För några timmar sedan fick vår redaktör in ett mail i sin mailbox gällande något Joakim Lamotte skrivit på sin substack. Det han publicerat där är, som så ofta, ett rent försäljningstrick. Han passar på att rabattera ut prenumerationer samtidigt som han blåser på med ”avslöjanden”.
Delningen innehåller opixlade bilder på de personer han lekt offentlig skampåle med den senaste tiden. Det skulle utan vidare kunna utgöra ännu ett förtalsbrott. Intressant nog har han inte lagt upp detta på sin Facebooksida ännu – kanske för att han mycket väl vet vad som brukar hända när han publicerar den här typen av innehåll där. För det är tydligt: personerna han hänger ut syns på bild, helt oskyddat.
Redaktörens kommentarer
Att Joakim Lamotte fortsätter tänja på både gränserna för lagen och för vad som kan kallas journalistik är kanske ingen nyhet. Det som däremot fortfarande är anmärkningsvärt är med vilken konsekvens han använder samma destruktiva metodik, gång på gång och han verkar tro att förtalslagar bara beivras extra hårt om man bryter mot dom på Facebook.
”Vet ni vilka personerna på bilderna är och vad de har gjort?” frågar han sina läsare. Han lovar sanningen, men bara till den som betalar. 60 procents rabatt erbjuds, som om det hela vore någon sorts Black Friday för drevjournalistik.
Det som gör Lamottes tillvägagångssätt så farligt är just hur han spelar på våra sämsta instinkter. Hat, misstänksamhet, och lusten att få peka ut och döma andra människor – utan rättslig prövning, utan sammanhang, utan journalistisk hederlighet. En affärsmodell byggd på moraliskt haveri. Att bilderna dessutom är opixlade innebär att de personer han pekar ut hängs ut till offentlig förnedring. Det finns ett skäl till att riktiga medier, de han älskar att kalla ”etablerade”, arbetar med källkritik, anonymisering och pressetiska överväganden. Det handlar inte om att ”mörka” sanningen, det handlar om att ta ansvar.
Lamotte gömmer sig bakom ett ihåligt försvar om ”oberoende journalistik” – som om friheten från pressstöd ger carte blanche att bete sig hur som helst. Oberoende innebär inte ansvarsfrihet. Tvärtom kräver det en ännu större respekt för de principer som håller journalistiken hederlig.
Att Lamotte ännu inte publicerat samma material på Facebook kan tyda på att han själv förstår riskerna. På Substack kan han välja sina mottagare, slippa de omedelbara reaktionerna från en bredare publik, och undvika Facebooks ibland (dock inte alltid) fungerande modereringssystem. Men det förändrar inte det grundläggande faktumet: det han sysslar med är potentiellt förtalsbrott, förklätt till journalistik.
