vad som menas: SD vill vara en del av den stora, trygga militärgemenskapen, så länge de slipper ta ansvar för det moraliska innehållet. Samtidigt viftar han lojalitetsflaggan för Israel – lika plikttroget som ointresserat.
Välfärdsreformer – tandvård: Åkesson utmålar en 10-procentig avgift för 67+ på tandvård som ”en av de största välfärdsreformerna på många, många år”. Retorik i nivå med att måla om trapphuset och kalla det stadsrenovering. Visst, det är en förbättring – men för en begränsad grupp, under förutsättning att resten av vården inte drabbas budgetmässigt. Allt annat är fluff. Några steg mot att likställa tandvård med sjukvård? Kanske. Men i nuläget är det mest en välriktad valflört till SD:s pensionskår.
Migrationspolitik – tväromläggning: Här är Åkesson i sitt esse. ”Den asylrelaterade invandringen är den lägsta på 40 år” jublar han, som om människor på flykt vore ett väderfenomen man äntligen lyckats tygla. Fakta stämmer – 2024 var siffrorna rekordlåga. Men det är också ett resultat av fleråriga EU-trender och åtgärder före SD:s regeringsflört. Den verkliga prestationen här är att paketera en decenniegammal rörelse som en egen bedrift. Drömmen om ”Europas mest restriktiva asyllagstiftning” är fortfarande just det – en dröm. Allt är ännu inte beslutat. Men Åkesson pratar som om det redan är ristat i granit.
Nettoutvandring – ett nytt folkhemsexperiment: Åkesson skiner som en nöjd hunduppfödare när han berättar att Sverige nu har nettoutvandring till länder som Irak, Somalia och Syrien. En verklighet han presenterar som en effekt av deras politik – när det i själva verket mest visar att Sverige inte längre är särskilt attraktivt. Tacksamhetsretorik maskerar att många återvänder till krigs- och diktaturområden för att det är enklare än att få permanent uppehållstillstånd i ett kyligt byråkratiskt helvete. Åkesson kallar det seger. Andra kallar det cynism.
Integration och återvandring – två dörrar till ett och samma väntrum: Bidragsreformer, språkkrav, återvandringspengar – allt med en retorik som säger: ”Du är välkommen, så länge du inte kostar något.” Åkessons berömda ”två dörrar” leder i praktiken till samma plats – ett byråkratiskt renrum där invandrare förväntas prestera svenskt beteende på beställning. Allt annat är återvandringsmaterial. Att tala om ”inga rättigheter att bo i Sverige” är ett rättspolitiskt minerat fält, som Åkesson glatt hoppar över som ett barn i vattenpölar.
Socialdemokraternas ”blandningsidé”: En återvunnen skrämselrubrik från fjolåret. Han drar fram S-idén om att ”blanda befolkningen” och utmålar det som tvångsförflyttning av svenskar till förorter – en dystopisk social ingenjörskonst han vet att S aldrig föreslagit bokstavligt. Men som retoriskt vapen är det perfekt: enklare att prata om tvång än att ta ansvar för en socialt sönderdelad verklighet.
Brott och straff – SD:s långkok på hårdare tag: ”Vi skärper straffen rejält…” säger Åkesson. Ja, regeringen har öst på med straffskärpningar. Men även här kokas gamla beslut om till ny valfläsk. Estlandsfängelset? Jo, det är en SD-idé – men inget som förändrar kriminalpolitiken i grunden. Det är symbolpolitik med flyttfirma: Skicka brottslingar till Baltikum och låtsas att problemet är löst.
Bensinpriserna – Åkessons magiska marknadsmekanik: Att bränslepriserna sjunkit något under 2025 är sant. Men att SD:s politik skulle vara huvudanledningen är lika trovärdigt som att Åkesson personligen pressade OPEC med ett argt mejl. Oljepriset föll, marknaden stabiliserades. SD sänkte skatten något. Resten är självförhärligande dimridåer.
Faktakontroll – selektiv statistik och ideologisk storytelling: Många siffror Åkesson drar fram är tekniskt sett korrekta – men kontexten är alltid ideologiskt filtrerad. Statistikens funktion är att måla en bild: Sverige har blivit tryggare, renare, billigare, svenskare – tack vare SD. Men mycket av detta är resultat av gamla beslut, externa faktorer och statistikens natur som trubbigt verktyg. Åkesson berättar en saga – med Powerpoint.
