Medan vitboken glöder väljer Lamotte att flytta blicken. Vi är egentligen upptagna med Sverigedemokraternas nypublicerade vitbok – ett osminkat 900‑sidigt skelettskåp som visar partiets nazistiska arv och fortsatt lust till brun kulör. Vitboksförfattaren själv konstaterar ”tydliga nazistiska kopplingar” när Åkesson hoppade på tåget 1995, enligt SVT:s granskning på svt.se. Den samhällsdebattör som nu borde förklara sina egna år av räddhågset flörtande med högerpopulism, Joakim Lamotte, publicerar i stället en betald text som ingen egentligen vill eller har tid att läsa om hur regeringen håller på att skapa ett ”kontrollsamhälle”. Hade vi haft vokabulärsfrihet skulle det onekligen hagla hårdare ord än så här – men vår ansvarige eftergivare ser oss.
Lamottes syfte – bort från brun smuts, in i kulturkriget
När vitboken briserar som en hästspark i den blåbruna magen är det praktiskt att piska upp ett nytt drev. Lamotte väljer klassikern: ”Ta tag i gängvåldet i stället för att jaga laglydiga svenskar”. Med andra ord – avled från SD:s dammiga nazistfrisyr, vifta med ”woke‑samhället” och få klick. Det är mediestudier 1A, men tydligen är publiken fortfarande lättlurad.
”Det handlar om legala jaktvapen utan samhällsproblem” säger Lamotte.
I verkligheten lägger regeringen förbudet efter en masskjutning i Örebro där just denna plattform användes, enligt Omni. Vapnen ska lösas in och skickas till Ukraina, ersättning betalas ut och sportskyttar kan fortfarande behålla dem under striktare licens, enligt DN. Det är knappast morallagstiftning utan snarare riskreduktion. Att Lamotte inte orkar nämna masskjutningen luktar antingen okunnighet eller medveten förvanskning.
Juridiskt könsbyte vid 16 – symbolpolitik eller patienträtt?
Lamotte kallar reformen ”identitetspolitik”. Bortser man från hans metaforiska fogmassa av känsloargument återstår fakta: den nya lagen förenklar administrativt könsbyte men skiljer administration från medicinsk vård. Kravet på diagnos faller endast för den juridiska delen – vårdens utredningar kvarstår och Socialstyrelsen var remissinstans, enligt RFSL och riksdagen.se. Oavsett vad man tycker om åldersgränsen är det inte startskottet för könskirurgi på gymnasieelever, vilket Lamotte antyder. En sådan insinuation tangerar det vi i akademin kallar intellektuell ohederlighet.
OnlyFans‑paniken – visst finns det moralism, men inte där Lamotte pekar
Att Sverige kriminaliserar köp av sexuella tjänster är inte nytt; utvidgningen till digitala köp följer logiken i den existerande sexköpslagen, enligt Reason Magazine. Man kan absolut diskutera effektiviteten – men Lamottes epitet ”islamistiskt” är lika historielöst som hans stavning av ”internet” med litet i (ja, vi noterar petitesser när argumenten tryter).
PEth‑testernas rättsosäkerhet – men myndigheten backar redan
Lamotte målar upp en orwellsk mardröm där körkort ryker på löpande band. I själva verket justerade Transportstyrelsen reglerna i maj: förhöjt PEth‑värde ensamt räcker inte längre för indragning, enligt SVT och Expressen. Vi förstår att en uppdaterad faktabas är tungt att bära för den som lever på indignation.
SD:s nazistiska arv – elefanten som Lamotte inte nämner
Samtidigt som Lamotte pratar om ”kontrollsamhälle” fortsätter SD:s vitbok att blotta partiets historiska antisemitism och vit makt‑sympatier, vilket Dagens Samhälle dokumenterat. Att han, en gång i tiden kronprins i näthatets klickmonarki, nu kräver att regeringen ska fokusera på rätt problem utan att nämna vitboken är illavarslande – men fullt logiskt om man vill dra en rökridå över sin egen ideologiska bakgård.
Språkgranskning – kan skribenten hantera sitt modersmål?
Ja, vi är griniga, men låt oss vara petiga:
- ”Könsbyten på barn” – som om barn vore IKEA‑möbler. Spännande preposition.
- Lamotte använder ordet ”samtidigt” fyra gånger i ett stycke. Variation, någon?
- ”Jag är inte ute efter att klaga för klagandets skull” – det är exakt vad du gör, Joakim. Självinsikten tog tidig semester.
Språkbruket påminner om gymnasieuppsatsen där läraren skriver ”Väl godkänt i engagemang, icke i precision”. När vitboken avslöjar SD:s historiska brunskjortor, försöker Lamotte återlansera sig som folkets vapendragare mot ett ”woke‑samhälle” (vår benämning på vad Lamotte försöker föra fram egentligen). Förbudsfrågorna han slåss mot är dock mer nyanserade än hans retoriska luftgevär vågar erkänna. Vi noterar hur namninsamlingarna mot ”symbolpolitik” samsas med total tystnad om brun politisk historik. Mönstret är stereotypiskt: skrik om identitetspolitik, ignorera högerextrem identitet.
Lamottes artikel är alltså inte en stridsskrift för frihet; det är sjätte kapitlet i berättelsen om hur högerpopulismen byter ämne när nazistiska fotspår blåses fram i dagsljus. Och ja – vi hade velat svära öronen av oss över den intellektuella vilsenheten, men den här gången räckte en faktaruta och lite grammatikkritik.
