Det är inte första gången Joakim Lamotte skriker sig hes för att verka ha rätt, men det är ett genomgående mönster att han i själva verket har fel i stort sett med allt han säger. Den här gången gäller det TV4:s rapportering efter skolskjutningen i Örebro 2025, och precis som vanligt väljer Lamotte att göra sig själv till sanningsvittne utan att vare sig förstå kontext, fakta eller nyanser.
Ja, det finns detaljer i hans kritik som på ett teoretiskt plan går att diskutera. Exempelvis: borde TV4 ha varit mer försiktiga i hur de presenterade det påstådda citatet ”ni ska bort från Europa”? Förmodligen. Kunde de ha väntat tills forensisk analys fanns? Absolut. Skrek Rickard om Europa? Högst sannolikt. Det kan nog vilken röv som helst räkna ut, bara genom att lyssna på alternativteoretikerna.
Men det betyder inte att TV4 ”slog fast” något. Det betyder inte att Fredrick Malmberg är en ondskefull mastermind som driver Sveriges medielandskap in i fördärv. Och det betyder inte, för helvete, att han ska avgå för att en svajig åsiktsmaskin som Lamotte skäller ut honom i en svettig blogg. Lamotte avgick själv en gång, men kom tillbaka igen efter nån slags riktigt tramsig pudling. Någon hade väl sagt att han behövdes. Men om sanningen ska fram? Ingen behöver Lamotte. Och han avgår inte, han heller.
Man kan inte vråla ”avgå!” varje gång någon i offentligheten gör en rimlig men felkalibrerad bedömning i ett akut nyhetsläge. Lamotte agerar som om journalistik vore ett rättshaveristiskt gladiatorspel. Han är inte intresserad av förbättring eller ansvar – han vill se folk blöda. Men i det här fallet blöder bara hans egen trovärdighet.
Faktum är: polisens forensiker kunde inte höra vad som sades i klippet. TV4:s experter tyckte sig höra något. De angav källor, var tydliga med osäkerheten, och rapporterade under tryck. Sedan kom verkligheten ikapp. Det händer i nyhetsjournalistik. Det är inte ett journalistiskt haveri – det är hur medielogik faktiskt fungerar i krislägen.
Joakim Lamotte må gärna förklä sig som folkets röst, men när man skärskådar innehållet visar det sig vara ett eko av eget ego. När han kräver avgångar är det för att han vill vara den som får sista ordet – inte för att det finns saklig grund. För i så fall hade han avgått själv för länge sedan.
I slutändan är Lamottes upprördhet ett dåligt argument. Den vilar inte på fakta, inte på journalistisk hederlighet, utan på ilska som affärsmodell. Och det är då vi behöver peka på det uppenbara: det är inte TV4 som förstör förtroendet för journalistik. Det är Joakim Lamotte.