Åkessons sakpolitik handlar inte om att lösa problem – den handlar om att paketera frustration som handlingskraft. Han har en politisk IKEA-möbel: alla delar finns, men monteringsanvisningen är ideologiskt skev. Resultatet? En halvfärdig lösning som ändå säljer. För att den talar till känslan av att något äntligen görs – även om det inte är vad som behövs.
Historiska och kulturella referenser: Att skriva in sig i svensk berättelse
Åkessons tal var ett försök att stjäla svensk historia – inte bara citera den. Genom att smeta nationalromantiska referenser över sin politik, försöker han inte skriva in sig i Sveriges berättelse, utan skriva om den så att Sverigedemokraterna alltid var huvudpersoner – trots att de bildades som ett rasistiskt bakfullt bakvatten till 90-talets vit makt-rörelse.
Han öppnade med ”Efter regnet kommer sol igen” – en gammal schlagerfras som doftar folkpark, pension och plikttrogen optimism. Allt medan regnet bokstavligen föll över Visby, kunde han samtidigt sätta tonen för den stora myten: Sverige som offer för mörka krafter, men på väg mot ljus – så länge han får styra. Metaforen är lika banal som effektiv. Vädret blir världsbild.
Den största historiska utvikningen var när Åkesson beskrev det gamla Sverige – plikttrogna bönder, slitna mödrar och modiga män som “bröt sina ryggar” och dog för nationen. Ingen kontext, inga årtal – bara ett kittlande nationalromantiskt kollage där karoliner, värnplikt och förortsförakt flyter ihop. Allt för att få publiken att känna att de tillhör ett folkslag som alltid har kämpat, och som nu hotas – igen.
När han dramatiskt utropar att “80 år har gått sedan andra världskrigets slut. Skäms på er…” så är det extrem historierevisionism på beställning. Han använder minnet av Förintelsen för att städa sitt partis rötter, som om SD:s vitbok var en hjältedikt snarare än ett skadeprotokoll. I själva verket försöker han förvandla partiets historia från belastning till bevis på moralisk utveckling. En politisk motsvarighet till att ge sig själv medalj för att ha slutat slåss i fyllan.
Hans attacker på “vänsterliberala vanföreställningar” om svensk kultur – särskilt Fredrik Reinfeldts “ursvenskt är bara barbariet” – är lika selektiva som förutsägbara. Ingen nämner att Reinfeldts citat var ett försök att förklara Sveriges roll i globaliseringens kulturflöden. För Åkesson är det bara ännu ett bevis på elitens självhat. Att Sverige är byggt av invandrare, att julgranen är tysk, kåldolmarna turkiska? Det blir till ammunition i hans kampanj för en kulturell återställare – med SD som identitetens alkoholmätare.
Citatet från Esaias Tegnérs dikt om karolinerna – “Ur vägen, moskoviter” – gör hans historiska estetik komplett. Det är inte bara en flört med fosterländsk litteratur – det är en inbjudan till symbolisk mobilisering. Ryssen ska alltid finnas i kulissen, redo att laddas med nytt hotvärde – oavsett om det handlar om Putins trupper eller en buren i en tunnelbana. Han gör Tegnér till ett politiskt soundtrack.
När han nämner “epa-traktorn” och “tacofredag” är det inte med glimt i ögat, utan med kalkylerad populism. Det är landsbygdsporr för den som tror att svensk kultur bor i en matlåda och ett motorgarage. Genom att fetischera folkligheten, målar Åkesson upp ett Sverige som alltid är hotat, men aldrig riktigt definierat – annat än som motsats till “det där andra”.
Allt detta bygger upp ett budskap: Sverigedemokraterna är arvtagare till Sveriges riktiga själ. Den kamp han säger sig föra är inte motstånd, det är återupprättelse. Ett försök att muta in allt från Gustav Vasa till EPA-raggare i samma berättelse, där SD är både profet och försvarare. Det är inte bara politik – det är approprierad nostalgi som identitetspolitik i gulblå förpackning.
Kritik och angrepp: Fiendebilder och retorisk strid
En stor del av Åkessons tal ägnades åt att utse fiender – och han gjorde det med kirurgisk ilska. Vänstern. Socialdemokraterna. Miljöpartiet. Media. Det svenska kulturarvet. Alla är misstänkta, alla är del av det stora sveket, och Åkesson själv är den enda som tycks stå över skuld. Den här sektionen av talet är som en väloljad populistisk kanon – och han avfyrar i alla riktningar samtidigt.
