Det finns människor som älskar sitt land. Sedan finns det Kent Ekeroth, som älskar att hata sitt land. Den före detta SD-politikern har numera profilerat sig som någon sorts självutnämnd expert på stadsplanering och arkitektur – eller snarare expert på att hata allt som byggs, planeras eller råkar stå still.
Vi har som hastigast gått igenom Ekeroths flöde, och det är en tragisk katalog över gnäll, självömkan och genuint ointellektuell hållning till estetik och stadsutveckling. Han är ungefär lika nyanserad i sin analys som en ilsken treåring som inte får en glass – och nivån på hans ”kritik” är därefter.
”Fulhet planeras” – Ekeroth föraktar samtiden
När Alecta Fastigheter nu bygger ett gårdshus vid Fridhemsplan delar Ekeroth en artikel och konstaterar bittert: ”Mer fulhet planeras. Idioterna löper fortfarande fritt”. Det är alltså nivån. Inga argument, inget resonemang – bara en gnällig, brölande farbror som saknar förmåga till analys. Att byggnaden i fråga är ett högkvalitativt projekt med genomarbetade materialval och grönskande terrasser spelar förstås ingen roll. Fulhet, säger Kent. Idioter, säger Kent. Som vanligt är det andra som är dumma.
”Modernistiskt haveri” – Värtahamnen nästa hatobjekt
Ekeroth sparkar sedan vidare på Värtahamnen: ”Fruktansvärt, oförlåtligt ful, modernistiskt haveri”. Han konstaterar dessutom att politiker som tillåter detta ”borde vara straffbara”. Okej. Vi pratar alltså om stadsutveckling, men Kent tycker att det borde vara olagligt att ha annan smak än hans. Det är på den här nivån vi befinner oss.
Det är också anmärkningsvärt – och uppriktigt sagt obehagligt – att Ekeroth tar till just det språkbruket. För vi vet vad det här gänget samlar på sig för svans. Vi vet hur snabbt ett sådant krav på straffbarhet kan bli till glåpord, hot och i värsta fall fysiska attacker från någon av de där encelliga organismerna som alltid står redo i stöveltrampande givakt för att göra grovjobbet åt sina idoliserade pajaser.
Klassiker: förr var allt bättre – förutom Ekeroths argument
Ekeroth och hans gelikar i Arkitekturupproret älskar före- och efterbilder där svartvita foton från 1890 ställs mot nutida stadsmiljöer. Budskapet: ”Kriminell förstöring av våra städer”. Det är som om de tror att man kan vrida tillbaka klockan 130 år och leva kvar i ett vykort från sekelskiftet. Att städer förändras – att behov och funktioner ser annorlunda ut i dag – noll förståelse. Inte en tillstymmelse till insikt.
Allt är ”lådor” – när argumenten tar slut
Favoriten i dessa kretsar är att kalla all samtida arkitektur för ”lådor”. Oavsett om det handlar om genomarbetade stadsmiljöer, hållbara material eller avancerad teknik reduceras allt till ”lådor”. I Västervik skriks det nu om ”fake views med kramar och guldskimmer” – för att det planeras ett nytt hus vid vattnet. Ja, det är faktiskt allt de har. ”Låda!” säger de – och sedan klappar de varandra på ryggen.
Internationell förvirring – Ungern och USA som argument
För att riktigt toppa det intellektuella haveriet klämmer Ekeroth och hans vänner dessutom in exempel från Budapest och Kalifornien. Ett renoverat tak i Ungern och Disney Concert Hall i Los Angeles används som slagträ i debatten om Stockholm. De verkar inte förstå att stadsplanering har kontext – eller så skiter de bara fullständigt i det. Huvudsaken är att få gnälla.
Så fortsätter Ekeroth sitt lilla korståg mot samtiden. Han kallar det kärlek till Sverige, men det luktar mest självhat och dålig smak. För när Kent Ekeroth beskriver Sverige är det aldrig med stolthet – bara med förakt. Och det är kanske det mest talande av allt.
