När flugorna samlas vet man att det är något som stinker
Det är där vi måste börja: Varför leder du ett parti som konsekvent attraherar de mest extrema elementen i samhället? Sverigedemokraternas historia och retorik fortsätter att fungera som en samlingspunkt för individer med högerextrema sympatier. Trots ihärdiga försök att tvätta bort partiets bakgrund, förblir dess ideologiska stank så påtaglig att den drar till sig den typen av sympatisörer som helst borde hållas långt borta från varje form av makt.
SD:s hyckleri: Yttrandefrihet för extremister, tystnad för kritiker
Sverigedemokraterna (SD) profilerar sig som försvarare av yttrandefrihet, men i praktiken gäller det enbart när det passar deras egen agenda. När någon förolämpar religioner de ogillar, är det ett uttryck för frihet. Men om någon uttrycker kritik mot svenska nationalitetsymboler? Då ropas det genast på förbud.
Jomshof: Bränn koraner, men rör inte flaggan
Rickard Jomshof, en av SD:s mest profilerade talespersoner, har argumenterat för att många fler koraner borde brännas i yttrandefrihetens namn. Samtidigt vill han förbjuda förnedring av svenska flaggan. Det är en logisk kullerbytta som blottlägger partiets bristande konsekvens. Yttrandefrihet enligt SD tycks snarare handla om selektiv frihet: säg vad du vill, så länge det stärker nationalismen. Döda resten.
Trollfabriker och censur: SD:s dubbelmoral i praktiken
Partiet har vid upprepade tillfällen avslöjats med att driva anonyma konton i syfte att sprida desinformation och rasistiska narrativ. Samtidigt skriker de sig hesa om ”censur” så fort deras egna narrativ ifrågasätts. Det är en dubbelmoral som inte bara är osmaklig utan aktivt farlig för det demokratiska samtalet.
Det råder ingen tvekan om att partiets frihetsretorik är djupt selektiv. När det gäller att skydda sina egna mål och sympatisörer är man snabb att åberopa yttrandefrihet. Men samma frihet gäller inte för de som vågar kritisera dem. Då handlar det snarare om att marginalisera, misstänkliggöra och i praktiken försöka tysta motståndet.
”Bevisa det!” – Den intellektuella nivån i kommentarsfälten
Varje gång detta kritiseras dyker försvararna upp och efterlyser ”bevis”. Som om inte en lång rad journalister, debattörer och offentliga personer redan fått erfara konsekvenserna av att kritisera SD. Det handlar inte om juridiska förbud, det handlar om ett klimat där det systematiska hatet tystar genom hot och social utfrysning. Vi ser det gång på gång, och det är så transparent att det nästan blir förolämpande att någon ens frågar.
Men det är inte upp till oss andra att bevisa något så här korkat, som ligger framför ett helt öppet mål. Det är du, som påstår att det inte förekommer, ska ska bevisa att det inte förekommer. Det märkliga är att inskränktheten bland dessa människor är så grov att de själva inte ser hur de missar målet.
Joakim Lamottes metodik är särskilt talande: skapa ilska, peka finger, och låt svansen göra jobbet. Det är inte yttrandefrihet, det är systematiskt missbruk av en demokratisk princip för att mobilisera och skrämma kritiker till tystnad. Att SD ibland får kritik från än mer extrema håll är inte ett försvar. Det är snarare ett vittnesbörd om hur djupt i den högerextrema myllan de själva grävt ner sig. Hatet hittar hem, oavsett hur mycket kostym man trär på det.
SD är fortfarande ett hot mot demokratin
Vi bör alla vara ytterst skeptiska när SD talar om yttrandefrihet. Bakom deras retorik finns en tydlig vilja att forma det offentliga samtalet till en homogen, nationalromantisk mardröm där bara deras röst får höras. Det är inte demokrati, det är maktkoncentration kamouflerad som folklig revolt. Och det får aldrig släppas förbi obemärkt.