“Vänstersidan” och Socialdemokraterna:
Huvudmåltavlan var förstås Magdalena Andersson och hennes socialdemokrater. Här blir Åkesson direkt personlig: han tar hennes parti till svars för “gigantiska svek” – både i dåtidens invandringspolitik och i vad han kallar “tvångsblandning” av befolkningen. “Magdalena Andersson, varför lägger du ansvaret för ert fundamentala misslyckande på helt vanliga hederliga medborgare?” väser han som en domedagsprofet i folkdräkt.
Att Socialdemokraterna skulle förespråka tvångsförflyttning av svenskar är inte sant – men det hindrar inte Åkesson från att bygga hela sin dramaturgi på det. Han karikerar integrationspolitik som en medveten klassbestraffning från en arrogant elit. “Flytta till valfritt utanförskapsområde…” raljerar han, väl medveten om att publiken aldrig kommer se S-toppar i Rosengård. En halmgubbe lika stor som partiets valaffischer.
Orden “så svagt. Så innerligt svagt.” levereras med teatraliskt förakt. Åkesson behärskar retoriken som en skådespelare i en dokusåpa där han alltid får sista ordet. Det är populism på hög nivå – känslostyrd demonisering där fakta kommer sist.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet:
Vänstern omnämns vagt som “de som lurar i buskarna”. Miljöpartiet däremot får sig en riktig rallarsving. Daniel Helldén, trafikborgarråd och deltagare i en propalestinsk demonstration, får symbolisera hela vänsterns påstådda antisemitism. Åkesson struntar i nyanser: att Helldén tagit avstånd, att medier rapporterat – allt det raderas i berättelsen där vänstern alltid kommer undan.
Samtidigt bränner han av ett väl inövat dubbelangrepp: på både politiker och media. Helldén blir sinnebilden för en vänster som inte bara tolererar extremism, utan göms och skyddas av “vänsteraktivister i media”.
Media – den ständiga syndabocken:
Den “tredje statsmakten” är Åkessons favoritfiende. Han målar upp svenska medier som pro-Hamas, vänsteraktivistiska och antisemitiska. Ett häpnadsväckande angrepp, men retoriskt tacksamt: den som misstror medierna kommer inte kolla upp hans påståenden.
Problemet? Det är lögn. Svenska medier rapporterade om Malmö, om slagorden i Stockholm, om Helldén – och gjorde det kritiskt. Men Åkessons taktik är att så misstro, inte att vara rättvis. Han vill att väljare ska se SVT som en fiende – så de hellre konsumerar Riks eller SD:s Facebook.
Samtidigt spelar han spelet: han visste mycket väl att hans “ursäkt till judar” skulle få rubriker. Vilket den fick. Så han demoniserar media och använder det samtidigt – klassisk demagogi.
Gamla regeringar – inklusive Alliansen:
Med några svepande meningar skickar Åkesson hela Sveriges moderna politikhistoria till sophögen. “Decennier av vanskötsel” syftar på både S och M, men retoriskt hålls Moderaterna i skuggan. Han vill inte sabba samarbetet – så det blir “gamla partierna” istället.
Att det var under Reinfeldt som dörrarna stod som mest öppna spelar ingen roll – M får passera. Det viktiga är att S bär skammen offentligt, och SD kan låtsas som att de aldrig själva rört sig en millimeter i invandringsfrågan. När sanningen är att SD under många år själva föreslog vansinniga åtgärder som hade sänkt rättsstaten om de genomförts.
Kulturkriget:
Åkessons tal innehåller även attacker mot “vänsterliberal kulturförakt”. Citatet från Reinfeldt – “ursvenskt är bara barbariet” – dammas av för tionde gången och sätts in i ny skräckkostym. Att Reinfeldts syfte var att lyfta fram det internationella utbytet i Sveriges framgång ignoreras. Åkesson vill att det ska låta som att Sveriges maktelit pissar på Dalarna.
Att säga “vi har bara midsommar och såna töntiga saker” med sarkasm är ett sätt att låtsas försvara “det svenska” – men det är också ett trick för att mobilisera mot en fiende som inte riktigt existerar.
Sakligheten? Saknas.
Kritiken mot integrationspolitiken handlar i grunden om boendesegregation – S vill blanda bostadsområden. Åkesson säger att svenskar ska “tvångsblandas” – som om det var tal om folkförflyttning. Det är lögn byggd på lösryckta citat. Jonas Attenius nämnde “blandad befolkning” – vilket Åkesson förvandlade till tvång. Det är politisk gaslighting.
Hans utspel om antisemitism faller i samma fälla: det finns problem med antisemitism i vissa demonstrationer. Men att beskylla “vänstern” kollektivt, trots att S-ledningen fördömt det, är intellektuell ohederlighet. Han nämner inte islamistiska grupper, han pekar inte ut enskilda fall – han drar allt över en kam för att passa narrativet.
Åkesson ställer upp sig själv – och sitt parti – som den sista anständiga kraften i ett land styrt av “hycklande eliter” och media som skyddar dem. Han säger att kampen inte står mellan kvinna och man, gay eller straight – utan mellan “skötsamma” medborgare och vänsterliberal galenskap. Det är retoriskt slipat, men politiskt farligt.
Hans slutkläm? “Vi blåser till full strid mot sossarnas tvångsblandning.” En krigsförklaring mot en idé som inte existerar. Men för hans publik är det helt logiskt – eftersom han först matat dem med en verklighetsbild där denna strid redan pågår. Han har byggt fiendebilden – och målat SD som enda räddningen.
Faktafel och vilseledande påståenden
Åkessons tal var inte en lögnfestival i klass med Trumps rallyn – men det var heller inte ärligt. Det var en välregisserad symfoni av siffror utan sammanhang, halvsanningar med propagandistisk eftersmak och strategiska utelämnanden.
- ”Antalet beviljade medborgarskap sjönk från nästan 5000 i februari till sex stycken i april.”
Detta är inte ett faktafel. Det är en retorisk lögn med precision. Enligt Migrationsverkets officiella siffror Östhammars Nyheter, 9 maj 2025, beviljades 1 229 personer medborgarskap i april 2025. Att säga “sex” är inte slarv – det är en propagandateknik. Genom att dra ned siffran till det löjliga, skapar Åkesson illusionen av totalstopp. I realiteten var det en kraftig minskning – men inte en nollpunkt. Det är skillnad på 80 % nedgång och 99,9 % – men den skillnaden suddas ut för att trigga publiken. - ”Media är nedlusad med vänsteraktivister som gör att man kommer undan med antisemitism.”
Åkessons favoritmål: tredje statsmakten. Här förvandlar han Helldéns medverkan i en demonstration till ett bevis för att svenska journalister är antisemitiska i maskopi med politiker. Det är inte bara en konspirationsteori, det är också en klassisk culpa per association-logik. Att media rapporterat om just dessa demonstrationer, att Helldén tog avstånd och att SVT, DN m.fl. kritiskt granskade evenemanget? Det struntar han i. För varför bemöta fakta när det är mer effektivt att elda på ett publikraseri mot journalister? - ”Socialdemokraterna vill tvångsblanda befolkningen.”
Här drar han på med sin mest kreativa halmgubbe. Uttryck som “tvångsintegration” och “flytta själv till ett utanförskapsområde” är inte fakta – de är politiska memer i talform. Ingen har föreslagit tvångsförflyttningar. Det finns visserligen ett internt S-dokument som talar om att “blanda befolkningen”, men det handlar om att bryta boendesegregation. Inte att kasta dartpilar på en Sverigekarta och kommendera flytt. Denna förvridning är inte slarvig – den är avsiktlig skrämselpropaganda. Aktuellt i Politiken, 25 juni 2024 spikade detta redan i fjol. - ”Islamismen är, vid sidan av rysk aggression, det största hotet mot oss.”
Ett påstående som låter klokt vid första öronkastet – tills man inser hur grovt förenklande det är. Vad menar han? Att islamism är ett inrikes hot jämförbart med en kärnvapenmakt? Att alla religiöst konservativa muslimer är potentiella terrorister? Han slirar elegant över gränsen mellan militant islamism (som Säpo varnar för) och social konservatism i förorten. Resultatet blir en stigmatisering av hela grupper, inte en säkerhetsanalys. - Det Åkesson inte sa:
Ibland ljuger man mest effektivt genom att hålla käften. Åkesson nämnde minskad invandring – men inte att det började redan 2015–2016 under S+MP. Han tog upp tandvårdsreformen – men inte att den gäller äldre och inte alla. Han pratade om höga bränslepriser – men inte kronkursens påverkan. Dessa utelämnanden är inte oskyldiga: de är avsiktliga retoriska blinda fläckar.
Åkessons strategi bygger inte på att säga rent fel – utan på att säga rätt på fel sätt. Han stryper sammanhanget, spetsar språket och levererar siffror med propagandistisk betoning. Det är effektivt. Och farligt. För när publiken applåderar “sex personer” utan att blinka, är det inte verkligheten som har vunnit – det är fiktionen. Ett Sverigefiktion där bara SD är nyktra och alla andra är “vänsteraktivister i systemets tjänst”.
Subtext och implicita budskap: Vad sägs mellan raderna?
Under det explicita innehållet i Jimmie Åkessons tal löpte flera undertoner och implicita budskap. Dessa subtexter förstärker förståelsen av SD:s politik utan att alltid uttalas rakt ut. Här är de viktigaste antydningarna och ideologiska undertonerna:
- “Sverige åt svenskarna” – nu i vit tvätt: Åkesson nämnde aldrig orden rakt ut, men formuleringar som “Sverige är svenskarnas land” och att svenskar “aldrig bett om” att integreras med främmande sedvänjor, ramar in en tydlig subtext: Sverige är till för dem som delar det SD definierar som svensk kultur. Vem som kvalar in i “svenskheten” lämnas strategiskt vagt – men hela berättelsen pekar ut dem som inte assimilerar som ovälkomna. Den nationella äganderätten blir exklusiv, inte juridisk utan kulturell och moralisk – en sorts folkhemsgatekeeping.
- Kulturrasism med retorisk dubbelbotten: Med ett klassiskt “det handlar inte om hudfärg, det handlar om värderingar” legitimeras ett kulturellt hierarkiskt tänkande där “medeltida värderingar” (läs: från Mellanöstern) betraktas som systemhot. Det är en pseudointellektuell version av gammal kolonial jargong – men i 2025 års SD-variant. Allt dunkas in bakom ett luftigt begrepp om “vår svenska gemenskap”, där kulturer rangordnas underförstått – svenskheten på toppen, allt annat som en potentiell sjukdom i samhällskroppen.
- Assimilation eller avlägsnande – välj dörr: Åkessons “två dörrar”-retorik kokar ner till ett ultimatum: Anpassa dig totalt – eller lämna. Det är ingen integrationsmodell, det är en civilisatorisk rensning i kostym. Subtexten förnekar all skyldighet från samhället – integration är ett solospel för invandraren. Misslyckas man, är det ens eget fel. SD tar inga fångar i sin retoriska arkitektur.
- Återvandring som policy-normalisering: Ordet “återvandring” nämns som vore det självklart. Budskapet: vi kommer inte stå i vägen om du inte passar in – vi kanske till och med hjälper dig packa. Genom att göra det till en “rimlig tanke” i samtalet, förskjuts Overton-fönstret brutalt mot det som en gång var extremhögerns hemmaplan. Subtexten slickar kanten på idéer om repatriering light.
- Globalismens halshuggning i tysthet: Genom att säga “vi sätter Sverige först” utan att nämna EU, konventioner eller transnationella strukturer, signalerar Åkesson sin avsikt ändå: nationell protektionism som moralisk skyldighet. Det som sägs är kanske milt – men det som inte sägs skriker. Tolkningen lämnas till åhöraren – och det är just det som gör den så farligt effektiv.
- Tokenism som alibi: Genom att peka ut invandrare som “gillar SD”, bygger Åkesson sin egen gallerivägg av användbara minoriteter. Det är inte ett bevis på öppenhet, det är ett retoriskt vaccin mot kritik. Budskapet: Vi är inte rasister – kolla, en invandrare håller med oss. Ett klassiskt spel för att avväpna kritiker utan att släppa ett uns på den ideologiska linjen.
- Civilisationskamp: Islamism vs Sverige: När Åkesson talar om “medeltida värderingar” och att konflikter från andra länder importeras, målar han upp Sverige som ett slagfält mellan upplysningens arv och ökenkrigets barbari. Det är ett kulturellt krig i kod, där islamism blir projektionsyta för allt SD ogillar: otrygghet, klanmentalitet, våld. Det är en konstruktion där SD positionerar sig som västerlandets sista försvarslinje.
- Ödesmättad stridsretorik – sista chansen att rädda Sverige: Genom fraser som “nästa stora strid” och “vad lämnar vi till våra barn”, bygger Åkesson en berättelse där nationen bokstavligen står på avgrundens rand. Subtexten viskar om folkutbyte, även om han aldrig säger det. Allt är upplagt för att 2026 års val ska bli ett apokalyptiskt vägval – mellan civilisation och sammanbrott.
- Pronomenförskjutning – “vi” som ideologiskt vapen: Åkessons skickliga växling mellan olika betydelser av “vi” är mer än semantik. Det är ett språkligt annekteringsprojekt där “vi” = SD = folket = Sverige. Alla utanför denna cirkel är de facto “inte vi”. Det är en lingvistisk utrensning som lämnar motståndare utan hem.
- Kodad kallelse till rekonstruktion: Åkessons Almedalstal var, under den putsade ytan, en rekryteringspamflett till ett nationalistiskt renoveringsprojekt. Hans vision kräver inte bara politiskt stöd – den kräver konformitet, lydnad, och exkludering. Frågan som aldrig ställdes men som definierade talet: Vem ska bort för att Sverige ska bli helt igen?
Åkessons Almedalstal var, under den putsade ytan, en rekryteringspamflett till ett nationalistiskt renoveringsprojekt. Hans vision kräver inte bara politiskt stöd – den kräver konformitet, lydnad och exkludering. Frågan som aldrig ställdes men som definierade talet: Vem ska bort för att Sverige ska bli helt igen? Hint: det är inte han själv.
Det mest anmärkningsvärda med detta tal var dock inte enbart innehållet, utan sättet det levererades på. Åkesson, annars en skicklig och välinövad retoriker, lät plötsligt som om han försökte agera aggressivt med precision – men missade flera gånger. Som en liten mini-Lamotte, fast ändå slipad. Vissa fraser återkom flera gånger i tät följd, ibland med en marginell omformulering, som om han försökte hitta rätt betoning snarare än faktiskt säga något nytt. Det kändes mer som ett försök att imitera det perfekta politiska utbrottet än att faktiskt leverera det. Den halvliturgiska kadensen i orden – det rytmiska upprepandet – avslöjade en brist på spontan auktoritet. Hans tunga, som vanligtvis är en rakkniv, var här som en hal ål. Den slingrade sig, gled undan, tappade greppet. De delar av talet som satt mest exakt var också de där Åkessons inövade nazist-expertis – förlåt, nationalistiska patos – fick bredast spelrum. Där satt varje betoning som ristad i runsten. Men så fort han tvingades improvisera eller simulera känslor, smulades illusionen sönder. Då var det som att se en skådis glömma repliken i direktsändning – det hördes att manuset inte var innött. Det var skrivet, men inte levt – och i vissa stunder knappt ens förstått.
Jimmie Åkessons Almedalstal 2025 kan därmed sammanfattas som en retoriskt slipad men i grunden cynisk programförklaring med en air av charlatanens självtillit. Han tog publiken med på en resa från globala kriser till den svenska myllan, pekade ut fiender och hyllade folkets tålamod, gav exempel på sin politik i handling och målade framtiden i ljusa färger – förutsatt att hans linje vinner. Talet bekräftar Sverigedemokraternas position som ett nationalkonservativt och populistiskt parti – med allt vad det innebär av fokus på nationell suveränitet, kulturell homogenitet och konflikt mellan ”folket” och ”eliten/etablissemanget”.
Men medan formen var putsad, var innehållet impregnerat med allt från halmgubbar till haltande historieförfalskning. Att granska undertonerna avslöjar en hårdare agenda än de välpolerade orden kanske först låter. Ingen del av talet lämnades obeskriven av Åkesson – men heller ingen del var utan baktanke. Det var inte så mycket ett tal som ett lackmustest: Vem i publiken skrattar när han nämner tacos och EPA-traktorer, och vem i riksdagen ryser?
Så även om han utåt sett lyckades hålla sin vanliga roll som folkets försvarare, avslöjade detaljerna en annan bild: en partiledare som fortfarande försöker balansera populistisk affekt med regeringsduglig fernissa – och ibland snubblar på sitt eget manus när verkligheten kräver mer än ett övat tonfall. Kort sagt: folktribun på ytan, ideologisk domptör i kulissen – med en leverans som ibland landade som en fuktig smäll istället för en retorisk hammare.
